Talet framfördes så här:
Herr President!  Ärade rotarykamrater!
....(sedan följde en kort personlig inledning till Rotarymedlemmarna som är utelämnad av Bo Sigeback)...
"Första gången, jag hade beröring med en landsfiskal var 1925, då jag pryade några månader på ett par landsfiskalskontor i länet. Men innan jag ger mig närmare in på hur allting förlöpte,  vill jag tala om vad som hände dessförinnan. Den levnadsbeskrivning jag nu ger har till en början samma form som den hade som upprättades över en person, som misstänkts för ett allvarligare brott, och som sedan togs om hand av Erland Strandmark eller Otto Meijer, när de som unga oavlönade notarier tjänstgjorde vid domstol. Med levnadsbeskrivningen som grund undersökte de sedan, huruvida den misstänkte kunde få villkorlig dom eller borde buras in.

Alltså: " Här är mitt liv" (tack och lov, att det inte är Lasse Holmqvist, som rotar i det):

Om sig själv uppgav Nilsson, att hans fullständiga namn är Gottfrid Alexis Reinhold Nilsson, att han är född i Kristianstads garnisonsförsamling den 15 december 1904 inom äktenskapet av tygunderofficeren Carl August Nilsson och hans hustru Ingrid Johanna född Adamsson. Fadern dog 1920  och moder 1961. Han har haft 7 syskon av vilka 2 fortfarande är i livet (två ogifta ungmör 94 och 87 år gamla). Han gifte sig 1940 med Tyra född Anderson och har i äktenskapet 2 barn. Han gick 2 år i småskola och ett år i folkskola, varefter han 1914 efter prov i kristendom, läsning, rättstavning och räkning vann inträde i Högre allmänna läroverket i Kristianstad, där han 1923 avlade studentexamen på latinlinjen. Härefter fullgjorde han värnplikt vid Wendes artilleriregemente  under ett års tid och lärde sig rida på hästar och skjuta med kanoner och karbin. Han gjorde därefter ett fruktlöst försök att bli folkskollärare. Det var troligen musikläraren och slöjdläraren, som inte ansåg hans presentationer som tillräckliga (man behövde nästan vara fullärd klockare och snickare) för att bli antagen. Av 120 sökande låg han som nr 49. Endast 30 togs in. Han säger sig nu vara glad, att han inte blev antagen.

Det gällde alltså att finna en annan födkrok. Det fick inte kosta för mycket och några studielån eller studiemedel fanns inte på den tiden. Och så var det dåliga tider då också. Bland mina exerciskamrater fanns flera överåriga, som studerade juridik i Lund och det var närmast från dem, som jag fick impulsen, att också börja med det. Det fanns på den tiden en mindre juridisk examen, kansliexamen, som normalt skulle taga 2 - 2,5 år att avlägga och som berättigade till inträde i statliga verk och det var dit jag syftade. För hur det nu var på den tiden, så var kronans kaka säker även om den var liten. Man kunde bli länsbokhållare ja rent av bli landskamrerare på länsstyrelsens kamerala avdelning. Och så kunde man bli landsfiskal. Sedan jag lyckats ordna penningbekymmeravdelningen för en tid framåt, skrev jag 1926 in mig vid juridiska fakulteten i Lund.

Det gick rätt så hyggligt, men efter tre terminer fick jag erbjudande att börja som biträde på landsfiskalskontoret i Åhus. Dumt nog antog jag erbjudandet. Jag tänkte att jag skulle kunna läsa på kvällarna och sedan resa ned och tentera. Det gick inte alls, för arbetstiden på landsfiskalskontoret var synnerligen oreglerad, inte bara i Åhus utan på alla. Kunde man komma ifrån kl 9 på kvällen, kunde man vara glad. Landsfiskalerna hade ju på den tiden en betydande privat verksamhet. Auktioner, civilprocesser m m. Biträdena gjorde det mesta utom att häkta folk och göra utmätningar. Mina betyg förföll alltså. Det fanns en annan möjlighet att få landsfiskalskompetens, nämligen att avlägga särskild examen inför en särskild kommission, bestående av domare och högre tjänstemän från länsstyrelsen. Det tilltalade mig inte men jag skrev emellertid till Konungen om tillstånd att avlägga landsfiskalexamen men en herre som hette Natt och Dag skrev att det inte gick för sig då jag inte fullgjort den praktiska utbildningen, som var föreskriven. Man skulle nämligen fullgöra sex månaders tjänstgöring vid kriminalpolisen i någon större stad och 6 - 12 månaders tjänstgöring hos länsstyrelse - beroende på om man avlagt kansliexamen eller ej. Till dessa praktiska tjänstgöringar måste man anmäla sig i mycket god tid för det stod många på väntelistan. Till tjänstgöringen på länsstyrelsen anmälde jag mig 1929 men fick börja först 1933. Den föreskrivna tjänstgöringen vid kriminalpolis fullgjorde jag redan 1929-1930. Det var en intressant tid och jag fick många vänner där, som jag sedan träffat under min tjänstgöring ute på landsbygden. För resten så var Yngve Schaar polismästare i Malmö vid den tiden och många som var små vid den tiden kommer kanske ihåg honom som Farbror Kalla i barnradions barnprogram.

