Frans Gustav Leikell

BJÄRNUM. Göingemöblerna var ett markant inslag i Kristianstad vid sekelskiftet och decennierna närmast därefter. Att de målade möblerna från Bjärnum fick ett särskilt gott renome där, var nog till stor del målare Leikells förtjänst.

Frans Gustav Leikell föddes i ett hantverkarhem i Höör 1869. Fadern var målarmästare och att sonen till en företagare skulle fortsätta i faderns yrke var ju vanligt. Så snart Frans Gustav slutat skolan blev han lärling på faderns verkstad. Hans fallenhet för yrket och den goda utbildning fadern gav honom gjorde att han gick ut i livet som en mycket kunnig målargesäll. Särskilt intresserade honom möbelmålning, och då han, efter kortare uppehåll på ett par andra platser, fick höra talas om den ökande möbeltillverkningen i Bjärnum, etablerade han sig där som målarmästare.

Han trivdes på platsen och med sin verksamhet där, och när han 1897 gifte sig hade han varit Bjärnumsbo i fem år. Hans första bostad som gift var i en arrendegård under prästgården och därtill ett rymligt uthus, som lämpade sig bra till målarverkstad. Till en del målade han åt de små verkstäderna i och omkring Bjärnum, men i huvudsak bestod hans verksamhet i att han köpte upp trävita möbler, målade dem och sålde dem på marknad i Kristianstad.

Möbeltillverkningen i Bjärnum ökade ju flerfaldigt, då under seklets första år fabriker började växa fram. Också Leikells verksamhet ökade därmed, så att han utom lärpojkar kunde ha en eller ett par gesäller. Sina mesta inköp, huvudsakligen soffor, gjorde han hos Pettersson & Persson och hos A.P. Baum.

Den hyrda stugan låg väster om järnvägen och det var ej utan risk för Leikell att passera järnvägsspåren med den långa kärran, lastad med soffor, som han hämtat vid någon fabrik. Hans hustru brukade skynda ut för att hjälpa till med utkiken, växelloken for ju fram och tillbaka utan bestämda tider. I folks medvetande var tågen den tiden mer skräckinjagande än nu – den höga fartens och de mångahanda fordonens tidevarv.

Men 1906 blev tillvaron för Leikell och hans familj i det hänseendet tryggare. Han köpte det året en tomt vid Verumsvägen och på den byggde han först en rymlig verkstad, kombinerad med bostad för familjen. Efter någon tid byggde han det bostadshus som längre fram i tiden kom att tillhöra smedmästare Tornberg. Familjen Leikell flyttade in där 1909. När han kommit igång i sin nya verkstad växte rörelsen snabbt. Marknadsfärderna till Kristianstad med soffor och andra möbler gav i allmänhet goda resultat.
Men åtminstone hans hustru kände alltid en viss oro i samband med marknadsfärderna – överfall kunde nog hända på landsvägarna vid den tiden. Leikell tyckte om att cykla. Möblerna sände han på järnvägen, men själv cyklade han till och från Kristianstad.

Bäst låter en dotter till honom oss veta hur det var, hon säger: ”Jag minns många nätter, då mor vankade av och an i oro och ängslan, för natten kunde vara långt liden då far var cyklande mot hemmet, och hade det gått bra på marknaden så kunde han ju ha en rätt stor summa på sig, enligt den tidens penningvärde. ”Det hände honom aldrig något och en sak, som vållade mången hustru lidande vid den tiden, oroade aldrig fru Leikell: han smakade aldrig någon sprit.

För länge tillbaka förekom så gott som inom alla yrken vissa specialiteter, som satt dem som var kunniga däri i en högre klass som yrkesmän. Pianosnickare och schatullmakare gällde t.ex. inom möbelsnickeriet för något mer än ”vanliga” möbelsnickare. Vagns- och dekorationsmåleri var ett par sådana förnämliga specialiteter inom målaryrket. I båda dessa grenar ägde Liekell goda kunskaper, vilket talar för att han var en framstående hantverkare.
På vintern stod ofta någon charabang eller annat ”finåk” på hans verkstad. Det var böndernas korgvagnar, som skulle snyggas upp. Lackeras och förses med ornament, ränder och guldbeläggning. Fram emot tiden för första världskrigets utbrott hade varje mer betydande plats någon möbelaffär och marknadsförsäljning av möbler blev allt mindre givande och Leikell avstod slutligen helt därifrån. Fabrikerna hade också börjat få egna målarverkstäder. Leikell övergick nu istället till lägenhetsmåleri och tapetsering. Hans arbete i traktens bondgårdar kom väl till pass för honom i den genom kriget tilltagande livsmedelsbristen. En del av sin betalning fick han nämligen i natura, till glädje och hjälp för familjen i de knappa ransoneringstider, som upphörde först efter krigsslutet.

Efter omläggningen av verksamheten saknade han inte arbete för sig och de lärlingar, han utbildade. Han blev flitigt anlitad och av sina kunder ansedd som en pålitlig och duktig yrkesman.

De lärlingar och gesäller som arbetade under honom fick en värdefull vägledning i yrket. Beredvilligt delade han med sig av sitt eget kunnande, men var också fordrande. Han lät dem veta att verktyg skulle vårdas väl och materiel skulle handhas med aktsamhet.

Ända sedan ungdomen var Leikell engagerad i nykterhetsrörelsen och blev på äldre dagar tempelriddare. Särskilt intresse hade han för rörelsens arbete för ungdomen och hans vänliga och humoristiska läggning gjorde att han hade god hand med dem. En nära vänt till Leikell sade, att han alltid med intresse följde det som rörde sig i tiden. ”Ja”, tillade denne, ”han var nog rätt mycket av en idealist.” Han läste gärna, då tid gavs därtill och gjorde för egen del bokförvärv – något på den tiden mindre vanligt bland dem som ej hade ett intellektuellt yrke.

Utom cykling var han i hög grad intresserad av simning. En nära släkting till honom, som var närvarande då han firade sin 70-årsdag på ön Hyppeln i Göteborgs norra skärgård, omtalar, att Leikell firade dagen med att företa en längre simtur, avslutad med dykningar efter musslor, vilka kokades till en första frukost på högtidsdagen. Och vid tiden då han fyllde 80 år tog han simborgarmärket ”för femtioelfte gången”, sa de som adderat resultaten, och Norra Skåne publicerade vid tillfället hans foto under rubriken: ”En salt åttioåring”. Leikell avled 1953.

Källa: Boken – Från slöjd och hantverk till Möbelfabriker i Göinge Avskrivet av Liselotte Svensson 2021-11-22