2009 inleddes med stora förväntningar. I efterhand kan vi dock konstatera att föregående år inte bjöd på några omvälvande förändringar. 2010 kan dock tvinga fram en rad ställningstaganden som kan få mer eller mindre dramatiska konsekvenser.

Efter Obamas tillträde till presidentposten i början av förra året steg förväntningarna på förändringar till skyhöga nivåer. Ett stort antal scenarier florerade i pressen och bland folk i gemen, ofta med överväldigande positiva inslag. Bland säkerhetspolitiska analytiker, såsom den amerikanska tankesmedjan Stratfor, präglades dock analysen av mer pragmatiska inslag. Många förutspådde, som det skulle visa sig helt riktigt, att den amerikanske presidenten i första hand måste ta hänsyn till de mångfacetterade strategiska hänsyn som är nödvändiga för att upprätthålla den amerikanska maktpositionen på global skala.

Obama har tveklöst spelat sina kort väl under 2009, men också skjutit på många viktiga beslut. Han har fokuserat på Afghanistan/Pakistan och Irak, där det förstnämnda fortsätter kräva långsiktiga insatser medan det sistnämnda tonas ned och ansvaret i allt högre grad överförs till lokala aktörer. Obamas försök att få större stöd av de europeiska Natomedlemmarna har visat sig vara i stort sett resultatlösa, vilket gett upphov till en del motdrag i form av bland annat det uttryckliga stödet till Turkiet.

Det mesta tyder på att 2010 kommer att fortsätta på inslaget spår i Afghanistan/Pakistan och Irak. Då båda dessa konflikter är turbulenta och de politiska institutionerna är svaga, så kan radikala förändringar dock inte uteslutas. Obamas prioritering av Afghanistan kommer sannolikt att ge resultat, även om dessa knappast kommer att vara särskilt anmärkningsvärda. Pakistan kommer förmodligen att bli än mer sönderslitet av konflikter och våld medan centralmakten med stöd av bland annat USA kämpar för att upprätthålla kontrollen över gränsområdena mot Afghanistan.

Irak har möjligheter att bli lugnare, vilket innebär en välbehövlig möjlighet för landets politiska institutioner att stärkas. Detta förutsätter dock att Iran inte försöker utnyttja läget till att så split och stärka falanger som kan förväntas vara lojala mot den iranska regeringen. För närvarande har dock Iran en hel del inrikespolitiska bekymmer som kan förväntas uppta en väsentlig del av de styrandes uppmärksamhet. Det bör samtidigt poängteras att dessa oroligheter inte med automatik bör tolkas som en annalkande revolution. Den knapphändiga information som når omvärlden tyder alltjämt på att det i första hand är de intellektuella och urbaniserade delarna av befolkningen som står i opposition. Utan stöd från landsbygden förefaller deras möjligheter att uppnå en regimförändring vara begränsade. I nuläget finns inget som tyder på att något avsevärt stöd från denna landsbygd är att vänta.

Flera viktiga policybeslut måste fattas av Obama under 2010. Hur ska exempelvis Nordkorea hanteras? Ett militärt angrepp, med undantag för flyganfall, som ändå är av marginell betydelse mot ett land med så knapphändig infrastruktur, är knappast realistiskt. Den amerikanska krigsmakten är alltför ansträngd för att kunna hantera den enorma börda detta skulle innebära. Samtidigt är det inte omöjligt att genomföra begränsade militära insatser mot Nordkorea i form av exempelvis en marin blockad. Det förefaller dock osannolikt att situationen skulle eskalera så mycket, om ingen oförutsedd radikal förändring inträffar. Flottstyrkorna från Sydkorea, Japan och USA, som regelbundet rör sig i vattnen runt Nordkorea, kan komma att bli inblandade i ytterligare incidenter. Dessa är dock så överlägsna de nordkoreanska flyg- och flottenheter som kan användas mot dem att utgången av sådana drabbningar är tämligen given.

På den globala maktskalan kan det också bli nödvändigt att Obama vidtar åtgärder mot Kina och Ryssland, som båda har ambitioner som är oförenliga med ett bevarande av status quo. Ryssland har demonstrerat sin beredskap att använda militärt våld för att bedriva utrikespolitik och kan förväntas fortsätta sin upprustning när det ekonomiska läget förbättrats. Rysslands relationer med Baltikum, Polen och Ukraina är fortsatt kyliga. Svarta Havet är alltjämt en riskabel zon där Ryssland kan komma att utöva militära påtryckningar mot Ukraina. Samtidigt har USA signalerat att Baltikum och Polen inte längre åtnjuter samma stöd som tidigare, vilket i viss mån torde avskräcka dessa från drastiska åtgärder mot Ryssland eller ryska minoriteter i de egna länderna. Vissa signaler från Kreml tyder på en splittring mellan Putin och Medvedev. Den sistnämnde har till och med förkastat vissa av Putins maktpolitiska utspel öppet i ett anförande till det ryska parlamentet. I vilken mån detta har bäring på Rysslands reella politik, eller om det kanske är ett spel för gallerierna, är svårt att utröna, då Rysslands politiska värld fortsätter vara tämligen sluten och hemlighetsfull.

Kina använder, som tidigare, ekonomiska medel för att knyta band till mindre stater runtom i världen, bland annat för att säkra tillgången till strategiska råvaror i framtiden. Samtidigt fortsätter arbetet med att stärka Kinas oceangående marina förmåga. I nuläget förefaller Kina arbeta på samma sätt som Sovjetunionen gjorde under sin marina upprustning under 60- och 70-talen, nämligen genom att fokusera på ubåtar och mindre fartyg med kraftig bestyckning. Även om dessa inte kan utmana USA:s dominans över haven så kan de utgöra ett allvarligt hot mot en annan stats fartyg och dessutom på sikt användas för ”kanonbåtsdiplomati” i globala sammanhang. För Kinas del kan en starkare marin förmåga innebära att greppet om Sydostasien stärks, vilket skulle ge Kina ökad handlingsfrihet i detta område. Kina skulle också få en bättre position gentemot sina traditionella starka kontrahenter i regionen; Vietnam och Indien.

Sammantaget kan det sägas att 2009 präglades av en avsaknad av tydliga policybeslut från Obamas sida. Hur hans långsiktiga planering ser ut när det gäller Iran, Nordkorea, Ryssland och Kina är fortsatt oklar. Det förefaller dock osannolikt att ännu ett år ska kunna gå utan åtminstone några tydliga ställningstaganden i dessa fall. Det bristande amerikanska intresset för Rysslands förehavanden kan exempelvis tolkas som ett svaghetstecken och ge upphov till nya äventyrliga företag från Rysslands sida. Kina har hittills varit mer försiktigt, med undantag för de skarpa markeringarna mot USA:s underrättelseinhämtning i området. Nordkorea är visserligen oförutsägbart, men även detta har blivit vardagsmat. Iran har fullt upp med interna svårigheter. Den ekonomiska krisen och de iranska demonstrationerna har till viss del kylt av det tidigare ganska heta säkerhetspolitiska klimatet. Frågan är hur Obama kommer att reagera när temperaturen efterhand börjar stiga igen. 2010 blir ett intressant år att följa för den säkerhetspolitiskt intresserade.