Adenviken är idag det hårdast drabbade området, även om ett antal piratdåd också ägt rum längre söderut längs Somalias kust. Adenviken ligger i anslutning till Suezkanalens utlopp. Vikens bredd varierar mellan c:a 21 och 31 mil. Längden är c:a 82 mil. Det kan förefalla vara ett stort område men håll då i åtanke att mer än tjugo örlogsfartyg är stationerade i området. Flertalet är antingen jagare eller fregatter men även landstigningsfartyg och ledningsfartyg förekommer. Dessa fartyg besitter en avsevärd slagstyrka i form av sjömålsrobotar, luftvärn och i de flesta fall någon form av kanonbeväpning. Dessutom bär många av fartygen helikoptrar. Dessa helikoptrar är ofta bestyckade med kulsprutor och kan i vissa fall bära lätta sjömålsrobotar eller lätta torpeder. Specialförband är också stationerade på flera fartyg och kan med lätta båtar borda fartyg eller bedriva andra former av operationer i området. Den svenska korvettstyrkan bestående av korvetterna HMS Malmö och HMS Stockholm, båda av Stockholms-klass, samt stödfartyget HMS Trossö, kommer att börja operera i området den 15 maj.

Förutom de marina enheterna i området finns också ett spanskt havsövervakningsflygplan stationerat i Djibouti, en amerikanskbyggd P-3 Orion. Denna flygplanstyp är konstruerad för att kunna bära tung beväpning, i form av olika sjömåls- och attackrobotar samt lätta eller tunga torpeder och minor. Flygplanet har också en annan fördel i och med att det kan spana ovanifrån med radar och kameror.

Piraterna är huvudsakligen baserade i den självstyrande provinsen Puntland, som är belägen längs kusten vid Afrikas Horn. De agerar ofta snabbt och med avsevärd skicklighet. De har moderfartyg som gömmer sig bland de lokala fiskeflottorna. När ett lämpligt mål är tillräckligt nära moderfartyget utgår sedan små motorbåtar med bordningsstyrkor. Från det att målet upptäcker piraterna tar det oftast mindre än tio minuter för dem att borda och ta över fartyget.

I de flesta fall är det bara flygplan och helikoptrar som överhuvudtaget har någon chans att hinna agera på denna korta tid. Även då är det svårt eftersom de i princip måste vara i luften redan när larmet går för att hinna. En helikopter som står i en fartygshangar kräver c:a 15-30 minuter för att klargöras för att lyfta. Om helikoptern ska vara klar att lyfta tidigare än så måste den i de flesta fall stå på däck. Detta innebär en ökad exponering för elementen, vilket sliter hårt på maskinen. En helikopter som redan befinner sig i luften och som sätter högsta fart mot området kan på tio minuter färdas c:a 40-50 km under goda förhållanden.

För flygplan baserade i Djibouti gäller att de måste taxa till bana, få klartecken, lyfta och sen ta sig till området. Eftersom flygbasen i Djibouti är baserad i ena "ändan" av Adenviken blir det omöjligt att hinna om larmet går i bortre delen av viken. Ett flygplan av typ P-3 Orion kan tillryggalägga c:a 120 km på tio minuter under optimala omständigheter.

Det är alltså svårt att hinna föregripa ett piratangrepp, men det är inte omöjligt. På senare tid har flera angrepp avstyrts av helikoptrar, örlogsfartyg och P-3-flygplanet. Det största problemet är att resultaten sällan blir bestående. Detta beror på att man använder de tillgängliga resurserna på ett oerhört ineffektivt sätt genom att ålägga dem polisiära uppgifter istället för militära. Inga av de avancerade vapensystemen används och mycket sällan används vapen i någon större utsträckning alls. I de fall pirater har gripits har de ofta släppts p.g.a. det oklara rättsläget.