Efter polistjänstgöringen återvände jag till Åhus, som jag alltid räknat som min huvudsakliga stationeringsort och jag trivdes mycket väl där. Rätt tidigt fick jag vikariera som landsfiskal i närliggande distrikt. Ett av mina allra första förordnande var i Bromölla. Landsfiskalen där behövde några dagars tjänstledighet,  och den inföll lägligt nog just då gamle kungen Gustav V skulle komma till Trolle Ljungby och jaga. Min chef i Åhus, som var mycket mån om att hans biträden uppträdde korrekt, frågade mig om jag hade någon uniform, men jag upplyste honom  på ett finkänsligt sätt, att på den lilla lön, (100 kr/mån) som han bestod mig, kunde man inte ha råd att hålla uniform, utan det fick väl duga med trenchcoaten och mössan som vanligt. "det går inte för sig, när konungen kommer, du får låna uniform av mig". Uniformen, en gammal avlagd och blanksliten, skull ju provas. Och den passade ingalunda. Våra kroppskonstitutioner var inte precis desamma. Själv var jag ännu en smärt och gänglig yngling på 24 år och min chef en myndig man, som tyckte om god mat och dryck och som provat de flesta näringsställena i trakten. Han hade med tiden blivit tämligen fet. Jag skulle absolut ha uniform och fick stoppa upp mig både här och där för att den skulle passa. Det gjorde nu inte så mycket för det var en kall höstdag, som jag och min fjärdingsman stod vid vägen och gjorde ett väl inövat honnör, när hans majestät i täckt bil åkte förbi utan att ens lägga märke till oss. Uniformen fick jag behålla. Jag använde den endast den gången. Efter många år provade jag den igen och det var fortfarande gott växtmått i den för mig. Vi lämnade den sedan till en klädinsamling, så förmodligen är det någon annan som har den och stoltserar i den.

När ett par år gått tyckte jag det var tid att tänka på min examen och 1932 började jag åter vid universitetet i Lund. Några professorer skrev om betygen och andra hade en formell tentamen. Men jag hade två stora ämnen kvar, straffrätt och processrätt. Jag kom bra igång men åter kom en käpp i hjulet. I mars 1933 fick jag kallelse från länsstyrelsen i Kristianstad, att inställa mig där för fullgörande av den obligatoriska tjänstgöringen, mot en avlöning av kr 1 800/år + rörligt tillägg. Det var inget att göra. Jag vågade inte tacka nej, för det kunde dröja länge innan det åter blev min tur. Det blev alltså till packa och resa hem. Men jag hade föresatt mig att nu gällde det både att arbeta och läsa. På länsstyrelsen hade vi reglerad arbetstid. Kl 1700 slutade vi och det var inget som hindrade läsning på kvällarna. Ett par månader in på 1934 hade jag min sista tentamen klar. Den gick bra och här är en som var glad. Jag hade inte talat om mina förehavande för mina kamrater på länsstyrelsen och dagen efter satt jag där som vanligt. Det hade ju varit lite fest efteråt, så min arbetskapacitet var väl inte så hög. När jag då blev inkallad till landssekreteraren var det på darrande knän jag steg in till honom, för han kunde vara rätt barsk. "Jag har hört, att landskanslisten avlagt sin kansliexamen och jag får gratulera. Härefter skall jag titulera landskanslisten för notarie". Det var vad han sa, och jag kan ännu inte i denna dag förstå, vem som sladdrat för honom. Det kändes skönt att vara färdig, särskilt när jag någon tid senare, vid besök på länsstyrelsen, träffade kamrater som, iklädda frack, samlats där för att genomgå förhör inför examenskommissionen.

