Blåmes är en fågelart inom ordningen tättingar i familjen mesfåglar. Den lilla fågeln är med sin blågula fjäderdräkt rätt enkel att känna igen och mycket vanlig i stora delar av Europa.

Blåmesens habitat är löv- och blandskog med hög andel ekar, men den återfinns också ofta i parker och trädgårdar. Utöver Europa förekommer den i några angränsande delar av Asien. Populationen i Nordafrika och på Kanarieöarna har tidigare kategoriserats som enunderart till arten blåmes, men kategoriseras idag oftast som den egna arten koboltmes (Parus teneriffae). Vår Blåmes heter på latin (Parus caeruleus eller Cyanistes caeruleus).

Blåmesen föredrar animalisk föda, framför allt insekter och spindlar. Utanför häckningsperioden ökar betydelsen av frön och annan vegetabilisk föda. Blåmesen är påfallande skicklig i sitt sökande efter föda. Den kan klamra sig fast vid de yttersta grenarna på träd och även hänga upp och ner när den söker föda. Blåmesar häckar oftast i trädhål, men även fågelholkaranvänds ofta. Huvudkonkurrent om häckningshål och vid födosök är den betydligt större talgoxen.

Blåmesen är en liten mes med ett runt huvud som liksom sitter nedtryckt på kroppen så att den ger ett halslöst intryck. Den är mellan 10,5 och 12 cm lång, har ett vingspann på 18 till 20 cm och väger cirka 11 gram. Den är betydligt mindre än talgoxen. De ljusblå delarna av fjäderdräkten på huvudet och ovansidan förekommer inte hos någon annan tätting i Mellaneuropa vilket gör den rätt enkel att artbestämma. Dess bröst, buk och undergump är ljusgul. Den har en mörkblå ögonmask och hjässan är blå. Fjädrarna i hjässområdet kan resas till en låg, trubbig tofs. Den har en mörkblå krage som sträcker sig runt hela huvudet. Den mörkt hornbruna näbben är jämfört med de besläktade arternas kort och hög. Regnbågshinnan är brun, fötterna är mörkt blågrå och klorna grå. Den vuxna (adulta) fågeln har vita kinder och vitt ovanför ögonmasken medan juvenilen, på dessa ställen, är färgad i ljusgult.

Mellan inledningen och drillen inskjuts ibland en mellandel, som består av små men mycket variabla element. Ibland uppradas dessa strofer, som består av två eller tre fraser, omedelbart på varandra. Den avslutande ljudraden förkortas då ofta.

En hane förfogar över tre till åtta olika sådana stroftyper. Även honor framför ibland revirsång, möjligen då de invecklas i territoriella konflikter. Den typiska drillen vid slutet av strofen förekommer mer sällan hos fåglarna i Medelhavsområdet. Detta hänger uppenbarligen samman med att det där i motsats till i Nord- och Mellaneuropa inte finns någon så stark konkurrenssituation med talgoxen. Hos de nordligare blåmesarna tycks drillen behövas för att avgränsa sången från talgoxens, då det har kunnat visas experimentellt att talgoxar reagerar lika starkt på blåmessång utan drillar som på den egna artens sång.

Besök gärna Gerts fantastiska hemsida där fler fåglar finns presenterade. www.gertphoto.fotosidan.se