Talgoxe (Parus major) är en fågel inom ordningen tättingar och familjen mesar.

Talgoxen finns i hela Sverige och är i mellersta och södra Sverige en av de vanligaste mesarna. Med 709 884 individer ringmärkta åren 1911–2008 utgör talgoxen en av de vanligast ringmärkta fågelarterna i Sverige.

Ungarna utfodras av båda föräldrar och får vanligen 6–7 g föda om dagen. Båda föräldrarna ger ungarna mat och håller rent i boet genom att plocka bort avföring. Båda könen gör lika stora insatser. Ungarna stannar i boet i 16 till 22 dagar och blir oberoende av föräldrarna åtta dagar efter att ha blivit flygga.

Utfodringen kan fortsätta även efter att ungen blivit oberoende, upp till 25 dagar för ungar från den första kullen, men så länge som 50 dagar för den andra kullen. Boungar från andrakullen har svagare immunförsvar och kroppskondition än de från förstakullen, och därför en lägre överlevnadsgrad. Talgoxen blir könsmogen vid ett års ålder.

Förr förknippades talgoxen ibland med otur, särskilt i norra Sverige. Exempel ur svensk gammal folktro finns från Uppland, Jämtland och den samiska kulturen. En orsak till detta är att talgoxen sjunger tidigt om våren, en tid på året som på landsbygden ofta innebar svårigheter med lite mat och foder. Dess sång har tolkats på en rad olika sätt, exempelvis "Spicket fläsk! Spicket fläsk!", eller som "Lite hö! Lite hö!", eller "Fitte-tju Fitte-tju" (fett-tjuv).

Talgoxen förekommer i ordspråk som ”Då talgoxen vässer plogbillen är det snart dags att så” från Stenstorp i Västergötland. I andra ordspråk förebådar talgoxen sådant som tur, otur, kallt väder eller död. Inom samisk kultur var talgoxen en otursfågel, som ibland kallades trollsparv, och som alltid förebådade döden. Ordet "talgoxe" är belagt i svenska språket sedan cirka 1645.

Talgoxen är fotograferad i Vittsjö.

Fler bilder på min hemsida vigg5.se