Så blev det inte. Den religiösa tron på en marknad utan tyglar möjliggjorde - som man kunde vänta sig - den girighet vars pris vi nu gemensamt får betala.

Den förra krisen ledde till en retorikens renässans i det politiska livet. På något sätt behövde man ju uppbåda acceptans för budgetsaneringen. Kjell-Olof Feldt talade om behovet av "stålbad", Allan Larsson iklädde oss alla "svångrem" och nedskärningarnas "osthyvelprincip" upphöjdes till allmän lag.

Efter en dyster prognos från arbetsförmedlingen blev det Sven-Otto Littorin som satte ord på den här krisen. "Nu väntar ett par riktiga skitår", sa han. Den här gången handlar det inte om att skapa förståelse för en (alltför) hård politik. Nu förvandlas istället krisen, trots att den uppenbart är ett resultat av politisk ansvarslöshet, till en naturkatastrof. En sorts tragedi som vi varken kunnat undvika eller kan parera. När Anders Pihlblad i TV4:s julintervju pressade statsministern om hur den nedrustade a-kassan leder till att många nu tvingas leva på miniminivån på 5 500 kronor svarade han med samma självklarhet, befriad från varje uns av rannsakan och ansvarstagande: "Det finns säkert exempel på hur man kan leva på det. Det finns överlevnadskonstnärer."

Runt om i världen gör man analysen att det är politikens undanglidande från sin stabiliserande roll i ekonomin som skapat krisen. Nu glider regeringen undan från själva krishanteringen.

På punkt efter punkt går vi in i den här krisen med en sämre rustad välfärd än den förra. Vi har fortfarande 100 000 färre som arbetar i vården, skolan och omsorgen, mångdubbelt högre arbetslöshet och 25 procent färre bibliotek jämfört med när 80-tal blev 90-tal. Samhället bär på fula ärrbildningar sedan den tidens krispolitik. En kvarts miljon barn växer upp i fattigdom, en organiserad brottslighet har vunnit mark och inkomstskillnaderna ökar.

Medan politiken kryper undan från ansvaret görs nu nya nedskärningar. 15 000 personer räknar Sveriges kommuner och landsting med ska få sparken från offentlig sektor. 1100 lärare är redan varslade. Trots alla kvällstidningsuppror är det alltfler äldreboenden som serverar mat lagad flera veckor tidigare. I Bergs kommun har skolbarnen hemkunskap i teorin, pengar till basvaror finns inte. Och flera socialtjänster i Stockholm har beslutat att bara ge understöd till 20 tänder. Fler behöver tydligen inte den som är fattig.

Det är kommunerna som får bära krisen. Lägre ersättningar i försäkringssystemen ökar trycket på kommunernas socialförvaltningar. Och när arbetslösheten stiger tar kommunernas pengar slut. En av 90-talets sämsta kvarlevor är därför lagkravet på att kommunerna alltid, oavsett omständigheter, måste budgetera i balans. 1993 gick den samlade offentliga sektorn med över elva procents budgetunderskott. När nu lagen om budget i balans ska följas så blir nedskärningarna snabbare, hårdare och än mer orubbliga än på 90-talet.

Skitår, var ordet. Politiskt skapade skitår.
+
Att ingen längre accepterar att LO accepterar fantasibonusar.
-
Hetsjakten mot Wanja Lundby-Wedin, medan männen Bäckström och Elmehagen kommer undan.