Silkeshäger (Egretta garzetta) är en liten vit häger. Den förekommer i Gamla världen och har många likheter med snöhägern (Egretta thula) som förekommer i Nya världen. Efter att länge ha jagats för sina fjädrars skull har silkeshägern återhämtat sig och beståndet anses vara livskraftigt.

Den adulta silkeshägern mäter 55–65 cm på längden, har ett vingspann på 88–106 cm och väger 350–550 gram. Den har en helvit fjäderdräkt. Den har långa svarta ben i kontrast till de gula tårna och en lång, smal, rak och spetsig svart näbb.

I Sverige är silkeshägern en sällsynt men regelbunden gäst med flera fynd årligen.

Silkeshägern födosöker i grunda vatten, ofta småspringade med resta vingar eller stillastående för att överraska sitt byte. Den äter en varierad kost av små djur som fisk, kräldjur, kräftdjur, och insekter.

Från 1600-talet och framåt uppstod en efterfrågan på de vita hägrarnas fjäderplymer, de så kallade ägretterna, vilka användes till främst huvudbonader. Denna efterfrågan ökade kraftigt under 1800-talet på grund av modet som då rådde. Detta resulterade i att handeln med skinn nådde miljonstrecket. Man födde också upp vita hägrar för att kunna plocka plymerna utan att döda fågeln men den absoluta merparten av plymer kom från jagade vilda fåglar.

Silkeshägerns bestånd hotas av försämring av dess levnadsmiljö, dränering av våtmarker till förmån för jordbruk samt miljögifter från jordbruk och industrier. Den är också mottaglig för fågelinfluensa och kan därför drabbas av kommande epidemier.

Silkeshägern är fotograferad Trönninge.

Fler bilder på min hemsida vigg5.se