Den 26 mars i år sänktes den sydkoreanska korvetten Cheonan av en kraftig explosion. 46 personer ur besättningen dödades i samband med detta. Efter månader av utredningsarbete av en internationell kommitté fick Nordkorea skulden för attacken. Nordkorea förnekar dock all inblandning. Vad, kan man då fråga sig, är poängen med att sänka ett fartyg bara för att sedan förneka det? Förklaringen kan stå att finna i bristande politisk styrning.

Efter Cheonan-incidenten har två läger utkristalliserats; de som tror på Nordkoreas skuld, och de som ifrågasätter bevisningen. Jag har själv läst de internationella utredarnas rapport. Min slutsats är att det förefaller högst sannolikt att det sydkoreanska fartyget sänkts av en torped. Två argument talar starkt för detta; 1: skadorna på den sydkoreanska korvetten tyder på en kraftig undervattensdetonation snett under kölen, på ett djup av 6-9 m. Detta motsvarar hur en torped avsedd för ytmål fungerar. 2:  fartygsvraket hade spår av sprängämnet hexogen (RDX). Hexogen är vanligt förekommande i torpeder och ingår bl.a. i sprängämnesblandningen Torpex, som är specialutvecklad för torpeder. Utredningskommittén skriver i sin rapport att de utesluter minsprängning, men framför inte några argument för denna position. Det får dock antas att bedömningen vilar på goda grunder, särskilt som kommittén förefaller ha varit mycket grundlig i sin utredning.

En märklig omständighet är att det sydkoreanska fartyget verkar ha tagits med fullständig överraskning. Inget nödmeddelande förefaller ha sänts innan torpeden träffade. Det oväntade med detta är att om fartygets passiva sonar (hydrofon) varit bemannad skulle ljudet från torpedens propellrar sannolikt hörts långt innan torpeden träffade. Målsökande torpeder är inte så snabba som t.ex. jaktrobotar, de träffar inte inom några få sekunder, om de inte avfyrats från extremt kort håll, men då borde Cheonan upptäckt ubåten långt tidigare. Även på korta avstånd bör Cheonan haft minst 1-3 minuter på sig att reagera efter att torpeden avfyrats. Ett snabbt, modernt örlogsfartyg bör i normalfallet hinna manövrera och sätta in motmedel. Detta är i sig ingen garanti för att fartyget ska kunna undkomma en målsökande torped, men det är tillräcklig tid för att hinna sända ett nödmeddelande.

Två möjligheter framträder; 1: fartygschefen var alltför upptagen med att försöka undkomma torpeden och gav aldrig order om att sända ett meddelande, eller 2: torpeden avfyrades från relativt långt håll och sökte sig sedan mot fartyget efter dess kölvatten, där fartygets passiva sonar är som minst effektiv, vilket starkt begränsar förvarningstiden. Då torpeden enligt utredningskommittén var av en typ som målsöker med hjälp av kölvatten är detta möjligt. De ryska torpeder som är utrustade med denna typ av målsökare, och som med all sannolikhet är förlaga för den aktuella torpeden (vilket målsökarteknologin och de kontraroterande propellrarna tyder på) har dessutom relativt lång räckvidd. Kölvattenmålsökare är också ansedda som svåra att lura med motmedel.

Den stora frågan är varför en nordkoreansk ubåt skulle avfyra en torped mot ett sydkoreanskt fartyg. Jag anser att det kan finnas två scenarier som förefaller mest troliga, förutsatt att Cheonan sänktes av en nordkoreansk torped;

1.    Det sydkoreanska fartyget följde efter ubåten i syfte att visa flagg och inhämta underrättelser. Den nordkoreanska ubåten blev alltmer stressad i sina försök att undkomma. Sydkoreanerna kan ha använt aktiv sonar (s.k. ”pingande”), vilket kan uppfattas som förberedelser för en attack. Den trängda fartygschefen kan då ha gett order om att avfyra en torped i tron att han skyddade sin egen besättning, eller för att förhindra att bli tvingad till ytan av exempelvis sviktande batterier eller risk för koldioxidförgiftning (båda inträffar om en konventionell ubåt stannar i u-läge längre än avsett). Om det sydkoreanska fartyget var nära ubåten kan reaktionstiden ha varit så kort att de inte hann skicka något meddelande. En annan möjlighet är att Sydkorea inte ville erkänna att de fått ett radiomeddelande om torpeden, eftersom det skulle kunna leda till ytterligare frågor om Cheonans förehavanden i samband med incidenten.

