I dagarna har USA och Ryssland signalerat att de kan tänka sig fler nedrustningar av sina kärnvapenarsenaler. Många välkomnar detta och ser det som en ett tecken på att en mer fredlig värld är i antågande. Enligt min mening är detta en förhastad slutsats. Kärnvapennedrustningen har sannolikt från såväl ryskt som amerikanskt håll som målsättning att frigöra resurser för krigföring.

Stormakterna USA och Ryssland har kärnvapenarsenaler omfattande tusentals stridsspetsar vardera. Även om varje kärnvapen är ett potentiellt hot mot världens säkerhet så är deras nuvarande status tämligen säker; en kärnvapenfri värld är alltjämt en utopi. Även efter en reduktion av arsenalerna kommer USA och Ryssland att ha tusentals vapen kvar, så nyttan för världsfreden ser jag som tämligen minimal. Nackdelen för världsfreden kan bli desto större.

Enligt en nyligen publicerad FOI-rapport med titeln Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv - ambitioner och utmaningar 2008 så visar Ryssland inga tecken på att sakta ner sin omfattande militära upprustning. Trots en allt svårare ekonomisk situation så är upprustningen ett högt prioriterat mål. Kriget i Georgien avslöjade dock att Ryssland har allvarliga tillkortakommanden. Exempelvis så är förmågan till samverkan mellan markstridsförband och attackflyg begränsad, likaså förmågan att strida i mörker. Artilleri och flyg har ytterst få precisionsvapen. Få möjligheter finns att inhämta underrättelser för strid över långa avstånd. Bekämpning av fientligt luftförsvar och fientligt attackflyg är fortfarande en svår utmaning.

När nu dessa tillkortakommanden blivit så uppenbara för omvärlden behöver Ryssland snabbt åtgärda dem. Detta är mycket resurskrävande och en storsatsning skulle få konsekvenser för det övergripande upprustningsarbetet eftersom Ryssland redan nu lägger avsevärda summor på detta. Pengar behöver frigöras för att på sikt upprätthålla rustningstakten. Genom att ömsesidigt reducera kärnvapenarsenalerna kan såväl USA som Ryssland frigöra mer resurser för sina konventionella styrkor. USA har militära åtaganden i framför allt Afghanistan som kommer att kosta under en avsevärd tid framöver medan Ryssland uttalat sig offentligt om behovet att stärka förmågan till strid i arktisk miljö för att skydda sina intressen där. För Rysslands del är en stark konventionell militärmakt dessutom användbar för att utöva påtryckningar mot Ukraina och Baltikum. Framför allt Ukraina befinner sig i en svår situation eftersom den ryska flottbasen i Sevastopol, hemmabas för Svarta Havsflottan, ligger på ukrainskt territorium. Ryssland har enligt ett avtal med Ukraina rätt att nyttja denna bas fram till 2017. En konfrontation var nära under sommaren 2008, då Ukraina hotade med att blockera den ryska flottbasen sedan ryska fartyg medverkat i kriget mot Georgien. Ryssland svarade helt sonika att Ukraina inte kan kontrollera Svarta Havsflottan och de ryska fartygen struntade helt i de ukrainska kraven. Efter detta är relationerna mellan Ryssland och Ukraina mycket kyliga, i synnerhet i frågor gällande basen i Sevastopol. För Ukraina är basen en säkerhetsmässig mardröm, för Ryssland ett problem. Konfrontationen 2008 visade dock att Rysslands överlägsna konventionella stridskrafter möjliggjorde ett stort handlingsutrymme.

Med detta i åtanke kan det vara värt att minnas att det är konventionella styrkor som för striderna och även om konventionella krig må vara mindre destruktiva än kärnvapeninsatser så kan de få katastrofala konsekvenser för de som drabbas. Detta kan befolkningen i Georgien vittna om. Alltså finns det goda anledningar att se kärnvapennedrustningssignalerna för vad de är: inte en fredssignal utan snarare ett pragmatiskt ställningstagande av två stormakter som behöver pengar för militära ändamål.

Tony Ingesson

Studerande på masterprogrammet i statsvetenskap, Lunds universitet Fil. kand. i statsvetenskap samt freds- och konfliktvetenskap