Jag återvände till Åhus - egendomligt nog fanns där alltid en plats för mig - och med Åhus som utgångspunkt hade jag ideliga kortare förordnanden som landsfiskal i olika distrikt i länet. 1937 blev jag förordnad som biträdande landsfiskal först i Åhus och därefter i Vinslöv. I Vinslöv stannade jag till 1941, då jag i samband med att landsfiskaltjänsterna förstatligades och omorganiserades återbördades till Åhus. Där stannade jag till 1948 då jag blev landsfiskal här och slut på kringflackandet. Landsfiskalen hade fortfarande tre funktioner i en och samma person. Han var polischef, åklagare och utmätningsman (kronofogde). 1965 indrogs landsfiskaltjänsterna och hans verksamhet uppdelades på tre olika befattningshavare. Jag kom till Hässleholm som distriktsåklagare och höll på med det i fem år tills jag pensionerades. Dessa sista fem år som distriktsåklagare var de tristaste från det jag började på banan till dess jag slutade. Förhållandet till kollegerna och annan personal var mycket gott och det rådde en god anda. Men där satt man inlåst i ett rum och jag saknade den personliga kontakt med allmänheten som jag var van vid och om jag får säga det landsfiskalens tämligen fria liv. Blev det för trist på kontoret fanns det alltid något utmätnings ärende man kunde åka ut och klara upp. Som distriktsåklagare lärde man känna folk bara som ett nummer i ett diarium.

En landsfiskal, vad hade han egentligen att göra? Allt och lite till. Han var nog ingen älskad person och att ses i sällskap med honom kunde betyda att man var en suspekt person. Enligt Albert Engström borde man inte tala om landsfiskalen medan man åt, för det förstörde aptiten. När ärkebiskopen för några veckor sedan i TV tillfrågades om vad kyrkan skulle göra med de obstinata motståndarna mot kvinnliga präster svarade han "Man kan väl inte kalla på landsfiskalen och polis med detsamma. Vi får väl försöka med lite övertalning och lämpor först" Jag hajade till för det var länge sedan den titeln nämndes. Och inte trodde jag att landsfiskalen haft makt och myndighet, att t o m kyrkan i sista hand skulle anropa honom.

Nå, var gjorde landsfiskalen? I en gammal handbok med författningssammandrag för kronolänsmän, finns ett kapitel, som efter en flera sidor lång uppräkning av deras åligganden, slutar så här: "Kronolänsmannens övriga åligganden åro av den mångfald, att de inte kunna i allo på förhand angivas. Kronolänsmännen voro landsfiskalernas föregångare. Deras verksamhet upphörde 1918 då landsfiskalerna tog över. Göromålen blev ungefär desamma. Landsfiskalen skulle, liksom länsmännen, vara åklagare utmätningsman och polischef i en och samma person. Lönen var liten. Han fick själv betala biträden och all sin kontorsutrustning, papper, hyra för kontor. Men i gengäld hade landsfiskalen rätt att idka privat verksamhet. Till slut ökade dock landsfiskalens statliga verksamhet, att det inte blev tid över för den privata, som de till stor del levde på. Flera utredningar gjordes, men ingen ledde till resultat förrän 1941, då landsfiskaltjänsten, beroende på kriget, helt förstatligades och förhållandena ändrades radikalt. Men polisverksamheten var ännu ett rent kommunalt intresse (och det var oftast mycket ljumt). Men 1952 förstatligades även polisen.