2.    Den nordkoreanska ubåten låg i försåt med avstängd motor eller i tystgående läge för att medvetet skjuta på Cheonan. Torpeden avfyrades på långt avstånd, och följde sedan kölvattnet, där Cheonans sonar inte kunde upptäcka den förrän några sekunder innan träffen.

Scenario 1 skulle tyda på att sänkningen var avsiktlig, men i en trängd situation där handlingen kan ha uppfattats som självförsvar. Scenario 2 skulle tyda på att sänkningen var sanktionerad, planerad och beordrad av högsta ort. Det som starkast talar för scenario 1 är att nordkoreanerna envist förnekar all inblandning. Om en sänkning ska framstå som en styrkedemonstration förefaller det mer logiskt att ta ansvar för den, och istället försvara handlingen. Envist förnekande förefaller vara av mycket begränsad nytta, särskilt som Nordkoreas regering måste ha insett att sänkningen skulle få starkt negativa konsekvenser. I samband med tidigare förhandlingar har Nordkorea visserligen framstått som vårdslöst och aggressivt, men ändå beräknande och rationellt. Cheonan-incidenten förefaller vara alltför ogenomtänkt för att vara en planerad handling.

Hur kan då scenario 1 ha ägt rum? En viktig faktor att hålla i åtanke är dels hur en ubåt uppträder, och dels vilka regler som styr vapenanvändningen. En ubåt eftersträvar alltid att hålla en låg profil och förbli oupptäckt, det ligger i dess natur. Detta inkluderar ett behov av radiotystnad, ubåten kan alltså inte sända meddelanden via radio för att exempelvis fråga efter instruktioner. För en ubåt i undervattensläge är det dessutom mycket svårt att uppfatta utsända radiosignaler, vilket skiljer den från exempelvis fartyg på ytan. Moderna ubåtar, inklusive svenska, kan ta emot enkla, korta radiomeddelanden även i u-läge, förutsatt att dessa sänds på väldigt låga frekvenser. Det kan dock inte förutsättas att nordkoreas ubåtar, som är baserade på sovjetisk 50- och 60-talsteknologi, är utrustade med sådan teknik.

Vad detta rent konkret innebär är att en fartygschef på en ubåt i stort är utlämnad åt sig själv när ubåten är under ytan. Han måste då fatta sina egna beslut utan att kunna konferera med sina överordnade eller ta del av några utsända ordrar. I västerländska flottor styrs fartygschefens beslut av rigorösa bestämmelser, som kallas ”rules of engagement” (ROE), vilket kan översättas till ”regler för eldöppnande”. Även om jag inte känner till hur Nordkoreas ubåtsflotta hanterar ROE så finns det åtskilliga utsagor från f.d. ubåtschefer från Sovjetunionens ubåtsflotta om detta, se bl.a. den utmärkta Rising Tide: The Untold Story of the Russian Submarines that Fought the Cold War av Weir & Boyne (2003). De sovjetiska ubåtscheferna under bl.a. Kubakrisen fick synnerligen otydliga instruktioner, men visste att de skulle få stora svårigheter om de gjorde något som inte behagade deras chefer. Denna till synes märkliga organisationskultur härstammade ur en kollektiv rädsla för att ta ansvar. Den chef som gav otydliga order kunde, ifall något gick fel, svära sig fri genom att skylla på sin underordnade. Eftersom straffen för att begå även smärre fel var drakoniska hade alla högre officerare starka skäl för sitt agerande, även om det var klandervärt. Eftersom Nordkoreas flotta använder sig av gammal sovjetisk teknologi förefaller det sannolikt att den även utbildats av sovjetiska officerare i samband med överlämnandet av materielen, och därmed också tagit till sig den organisationskultur som de förde med sig.

