Det torde vara välkänt att Rysslands ekonomi i dagsläget inte är vad den var för några år sedan. Ryssland är beroende av råvaruexport, främst olja och gas, för att upprätthålla sina statsinkomster.  Nedgångar i priserna på världsmarknaden i kombination med finanskrisen har gått hårt åt den ryska ekonomin. Det förefaller som att Ryssland inte står inför en avgörande kris men borde icke desto mindre hålla i plånboken tills läget ljusnar. Trots detta beviljas ett generöst lån på två miljarder dollar till ett land i Sydamerika. Anledningen till denna plötsliga välvilja står att finna i Rysslands säkerhetspolitiska linje, som alltjämt prioriteras högt.

Venezuela utgör en viktig säkerhetspolitisk tillgång för Ryssland genom sin rysslandsvänliga politik och den starkt USA-kritiske presidenten Hugo Chávez. Det faktum att landet ligger på den sydamerikanska kontinenten gör det hela ännu bättre ur rysk synvinkel, då detta utmanar den närmare två hundra år långa dominans USA haft över västra halvklotet. USA lanserade den s.k. Monroedoktrinen redan 1823, då i syfte att hindra de europeiska stormakterna från att göra fler intrång i Syd-, Central- och Nordamerika. Européerna var inte tillräckligt intresserade av dessa områden för att utmana USA i frågan och efterhand som USA blev allt starkare blev en dylik möjlighet alltmer avlägsen. Denna har i huvudsak bestått sedan dess, trots dramatiska omvälvningar i världsordningen. Under kalla kriget underblåstes dock USA-fientliga rörelser och stater på västra halvklotet av Sovjetunionen. Syftet var att dels tvinga USA att avsätta resurser för att skydda sina intressen i dessa områden, dels att skapa förutsättningar för att upprätta baser för sovjetiska stridskrafter där i händelse av krig.

Efter kalla krigets slut och Sovjetunionens sönderfall upphörde denna politik. USA-fientliga stater som Kuba stod kvar ensamma och isolerade. Den nya ryska politiken att återupprätta rollen som säkerhetspolitisk stormakt med globala ambitioner har dock medfört förändringar. Oljelandet Venezuela platsar perfekt som säkerhetspolitisk partner för Ryssland. Det är geografiskt mindre utsatt än Kuba och därmed svårare för USA att isolera, samtidigt som det har en mer stabil inkomstkälla att falla tillbaka på. Det är därför föga förvånande att Ryssland vill upprätthålla ett intimt säkerhetspolitiskt samarbete med Venezuela.

Exporten av ryska vapensystem är ett viktigt steg i denna politik. Ett militärt starkt Venezuela kan spela en större roll i regionen, bland annat genom påtryckningar på det USA-vänliga Colombia. Dessutom kommer en ökad användning av ryska vapensystem att skapa en långsiktig beroendeställning gentemot Ryssland för inköp av reservdelar, teknisk expertis, etc. På så vis kan Ryssland minska risken för att Venezuela skulle vända kappan efter vinden i framtiden. Detta avtal kan komma att bli en av grundstenarna för ett långvarigt samarbete mellan Venezuela och Ryssland. Den stora ryska investeringen innebär dock att det finns ett mycket starkt ryskt intresse av att se till att Venezuelas utrikespolitiska linje även i framtiden förblir rysslandsorienterad. Om en ny president skulle tillträda med en annan uppfattning skulle det bli ett svårt bakslag för Ryssland. Av denna anledningen förefaller det enligt mig rimligt att förvänta sig att Hugo Chávez maktposition i Venezuela kommer att åtnjuta ett starkt stöd från Ryssland i framtiden. Detta bådar knappast väl för det som återstår av Venezuelas demokrati, men för såväl Hugo Chávez som Ryssland är det en god affär.

Tony Ingesson