Sparvhök (Accipiter nisus) är en liten rovfågel inom familjen Accipitridae vilken omfattar många andra dagaktiva rovfåglar som örnar, vråkar, kärrhökar och andra hökar. Adulta sparvhökshanar har blågrå ovansida och orangestreckad undersida. Honor och juveniler är bruna på ovansidan och har brunstreckade undersidor. Hanen är upp till 25 % mindre än honan vilket är en av de största storleksskillnaderna mellan könen inom fågelriket.

Sparvhöken är en liten rovfågel med korta breda vingar, med ganska trubbig vingspets och lång stjärt, vilka är anpassningar för manövrering i skogsbiotoper. Honorna kan bli upp till 25% större än hanarna vilket är den största storleksskillnaden mellan könen hos någon fågelart.

Den adulta hanen är 29–34 cm lång, med ett vingspann på 58–65 cm, och väger 131-180 gram. Den är jämnt blygrå till gråblå på ovansidan, undersidan är fint bandad i rött på vit botten vilket får den att se orangefärgad ut på håll, och irisen är orangegul till orangeröd. Honan är mycket större än hanen och mäter 35–41 cm på längden, har ett vingspann på 67–80 cm, och väger 186-345 gram. Honan har grå till gråbrun ovansida, tvärvattrad undersida i gråbrunt, och med klargul iris. Juvenilen är på ovansidan mörkbrun med en rostig ton, har en ojämnt och grovt vattrad undersida i mörkbrunt, och har ljusgul iris. På nära håll kan man se att den har rödbruna bräm på vingframkanten. De har alla långa, smala, gula ben med svarta klor, och stjärten har hos båda könen 4-5 glesa mörka tvärband.

Under andra hälften av 1900-talet kraschade häckningspopulationen av sparvhök i Europa. Den kraftiga minskningen sammanföll med introduktionen av insektsgifterna aldrin, dieldrin och heptaklor, som började användes för betning av säd 1956. Gifterna ackumulerades i fröätande fåglar vilket resulterade i stora mängder gift i toppredatorer som sparvhök och pilgrimsfalk. Resultatet blev dubbelt: äggskalen blev tunnare vilket gjorde att de krossades under ruvningen, och fåglar förgiftades till döds av höga doser av insektsgifterna. Andra effekter var spasmer och desorientering vilket hade en negativ påverkan på deras jaktlycka. I Storbritannien förbjöds dessa miljögifter 1975. Efter detta har populationen till stora delar återhämtat sig och på vissa platser har den till och med blivit vanligare än den var innan man började använda dessa insektsgifter, exempelvis i norra Europa.

De här bilderna är fotograferade i trädgården spanade på småfåglar vid fågelmataren

Fler bilder finns på vigg5.se