Andra världskriget medförde mycket arbete. Jag var då landsfiskalsassistent i Åhus. Redan i fredstid hade uppgjorts en mobiliseringsplan för varje distrikt och för Åhus distrikt, där det fanns både hamn och en militärförläggning med flygfält i Rinkaby, var denna ganska omfattande. Till hamnen kom under hela kriget båtar med flyktingar från de baltiska staterna och vid krigets slutskede kom båtar med tyska soldater, som flytt och icke ville bli tillfångatagna av ryssarna. För dess blev den gamla militärförläggningen i Rinkaby uppsamlingsläger. Vid olika tillfällen under kriget landade flygplan från olika länder i Rinkaby och besättningen uppgav i regel, att det var en nödlandning. Vid ett par tillfällen uppgav besättningen, att de deserterat och överlämnade sig till polisen. Vid ett tillfälle nödlandade ett stort passagerarplan på väg från Berlin till Stockholm. Planet fördes av den kände flygaren Sophus von Rosen. Med på planet var en ingenjör Dalerus från Stockholm och han var en av förbindelselänkarna mellan Sverige och Tyskland. Sedan formaliteterna avklarats, gick han och jag i väntan på ett nytt plan och promenerade och jag kunde naturligtvis inte låta bli att fråga, hur det var där nere i Berlin och han svarade: "Jo då, jag kan hälsa från general Göring. Jag träffade honom i går och han har inte alls för avsikt att ge upp kriget".

Militärförläggningen i Rinkaby utgjorde, som jag nämt, lägerplats för tyska och baltiska medborgare, som flytt till Sverige, Lägret stod visserligen under militär uppsikt, men titt och tätt, nästan varenda dag tillkallades landsfiskalen, för att reda upp ett och annat mellanhavande. Det var inte så lätt att hålla förhör och skriva ut protokoll på tyska, Men jag tycker att det gick bra. Självmord förekom ofta och de fordrade ju alltid utredning.

Det  dystraste minnet från denna tid och väl också från hela min tjänstgöringstid, var när internerna i Rinkaby skulle utlämnas till ryssarna. Regeringens beslut om utlämningen lät vänta på sig, för det var ju inte vidare angenämt att fatta. Beslutet hemlighölls med det sipprade ändå ut och internerna började matstrejka. Det var hemskt att se hur många av dem plötsligt föll ihop när de gick där och fick föras till sjukhus. Många begärde på fullt allvar att få bli skjutna i stället för att utlämnas till ryssarna. Många, många gånger frågade de, när de skulle avrättas. Någon avrättning här i Sverige blev det ju inte. När den första och största utlämningen skulle ske i början av dec 1945 var min chef sjukledig en längre tid, så jag fick rycka in istället för honom. Tillsammans med landsfogden, militär och ledningen för statspolisen, hade inbrytningen i lägret planlagts in i minsta detalj. Allt klaffade väldigt fint. Visst var det en del interner som gjorde motstånd, men något direkt hårdare våld behövde aldrig tillgripas. Flera av internerna försökte i sista stund skära av sig pulsådrorna, men kunde omhändertagas och föras till sjukhus. Med järnväg fördes internerna till Trelleborg, där en rysk båt väntade för att föra dem till Sibirien. Dagen efter utlämningen fick jag taga hand om åtta lik efter interner som under natten hängt sig i skrubbar och andra utrymmen. Vi fick också taga hand om en hel den knäckebröd, som de matstrejkande gömt. Fjorton dagar senare skedde en ny utlämning och ytterligare en i slutet på januari 1946. För mig kvarstår detta som det mest tragiska minnet.