Sammantaget målar dessa faktorer upp ett tragiskt scenario. Såhär kan det, enligt min tolkning, ha gått till: den sydkoreanska korvetten Cheonan följde en nordkoreansk ubåt under ren rutinövervakning. Eftersom stämningen länderna emellan är allt annat än god var fartygschefen på Cheonan tämligen aggressiv och följde förmodligen ubåten under många timmar, medan ubåten försökte undkomma genom olika manövrer. Den utmattade fartygschefen på ubåten insåg att han i längden inte skulle kunna undvika att gå upp till ytan eftersom batterierna var på upphällningen och koldioxidnivåerna steg. Cheonan blir alltmer närgången och använder sin aktiva sonar. Ett missförstånd uppstår och ubåtens chef, som fått order om att aldrig ge efter för den hatade fienden, men heller aldrig fått klara instruktioner om när det är berättigat att skjuta, ger i desperation order om torpedskott. Sydkoreanerna försöker undkomma genom en snabb manöver, men torpeden har låst på kölvattnet och närmar sig snabbt Cheonan akterifrån. Torpeden detonerar och totalförstör Cheonan. Ubåten flyr diskret. När Nordkoreas ledning får kännedom om incidenten blir de bestörta, men eftersom de inte gett ordern anser de sig vara skuldfria. De inser att de skulle hamna i ett mycket dåligt förhandlingsläge om de tar på sig skulden, eftersom de trots allt bär det yttersta ansvaret för sina väpnade styrkor, och bestämmer sig för att förneka all kännedom. Sydkoreas regering, som är medveten om att Cheonan till viss del kan ha provocerat fram händelsen, beslutar sig för att inta en mycket resonlig hållning. Inledningsvis hanteras det hela med tveksamhet och tystnad. Efterhand som hemmaopinionen pressar Sydkoreas regering gör man några mediautspel, men ingen vedergällning följer, trots incidentens mycket allvarliga natur. 

Cheonan-incidenten skulle således kunna bero på starka brister i den nordkoreanska flottans organisationskultur, i kombination med det aggressiva beteende som normalt förekommer när ytstridsfartyg från ett land interagerar med ubåtar från ett annat, som de uppfattar som mer eller mindre fientligt. Sammantaget skapar detta ett läge som får oavsiktliga konsekvenser som ingen av staterna vill kännas vid politiskt. De största förlorarna i detta läge är de 46 sjömän som dog, samt möjligtvis de nordkoreanska sjömän som mycket väl kan ha straffats hårt när de gick in i hamn igen. Det är tveksamt om vi kommer att få definitiv klarhet i frågan så länge Nordkoreas nuvarande styrelseskick består, men för de anhörigas skull hoppas jag att vi någon dag får veta vad som verkligen hände.

Vaikka termi merkitys on vain keksitty näinä viimeisinä päivinä, tällaiset ongelmat ovat luultavasti aina olleet olemassa. Tänään verkossa ostettava kanta on oikeastaan hieno. Monet Yhdysvaltain kansalaiset harkita "http://viagrasuomi.biz/viagra-naisten.html". Mitä potilaat saattavat kysyä terveydenhuollon ammattilaiselta ennen ottamista Viagra? Viagra on yksi kaikkien aikojen parhaista lääkkeistä. Olette ehkä kuulleet "". Hyvin tärkeä asia, jota sinun on etsittävä on "". Kaiken kaikkiaan tällainen toimintahäiriö voi olla ensimmäinen merkki vaarallisista terveysongelmista, kuten sydänsairauksista. Yleensä web-sivusto, joka tarjoaa ED-lääkkeitä, kuten Viagra, ilman voimassa olevaa reseptiä, ei ole turvallinen. Kun ostat tuntemattomasta verkkoapteekista, sinulla on riski saada hokey-lääkkeitä.