Kråkan är en fågel i familjen kråkfåglar. Många internationella auktoriteter delar numera upp kråkan i det två distinkta arterna gråkråka (Corvus cornix) och svartkråka (Corvus corone), medan andra auktoriteter, exempelvis Sveriges ornitologiska förening, fortfarande behandlar dem som underarter av samma art, och som då bär det vetenskapliga namnet Corvus corone.

Under häckningsperioden lever kråkorna parvis, vid andra tider av året ofta i flock. Kråkan bygger sitt bo i höga träd, i Sverige i slutet av mars eller i början av april. Gamla bon repareras ofta och används på nytt. Underlaget består av torra kvistar. Ovanpå dessa läggs gräs, bastremsor, rötter med mera, därefter ett lager lera och innerst ull, hår, borst och andra mjuka fibrer. Äggen är 3 till 6 till antalet. De är gröngrå, fläckade med leverbrunt och askgrått. Honan ruvar ensam, men efter kläckningen vårdar båda föräldrarna ungarna. Ungarna matas även en tid efter att de lämnat boet, och äter då ofta direkt ur gapet på föräldrarna.

Kråkan förekommer i en rad ordspråk och myter. Ett svenskt exempel är: "Det smakar ändå fågel sa gumman och koka soppa på den stör där kråkan suttit.", och ett latinskt ordspråk: "Cornix cornici nunquam oculus effodit" (sv. "Den ena kråkan hackar inte ut ögonen på den andra."). Att slösa med ens resurser i onödan kan ses som att "elda för kråkorna" (bokstavligen elda i brasan, men bara så kråkorna uppe vid skorstenen får nytta av värmen). Man kan "skriva som en kråka" (= så ens skrift ser ut som "kråkfötter"), "sätta en kråka i kanten" (notera, som vid rättning) och "sätta sin kråka" på angivet ställe (= signera en handling). Andra liknelser inkluderar "hoppa kråka" (hoppa jämfota i nedhukad ställning).

Den svenska barnvisan "Prästens lilla kråka" handlar inte om fågeln kråka. Kråka i detta sammanhang är ett gammalt smeknamn för ”flicka".

Besök gärna Gerts fantastiska hemsida där fler fåglar finns presenterade. www.gertphoto.fotosidan.se