UAV: er har varit operativa i många försvarsmakter, inklusive Sveriges, under många år. Det är dock först under de senaste åren som det blivit möjligt att beväpna dem och därmed förvandla dem till tysta, uthålliga och dödliga vapensystem. Det var under det amerikanska luftkriget mot Serbien under 1999 som amerikanska flygvapnet började experimentera med att bestycka UAV: er av typen MQ-1 Predator. Denna farkost flygs av två personer; en flygförare och en sensoroperatör. Dessa två personer sitter på marken och styr UAV: n. Med modern teknik kan flygföraren och sensoroperatören sitta hundratals mil från farkosten då de båda förbinds med en satellitlänk. UAV: er av denna typ är, trots att de saknar förare, ganska stora. Närmare bestämt är en MQ-1 Predator 8,22 m lång och har en vingbredd på 14,8 m. Detta innebär att den är nästan lika stor som ett svenskt Gripen-plan. Den stora fördelen med UAV: er är dock inte storleken utan att de har en avsevärd uthållighet. Utan förare reduceras mycket vikt och planet kan göras mer aerodynamiskt effektivt. Dessutom kan en trött flygförare lätt ersättas av en utvilad dito utan att farkosten behöver landa, vilket kan vara viktigare än bränsleförbrukningen. Detta har möjliggjort mycket långa uppdrag, t.ex. så varade den längsta offentliggjorda flygningen av en UAV av typ MQ-1 Predator inte mindre än 40 timmar. Dessutom är de relativt billiga med tanke på deras kapacitet, en MQ-1 Predator kostar knappt 4,5 miljoner dollar (c:a 35 miljoner kronor), vilket är knappt en tiondel av vad ett modernt stridsflygplan kostar. De är sannolikt också billigare att underhålla.

En MQ-1 Predator kan bära två attackrobotar av typ AGM-114 Hellfire. En enda av dessa robotar är fullt tillräcklig för att utplåna en personbil, slå ut en stridsvagn eller skjuta sönder ett mindre bostadshus. En nyare typ kallad MQ-9 Reaper har också börjat införas. Denna version är en rejäl förbättring och kan bära inte mindre än 14 robotar eller t.o.m. konventionella laserstyrda bomber.

Dessa moderna UAV: er är inte bara intressanta för olika flygvapen, de används också aktivt av det amerikanska underrättelseorganet CIA för att döda högprioriterade fientliga individer. Exempelvis så dödades 2002 sex Al-Qaida-medlemmar i Jemen av en CIA-kontrollerad Predator. Under de senaste två åren har denna typ av användning ökat dramatiskt. Obamas tillträde till presidentämbetet innebar ingen minskning. Under 2009 har UAV: er använts till inte mindre än två dussin anfall enbart i Pakistan. CIA:s nye chef Leon Panetta har nyligen uttalat sitt varma stöd till UAV-angreppen och sagt att de är det enda effektiva vapnet USA har mot Al-Qaidas ledarskap i Pakistan. Dessa angrepp har dock inte varit okontroversiella då många civila dödats, enligt pakistanska källor.

I Sverige finns inga liknande UAV-typer. Svenska försvarsmakten har tre exemplar av en franskbyggd UAV, i Sverige kallad "Ugglan", som är betydligt mindre än de amerikanska Predator och Reaper. "Ugglan" kan starta från en lastbil och landa i terrängen med hjälp av en fallskärm och luftkuddar. Den kan dock inte bestyckas och används således enbart för spaning och underrättelseinhämtning. Teknologin är dock under utveckling även här. Saab har under flera år utvecklat UAV-prototyper för uppdrag liknande de som amerikanska UAV: er klarar. Detta arbete har mynnat ut i ett europeiskt samarbetsprojekt, där Saab samarbetar med bl.a. franska Dassault och tysk-franska EADS, som syftar till att utveckla en helt ny UAV kallad "Neuron".

Vad innebär denna utveckling för framtiden? Sannolikt kommer UAV: er att fortsätta utvecklas då de är ett kostnadseffektivt alternativ till traditionella attackflygplan. De minskar dessutom risken att flygförare ska bli dödade eller tillfångatagna, vilket i sin tur innebär att inga resurser behöver sättas i beredskap för undsättning. Uthålligheten och den tysta driften innebär också att UAV: er kan patrullera ett område under flera dygn och slå till just när målet visar sig. UAV-operatörer kan tjänstgöra enligt ett roterande schema och därmed undviker man nackdelarna med trötta flygförare. Än så länge används UAV: er bara till attackuppdrag men försök pågår med att utrusta dem med jaktrobotar, vilket skulle göra dem till mer eller mindre fullfjädrade stridsflygplan. De är dock i dagsläget långt från att vara jämförbara med ett modernt stridsflygplan i andra avseenden då de är klumpigare och långsammare. Det torde också vara svårt för en operatör på marken att ha samma omvärldsuppfattning som en flygförare i luften. En sak är dock säker; UAV:erna är här för att stanna och de kommer att bli mer och mer konkurrenskraftiga jämfört med konventionella stridsflygplan.

Tony Ingesson