Under tiden strömmar oerhörda mängder utländskt kapital till piraternas finansiärer via lösensummorna. Det är inga fattiga f.d. fiskare som lägger beslag på dessa rikedomar, tvärtom så är piraterna mycket välorganiserade. Det finns en utvecklad procedur för att överlämna lösenpengarna. I de flesta fall dyker en utomstående man upp i en båt för att hämta pengarna. Piraterna och deras finansiärer använder sig av satellitkommunikationer, GPS och annan modern utrustning.

Det förekommer i media en del romantiserande beskrivningar av piraterna som någon slags medborgarstyrka som ger igen för att i-länderna enligt påståenden har dumpat radioaktivt avfall i deras fiskevatten samt skickat stora fiskeflottor som sedan tjuvfiskat utanför Somalias kust. Enligt en insatt källa jag talat med kan detta ha varit fallet med de tidiga piraterna men i dagsläget är det en brutal industri. Exempelvis så är FN:s mattransportfartyg populära mål för att de är långsamma och lätta att borda. Att hålla mattransporter gisslan är knappast ett hedervärt motiv i något sammanhang överhuvudtaget.

Sammanfattningsvis anser jag att det går att göra mycket mer mot piraterna än vad som görs i dagsläget. Den enklaste lösningen är ett annat taktiskt tillvägagångssätt och fler luftburna övervakningsresurser med stor uthållighet. Fler havsövervakningsflygplan av exempelvis typ P-3 Orion, Brequet Atlantique eller Il-38 borde stationeras i Djibouti (den franska flygbasen där har sannolikt tillräcklig infrastruktur för detta) så att de kan upprätthålla täta patruller. Varje flygplan kan vara i luften i fem till tio timmar med förstärkt besättning. Även fjärrstyrda bestyckade flygfarkoster (UCAV) kan vara ett gott alternativ.

När piratfarkosterna identifierats borde de i mån av möjlighet ges möjlighet att kapitulera och om de inte gör så omedelbart så borde de bekämpas med den bestyckning som finns att tillgå. I de flesta fall kommer torpeder inte att vara ett säkert alternativ då de kan låsa på andra mål än det avsedda och leda till oavsiktliga civila förluster. Robotskott från fartyg torde också vara svårt då de flesta sjömålsrobotar som förekommer idag inte kan undvika fartyg som ligger mellan den skjutande plattformen och målet. Således krävs fri sikt och ett viss riskavstånd bakom målet utifall att roboten missar. Helikoptrar kan bestryka farkosterna med kulsprutor men löper då risk att själva bli träffade av moteld från finkalibriga vapen. I värsta fall kan piraterna även tänkas anskaffa axelavfyrade luftvärnsrobotar. En tänkbar lösning på detta problem är insats med mindre vapen med viss räckvidd, små attackrobotar, exempelvis av typ Hellfire eller mindre sjömålsrobotar, exempelvis av typ Penguin. Med en mer vinklad projektilbana och korträckviddiga robotar minskas risken för förlupna robotskott. Det kan tilläggas att de laserstyrda Hellfire-robotarna har mycket hög precision och den relativt lätta sprängladdningen gör att den ofta används för insatser i bebyggelse. 

Om detta inte räcker finns andra alternativ, såsom räder mot piraternas landbaser av specialstyrkor, flyg eller autonoma spaningsfarkoster. Piraternas luftvärnsförmåga torde vara mycket begränsad mot angrepp från hög höjd. Dessutom kan en internationell domstol för piratmål sättas upp för att döma tillfångatagna pirater.

Med ett mer flexibelt taktiskt tillvägagångssätt tror jag att betydligt bättre resultat hade kunnat uppnås. Piraterna är inga fanatiker och förefaller inte särskilt villiga att ge sig ut på självmordsuppdrag. Om riskerna för dem stiger markant kommer de att bli tvungna att avstå från vissa mål. Den långsiktigt mest hållbara lösningen hade naturligtvis varit att stödja upprättandet av en mer hållbar samhällsordning i Somalia och Puntland men så länge miljontals dollar i lösensummor strömmar in i händerna på kriminella som har ett starkt intresse av att hindra detta ser jag inte det som ett realistiskt alternativ.

Tony Ingesson