Först och främst är det viktigt att komma ihåg att även om Obama framstår som omåttligt populär i svensk media så fick han ändå bara 52,9% av rösterna i valet. Även om demokraterna har en stark ställning i representanthuset och senaten så är väljarstödet för Obama inte överväldigande starkt. Efterhand som han blir tvungen att välja mellan pragmatiska ställningstaganden och sina vallöften kan många bli besvikna, vilket kan underminera hans legitimitet. Hans största säkerhetspolitiska utmaningar just nu är Irak, Iran, Afghanistan och Ryssland.

Obama gick till val på att utlova ett totalt trupptillbakadragande från Irak, vilket sannolikt var och är ett populärt drag bland många. Det Irak som USA lämnar efter sig är dock inte detsamma som det Irak som invaderades 2003. Våldet verkar ha minskat men statsbyggnaden förefaller inte särskilt stark. Det maktvakuum som ett amerikansk tillbakadragande lämnar efter sig kan ha en starkt destabiliserande inverkan på det ömtåliga politiska klimatet i Irak. Opportunistiska element kan satsa på  kuppförsök genom att mobilisera olika former av maktmedel, inklusive milisgrupper, när den amerikanska armén inte längre kan skydda den irakiska regeringen.

Detta leder till nästa utmaning; Iran. För Irans del är Irak ett potentiellt säkerhetshot. Det var inte länge sedan de två länderna var indragna i ett långvarigt och blodigt krig mot varandra, som fick globala konsekvenser. Ett starkt Irak utgör ett problem för Iran med tanke på deras tidigare motsättningar och det faktum att Irak är ett arabiskt, huvudsakligen Sunnimuslimskt land som gränsar till det persiska Shiamuslimska Iran. I ett globalt statsperspektiv är det bara i Iran, delar av Irak och delar av Afghanistan som Shia har en stark ställning. Historiskt har Shiamuslimerna utgjort en stark minoritet i Irak, som irakiska ledare och då inte minst Saddam Hussein, har arbetat intensivt för kontrollera. Den nuvarande irakiska regeringen är dominerad av Shiamuslimer, vilket har lett till fler konfrontationer med sunnidominerade terroristgrupper, exempelvis Al-Qaida. Så sent som den 11 april i år dödade en självmordsbombare 12 Sunnimuslimska milismän som skulle hämta sina lönecheckar på ett militärkontor. Ytterligare 32 sårades. Al-Qaida tros vara ansvarigt. Då dessa Sunnimuslimska milismän avlönas av den Shialedda regeringen utgör de lovliga mål för Sunnigrupper som Al-Qaida även om de själva inte är Shiamuslimer.

Efterhand som USA drar sig tillbaka finns det en ökad risk att våldet mellan shia- och sunnimuslimer kommer att blossa upp igen. Detta gäller inte minst om Iran intensifierar sina ansträngningar för att skaffa sig politiskt inflytande över Irak. Om Iran lyckas skaffa sig makt över ett splittrat och försvagat Irak så kan Iran befästa sin maktposition i Mellanöstern och stärka sin kontroll över regionens oljetillgångar. Detta är något Obama med all sannolikhet är medveten om och det är en faktor som talar för ett långsamt trupptillbakadragande. Ju mer tillbakadragandet drar ut på tiden, desto större blir risken att Obamas anhängare tappar tålamodet. Alltså står han inför det svåra valet mellan att å ena sidan tillfredsställa sina väljare och å andra sidan tillgodose amerikanska intressen i den långsiktiga utvecklingen i Mellanöstern.

