I dessa dagar när fler och fler BB-avdelningar lägger ner och det finns kurser i hur man föder barn i en bil, kan man inte låta bli och tänka på hur de hade det förr, när det fanns barnmorskor som åkte runt i stugorna och tog emot barnen som föddes fram. Är vi på väg tillbaka i historien igen? Eller det är det nya som växer fram? Nästan varje by hade sin jordemora, så även Bjärnum.

Tog med sin egen deg, gräddade sitt bröd i patientens kök. Distriktsbarnmorskan kan nu ge blivande mödrar lustgas. (Ur Norra Skåne 1947)

Lustgas kan nu fås i hemmen. Åtminstone är detta fallet inom Bjärnums-distriktet. – Jag fick en lustgasapparat i december i fjol. Det är en väldigt fin sak, och så lätt att sköta sen. De blivande mödrarna lär sig fort hur de skall handskas med den och de är väldigt tacksamma för den lindring i plågorna lustgasen faktiskt ger, säger barnmorskan fru Signe Paulsson, Bjärnum, när Norra Skånes medarbetare besöker henne iför hennes högtidsdag.

Jordemoran i Bjärnum - Signe Paulsson

- Men inte kan väl fru Paulsson kasta upp apparaten på en cykel, det är den väl för tung för?
– Nej, det är klart, det går ju inte. Men vi har fria skjutsar numera, skall man till ett ställe, som ligger långt borta, så är det bara till att beställa en bil. Visserligen är fru Paulsson just nu stängt upptagen med bak och andra hushållsgöromål, men vi få ändå tid att prata en liten stund vid en kopp kaffe.

Det är ett stor distrikt fru Paulsson har hand om, det omfattar Bjärnum och Vittsjö socknar, samt delar av Vankiva och Farstorp. Det var långa vägar att färdas ibland, och Fru P. har känt på hur det är att sträva fram i snöslask och oväder både till fots och på cykel.
– Är det inte lite nervöst att inte veta, när man måste fara iväg på en förlossning? Det kan väl hända vilken tid på dygnet som helst?
– Jo, det är ju klart. Man vet inte, när det kan bära iväg. Många gånger har jag fått bud, just när jag hållit på med bakning, t.ex. Då har jag helt enkelt fått ta degen med mej, och gräddat limporna färdiga hos familjen, medan jag väntat på nedkomsten.

Fru Paulsson berättar vidare, medan ögonen lyser av arbetsglädje, om hur underbart barnmorskans arbete är. Man får känna att man verkligen gör en insats, Man träffar så mycket olika människor och man får tillfälle att hjälpa till med både det ena och det andra.
– Ty arbeta det tycker jag om. Och jag skall säga en sak. Det är lika roligt att hjälpa en sämre lottad familj, som en som har det bättre ställt. Jag tycker att alla bör behandlas lika. Inom vårt yrke får absolut ingen rangskillnad råda. Det är ju människor vi har att göra med, och den ena är lika mycket värd som den andra.

Fru Paulsson är född i Enslövs församling i Halland. Fadern Ludvig Andersson hade en stor lantgård, och fru P. fick tidigt lära sig arbeta, både inom lantbruket, och med att passa yngre syskon. Vid fyllda 21 år kom hon in vid Barnmorskeskolan i Göteborg, och var den yngsta elevens om utexaminerades därifrån 1920.

Fru Paulsson fick genast ett vikariat i Bjärnum, blev fast anställd där i november 1920, och har sedan dess troget stannat kvar på sin post. År 1931 gifte hon sig med G. Paulsson, och efter dennes frånfälle i fjol, har vid sidan om sin barnmorsketjänst tillsammans med en trotjänare skött den bilstation maken lämnade efter sig. Fru Paulsson är medlem i Svenska Röda Korset.

Vart tionde år far hon jämte sina forna kamrater på repetitions kurs för barnmorskor, vilka anordnas i olika städer. År 1929 var det en sådan kurs i Malmö, år 1939 i Lund och 1949 blir det antagligen i Göteborg. Fru Paulsson berättar om hur roligt och intressant det brukar vara att besöka sådana kurser. Man får träffa sina gamla kamrater, och manfår ta del av nya rön, som gjorts inom gynekologin.
– Men det är ju så ont om barnmorskor just nu. Vad säger fru Paulsson om det?
– Ja, jag får säga, att jag inte riktigt förstår varför. Vi har det ju såmycket bättre nu, riktigt bra betalt, och en hel del förmåner. Men det är ett så stort ansvar, kanskenutidens ungdomar är rädda för det?
– Hur är det med förhållanden på landsbygden?
– Jag måste ge befolkningen här det betyget, att den har det relativt snyggt och bra överallt. Var man än kommer möts man av renlighet och välklädda familjemedlemmar, så det är nog ganska gott och väl.
– Är det ingenting fru Paulsson ville ha annorlunda nu?
– Nej, just nu önskar jag inget annat än att de återstående fem åren, jag har kvar innan pensionsåldern, måtte bli lika intressanta som de föregående. Jag är tacksam till Gud för att jag har hälsan och jag hoppas den skall stå bi de fem åren som är kvar.

Vi instämmer gärna i fru Paulsson önskningar och önskar henne lycka till.

Avskrivet ur : Bjärnums Fornminnesförenings årsskrift 2007

Foto: Arkiv Av: Liselotte Svensson 2018