Björnbär (Rubus subg. Rubus) är ett samlingsnamn på flera arter inom familjen Rosaceae, släktet Rubus. Den vanligaste är sötbjörnbär (Rubus plicatus). 

Björnbärskomplexet består ett stort antal arter, underarter och former, som hör till de mest svårskilda i vår flora. Odlade sorter är dessutom ofta hybrider av olika arter. De kallas ibland även "svarthallon" och "björnhallon" (ej att förväxla med boysenbär som också kallas detta) (se även blåhallon, (på Gotland kallade salmbär)). Tidigare betraktade man björnbär som en enda art, vilken då kallades Rubus fruticosus.Alla arter har taggiga, 2-åriga stammar, som växer i mer eller mindre vågräta bågar eller liggande på marken, på murar, på kringstående buskar och så vidare. Första året är en sådan buskstam en oförgrenad nystam (jämför nypon) med strödda, femfingrade blad. Andra året blir den huvudstam för en mängd sidoskott med blommor och förtorkar sedan frukten mognat. Hos flera arter böjer sig denna bågformiga stam med spetsen ned mot marken, borrar sig in där och fäster sig med kniprötter. Denna buskstams utseende (särskilt som nystam första året), dess taggbeväpning, tvärsnittets form m.m., avger en del av kännetecknen för ifrågavarande arter. I någon mån skiljas arterna även på bladen, blommorna och frukterna.

Björnbärsarterna växer på torra, varma, helst solöppna lokaler och fordrar ett milt och jämnt klimat. De är därför allmännast i kusttrakterna (maritimt klimat). På Skandinaviska halvön förekommer de ymnigast i Sveriges sydligaste landskap och i kustlandskapen vid Kattegatt och Skagerack, samt därefter spridda längs Norges västkust åtminstone upp till Sogn. Vid Östersjökusten påträffas hithörande arter föga nordligare än vid Stockholm. Till de allmännare i Sveriges östra del hör Rubus nemorosus (även på Åland). Även sötbjörnbär har jämförelsevis stor utbredning i Sverige och Norge.

Se fler bilder på www.gertphoto.fotosidan.se