Afghanistan utgör nästa utmaning. Den senaste tiden har sett en eskalation av våldet i landet och talibanerna förefaller ha stärkt sina positioner. Obama har signalerat att USA behöver öka sin ansträngningar i Afghanistan för att uppnå stabilitet och bekämpa talibanernas inflytande. Eftersom USA:s militära resurser redan nu är ansträngda till bristningsgränsen av de två krigen i Afghanistan och Irak så behövs tillskott från andra parter. Obama har följaktligen vänt sig till EU med önskemål om assistans. Än så länge har EU ställt sig kallsinnigt till ökade truppbidrag, vilket är det Obama behöver mest just nu. Detta har lett till att Obama närmat sig Turkiet i allt högre grad, senast genom ett bejublat besök i början av april. Detta markerar en ny era av relationer mellan USA och Turkiet efter de frostiga åren under Bush. Obama stöder Turkiets önskan om inträde i EU, stick i stäv med bl.a. Frankrikes president Sarkozys linje. Det är möjligt att Obama tröttnat på EU:s ständiga försök att åka snålskjuts med minimal egen insats, i såväl Afghanistan som hanteringen av finanskrisen. Turkiet är en viktig allierad och en regional militär stormakt med gränser till Syrien, Iran och Irak. Turkiet kan också vara en viktig resurs för att hålla ett öga på Ryssland. Risken finns alltså att EU kan marginalisera sig självt genom sin ovilja att kompromissa och bidra, vilket är till Turkiets fördel.

Ryssland är den sista stora utmaningen av de som jag tagit upp i denna artikel. Den ryska utrikespolitiska policymålsättningen och den ryska militärdoktrinen ser bägge en expansion av NATO som ett stort säkerhetsproblem för Ryssland just nu. Rysslands kraftfulla agerande i Georgien markerade tydligt att Ryssland inte tänker tolerera några utsvävningar i sin intressesfär. Risken finns att Ukraina står på tur att läxas upp, även om detta inte behöver innebära militära åtgärder. Som jag beskrivit i en tidigare artikel så är ryska Svarta havsflottans bas i Sevastopol ett bestående problem för de rysk-ukrainska relationerna. Än mer alarmerande skulle det vara om Ryssland återigen gör markeringar mot Baltikum, som för några år sedan. De ryska minoriteterna i de baltiska länderna är en latent rysk resurs i ett eventuellt maktspel. Den ryska kuppartade flaggplanteringen på Arktis havsbotten för två år sedan ledde också fram till en uppsjö motstridiga territoriella krav på Arktis. Den globala uppvärmningen gör Arktis till ett högintressant område för de länder som är i position att göra anspråk, d.v.s. Norge, Danmark, Kanada, USA och Ryssland. Det finns ingen större enighet bland parterna, dock förefaller Norge och Ryssland ha en del gemensamma intressen medan USA och Kanada är på kollisionskurs över Kanadas territoriella krav på Nordvästpassagen. Arktis stora olje- och gastillgångar kombinerat med issmältningens möjligheter för nya handelsrutter genom Nordvästpassagen och Nordostpassagen gör Arktis till ett av de viktigaste strategiska områdena i världen just nu. I dagsläget är det bara Ryssland som har någon större förmåga att verka i Arktis att tala om, genom sina närbelägna flygbaser och sin isbrytarflotta. Medan Ryssland talat om att stärka sin förmåga till arktisk strid så har Kanada för två år sedan genomfört en större militärövning i sina arktiska områden med det uttalade syftet att demonstrera sin suveränitet i området. USA har hållit en låg profil än så länge, det återstår att se hur Obama ska hantera Arktis-problematiken och Rysslands aggressiva inställning till Georgiens och Ukrainas eventuella NATO-medlemskap.

Sammantaget så står Obama inför ett antal stora utmaningar. Samtliga är resurskrävande och samtidigt måste han hantera finanskrisen som redan utgör en enorm belastning för USA:s ekonomi. Hur han än beslutar sig för att göra kommer vissa att bli besvikna. Än så länge har Obama och hans medarbetare visat tecken på en stor utrikespolitisk kompetens, bl.a. demonstrerat genom hur han under sin resa i Turkiet kunnat ta upp frågan om turkiska massakrer på armenier 1915. Frågan är om kompetensen räcker hela vägen. I vilket fall som helst står han inför några rejäla utmaningar. De närmsta åren kommer inte att bli lätta.

Tony Ingesson