Igelkotten heter på latin Erinaceus européers och är ett marklevande djur med en västpalearktisk utbredning som tillhör familjen igelkottdjur (Erinaceidae).

Som skydd mot predation är den på ovansidan klädd med taggar och den lever av insekter, maskar och mångfotingar. Arten drabbades under en period hårt av miljögifter och trafik, men har numera återhämtat sig.

Som fullvuxen, vid två års ålder, är igelkotten 22–30 centimeter lång, varav svansen är cirka två centimeter. Vikten varierar beroende på individ, ålder och årstid. Efter det första levnadsåret väger igelkottar vanligen mellan 450 och 700 gram. På sensommaren, då de vuxna individerna har skapat ett fettskikt för att överleva vinterhalvåret, kan den väga upp till 1500 gram. Efter vinterdvalan då alla reserver förbrukats, har den förlorat mellan 17 och 26 procent av sin vikt och småväxta ungdjur, och även de lättaste vuxna individerna väger då bara 350 gram.

Hela djurets överkropp och huvudets ovansida är täckta med taggar. Deras antal beror på djurets storlek. Unga igelkottar som just har lämnat boet har ungefär 3 000 taggar. En fullvuxen igelkott med en vikt på omkring 600 gram har cirka 5 000 taggar och särskilt stora exemplar har upp till 7500 taggar. Taggarna är modifierade hår med en längd på 20–30 millimeter och en diameter på en–två millimeter. Varje tagg har en varaktighet på från tolv till arton månader innan den faller av för att skapa plats åt en ny tagg. Taggarna är vid roten vitaktiga och skiftar sedan uppåt färg till brunt. Precis innan den vita spetsen är färgen som mörkast. Särskilt hos unga individer, men ibland även hos äldre exemplar, är taggen vid denna färgövergång nästan svart.

Igelkotten livnär sig huvudsakligen på insekter, däribland jordlöpare och andra skalbaggar, tvestjärtar och fjärilslarver, men även av mångfotingar och daggmaskar. Däremot undviker igelkotten nakna snäckor. Dessa utgör bara en till fem procent av igelkottens föda. Igelkotten har även svårt att bryta skal av snäckor med hus och lämnar oftast dessa djur orörda. Gräsmarker som betas extensivt av boskapsdjur är troligtvis bland de bästa platser för igelkottar att hitta byte. Ibland vandrar de upp till en kilometer per natt på liknande områden under letandet efter föda. Igelkotten äter även mindre däggdjur som möss, näbbmöss, sorkar och mullvadar. Av dessa tar igelkotten nästan bara unga, nakna, blinda individer, som den hittar slumpmässigt. Igelkotten är inte tillräckligt snabb och har inte heller tänder som krävs för att jaga vuxna individer av dessa djur. Å andra sidan äter igelkotten och tar döda individer av de nämnda däggdjuren som föda. Under tiden när igelkotten uppfostrar sina ungar utgör fågelägg och ungfåglar en större andel av födan. Igelkotten kan inte knäcka ägg av tamhöns, men tar ibland nykläckta kycklingar som byte.

I äldre litteratur hittas ibland uppgiften att igelkottar i stor utsträckning äter ormar. Dessa djur träffar bara sällan på varandra då igelkotten är aktiv på natten och ormar huvudsakligen på dagen. Det är sant att igelkottar kan utstå större mängder av ormgift än andra djur med samma storlek, men ormar ingår så gott som aldrig i dess föda. Det förekommer bara att igelkotten äter döda ormar om den skulle råka hitta en.

En annan myt är att igelkottar bär födan på taggarna. Trots att blad och frukter ibland fastnar på taggarna utgör de ingen föda. De får detta besvärande påhäng slumpmässigt under sina vandringar men anstränger sig inte särskilt för att bli av med det.
Ytterligare en myt påstår att igelkottar dricker mjölk från vilande kor vilket är fysiskt omöjligt, bland annat för att igelkottens mun är för liten för kons spenar. Allmänt dricker igelkottar gärna från ett fat med komjölk, men de får diarré av komjölk, varför detta bör undvikas.