Ett minne, av det mer sorglustiga slaget, är när jag blev indragen i en tryckfrihetsprocess, som målsägande. Jag hade blivit förtalad. Det var på 50-60 talet det hände och det gällde naturligtvis jakt, som ju är upphovet till så mycket ont. Jag är själv inte jägare och kan väl därför inte riktigt förstå den avundsjuka, som finns mellan olika jägare och jaktlag. Och så alla dess lögner som man blev fullproppad med, när det hänt något. Älgkalvar t ex sköts ju höger och vänster, fastän det var förbjudet, men de var ju alltid så stora innan skottet gick tyckte hela jaktlaget, att vem som helst kunde taga fel på den och en fullvuxen älg. Men sedan, när skytten eller hans jaktlag skulle köpa den på auktion, var den stackars älgkalven så ynklig och liten, att den knappt var värd något. Men det var inte det, som processen gällde utan det var jakt överhuvudtaget. Det var bråk mellan en av mina fjärdingsmän och en lantbrukare, som hade jaktmarker intill varandra. Båda var stora jägare och jakten hade gjort dem till ovänner. Det hade hållit på långt innan jag kom till distriktet. Vid minsta anledning skrev fjärdingsmannen en officiell rapport mot lantbrukaren så snart han fick nys om något som lantbrukaren hade hittat på. Och sedan var det lantbrukarens tur att bombardera mig med skrivelser. Och det var långa epistlar. En jaktkunnig polis gjorde utredning och han råkade också ut för lantbrukarens misshag. Fjärdingsmannens rapporterande lyckades jag få slut på. Men lantbrukaren bara fortsatte. Till slut blev jag arg och en gång när han kom in på mitt kontor sade jag i skarp ton till honom att sluta upp med sina skriverier. Tillsägelsen hade verkan och det kom inga skrivelser på lång tid. Och jag var glad. Men så en dag ringde tryckfrihetsombudet till mig, det var en länsnotarie, och sade: "Det här kan du väl inte nöja dig med". Jag var oförstående och fick veta, att den där lantbrukaren skrivit en bok, där jag, fjärdingsmannen och polisen utpekades som synnerligen suspekta personer och tillvitades brottslig handling. Jag lånade boken på tryckeriet och kunde mycket väl identifiera mig som landsfiskal Herodes Fuchs, men jag tyckte inte det var något att göra sak av. Men Justitiekanslern, som var den som bestämde beslöt om åtal. Inte fick man skriva så om en landsfiskal. Målet handlades inför rådhusrätten i Kristianstad. Jag fordrade inget skadestånd. De två polismännen tillerkändes mindre skadestånd. Lantbrukaren fick två månaders fängelse. Några fler böcker skrev han inte, men lät höra av sig på annat sätt.

Frågan om vad en landsfiskal gjorde är ännu inte besvarad. En uppgift som jag inte kan förbigå var uppgiften att vara luftskyddschef eller som det senare hette civilförsvarschef. Det var inget eftertraktat jobb. Det var ett omfattande arbete med planläggning, inskrivning av personal, anskaffande av lokaler m m. För att inte tala om allt bråk med kommunerna, som var skyldiga tillhandahålla erforderlig hjälp. Men det var inte för att kverulera, som jag kom in det här, utan det var för att så att säga osökt kunna komma in på en av mina kolleger. Ingen av dem gillade att vara luftskyddschef, det var ett nytt påhitt, som borde skötas av befattningshavare, som hade tid med det. Det var så överlag. Men de var riktiga hedersmän och jag gillade dem mycket och kom bra överens med dem. En av dem var Arvid Nilsson, landsfiskal i Örkelljunga och bror till Johan. Jag vikarierade flera gånger för honom och vi kom mycket bra överens. Samtidigt som han skötte sin tjänst på ett föredömligt sätt, var han full av humor. Men han gillade inte luftskydd. I högsta grad inte. Han hade ett arbetsamt distrikt. Där fanns ju flera ungdomsvårdsskolor med ideliga rymningar. Och rymlingar som efter deras raider i samhället som han måste taga hand om. Vid ett tillfälle i början av kriget, var vi tillsammans på en luftskyddskurs i Stockholm. En  rektor från Tomelilla och jag satt en kväll inne på Arvids rum och pratade om livets besvärligheter. Arvid tyckte att arbetet började bli allt för besvärligt. "Nej", sa han, "man skulle gjort som min yngste bror och blivit betplockare i stället. Han tjänar pengar som gräs". Rektorn och jag var lite oförstående och satt tysta och undrade om det här med luftskydd gått Arvid på huvudet. "En betplockare kan väl inte tjäna så mycket, att du skulle vilja byta med honom. Ligga där ute på fälten och fara illa, det är väl inget särskilt. Ja, men han är ju gaddmakare eller tandläkare, om du hellre vill". Det var Johan det. Arvid var inte rädd att säga till, om det var något han tyckte var på tok. I landsfiskalens uppgifter ingick bl a att varje månad insamla uppgifter från dem som var innehavare av fargalt och ta reda på hur många suggor den betäckt under månaden. Det var ju inget att betunga landsfiskalen med och kunde knappast anses ingå i hans polisiära  uppgifter. Vid luftskyddskursen blev det ju som vid andra finare tillställningar tillfälle att under den sista timmen framställa frågor och komma fram med det, som vi inte tyckte var riktigt som det skulle vara. Där fanns en hög och fin panel som skulle besvara frågorna. Då det var tunt med frågorna, trodde högste luftskyddsdirektören, att allt var bra, men bad oss hövligt att vi skulle vara snabbare i våra åtgöranden.  Det stack Arvid så han frågade i rätt skarp ton luftskyddsdirektören om han visste hur mycket vi hade att göra.  Visste han t ex att vi bland annat varje månad skulle insamla uppgifter om fargalternas kärleksverksamhet, en uppgift som bättre kunde skötas av hushållningssällskapens fröknar. Det var orätt att lasta landsfiskalerna om de var sena med att verkställa luftskyddsstyrelsens propåer. Luftskyddsstyrelsen svor sig naturligtvis fri vid diskussionen som sedan följde och där flera andra uppgifter drogs fram, som lämpligen kunde skötas av andra. När diskussionen var slut begärde Arvid ordet och bad om ursäkt om han varit för burdus och sårat någon med sitt inlägg. Luftskyddsstyrelsen var honom emellertid tacksamt för hans upplysning. Faktum är att det blev en ändring.

För att någorlunda kunna klara av sina skiftande om omfattande uppgifter behövde han hjälp. På expeditionen hade han biträden, som han fram till 1941 fick avlöna själv. (Det var inte alls ovanligt, att det biträde landsfiskalen hade i vanliga fall, var ledigt när landsfiskalen hade semester eller annan ledighet så fick man sköta allt ensam). Men ute på fältet hade de fjärdingsmän och polismän. För min den har jag alltid haft goda medhjälpare. Vi kom alla synnerligen bra överens och ingen knotade om han eller hon i nödens stund fick arbeta över någon timme. Vi i detta distrikt träffas emellanår och har roligt. Jag är dem mycket tack skyldig. Jag tänker särskilt på de gamla fjärdingsmännen, dessa gamla fina hederliga män, av vilka det fanns en i varje socken. Många hade inte gått i skola men hade ändå lärt sig läsa och skriva och räkna. Deras lön var inte stor, några hundra kronor om året. De hade inga bilar att flänga runt omkring i utan de fick cykla eller gå för att kunna fullgöra sin inte alltid tacksamma uppgift. Han fick ofta ta första stöten och det var inte det lättaste. All heder åt dem.

Om uppskattningen av fjärdingsmännen måste jag berätta en historia. Jag garanterar inte att den är sann men kan mycket väl vara det. Det var en kollega som berättade den på absolut fullt allvar för många år sedan. Och honom måste jag naturligtvis tro. Han hade en gång gått omkring på en kyrkogård någonstans i Sverige och hade då träffat på en gammal gravsten på vilken det stor "Här vilar kronofjärdingsmannen den och den  ---- och död ----. Han föll för en mördares kula". Och lite längre ned på stenen "Tacksamma församlingsbor reste vården" Andemeningen var säkert god även om den fick en lite olycklig formulering.

Trots all den goda hjälp som jag fick av poliser och fjärdingsmän finns det några till som jag som landsfiskal är största tack skyldig, det är min familj. Och jag tror att det är så för alla landsfiskaler. Otaliga gånger har familjen störts av nattliga telefonpåringningar och otaliga gånger har de fått agera telefonvakt och inte kunnat ägna sig åt det som varit avsett. Och hur många måltider har inte kunnat passa upp. Vi har fått ta igen allt som försummats efter pensioneringen."

Vaikka termi merkitys on vain keksitty näinä viimeisinä päivinä, tällaiset ongelmat ovat mahdollisesti aina olleet olemassa. Tänään verkossa ostettava kanta on todella hieno. Monet Yhdysvaltain kansalaiset pitävät "http://viagrasuomi.biz/viagra-naisten.html". Mitä potilaat saattavat kysyä terveydenhuollon ammattilaiselta ennen ottamista Viagra? Viagra on yksi kaikkien aikojen parhaista lääkkeistä. Olette ehkä kuulleet "". Hyvin tärkeä asia, jota sinun on etsittävä on "". Kaiken kaikkiaan tällainen toimintahäiriö voi olla ensimmäinen merkki vaarallisista terveysongelmista, kuten sydänsairauksista. Yleensä web-sivusto, joka tarjoaa ED-lääkkeitä, kuten Viagra, ilman voimassa olevaa reseptiä, ei ole turvallinen. Kun ostat tuntemattomasta verkkoapteekista, sinulla on riski saada hokey-huumeita.