BJÄRNUM. Under kriget startade fyra nya fabriker och arbetareantalet ökade med 57 man från 1915 till 1918. Under samma tid ökade tillverkningsvärdet till 1,065,050 kronor. Men vid krigsslutet 1918 följde en snabb försämring.

Arbetareantalet inom möbelindustrin sjönk katastrofalt, och vid 1919 fanns endast omkring 100 man sysselsatta inom den. Vid den kortvariga förbättringen under 1920 steg antalet sysselsatt till 129. Men det skulle dröja ända till 1929 innan arbetareantalet och tillverkningsvärdet var i kapp 1918 års siffror.

Den tillfälliga förbättringen 1920 medförde, att ej mindre än fyra nya fabriker kom till det året. Fler var nog påtänkta, men förverkligades ej, ty redan året därpå satte en depression in, vars verkningar hårt drabbade industrin. Och särskilt påfrestande var den naturligt vis för de nystartade fabrikerna. Trots depressionen tillkom 1922 ett nytt företag: Nilsson & Johansson. Men sedan dröjde det till 1933 innan Bjärnum fick några nya möbelfabriker – fyra tillkom det året. Från 1933 och till och med 1940 startades ej mindre än 10 nya möbelfabriker.

Vid den svåra branden i oktober 1940 förstördes tre fabriker. Två av dem blev omedelbart återuppbyggda. Ett par äldre företag har övergått till nya ägare, men någon egentlig nyetablering har sedan det året inte ägt rum. Folkmängden i Norra Åkarp har mer än fördubblats under de femtio åren från industrins uppkomst. Störst var ökningen under åren 1910 – 1925, med ej mindre än 50 personer i genomsnitt per år. Därefter har medeltalet per år varit 30 personer intill 1950. Och det året var vid fabrikerna 360 personer anställda.

De första fabrikerna i Bjärnum hade mindre verkstäder till sitt ursprung – det var möbelindustrins första skede. Det nästa bestod i att verkmästare och snickare från de tidigare fabrikerna blev egna företagare. Och så har det fortgått under hela den tid som nya företag kommit till. Det var ju också relativt lätt – fast naturligtvis inte problemfritt - att förr starta ett företag. Fabrikerna var enkla och förhållandevis billiga träbyggnader. Maskinerna var - med efter hand vissa smärre förbättringar – av de enkla ursprungliga typerna, och det fordrades ej något större kapital till den behövliga uppsättningen.

Men under 40-talet inträdde en förändring. Det kom i marknaden effektivare och mer komplicerade maskiner. Utvecklingen har gått snabbt på det området. För verkligt rationell drift fordras dagens högeffektiva maskiner, för vars anskaffande krävs kapitalinsats av en helt annan storleksordning än förr. Det måste också vara fabriksbyggnader av mer kostnadskrävande slag än förr. Därför – men också av den anledningen att landets nuvarande möbelindustri mer än väl täcker behovet – är det föga meningsfullt att nu tänka på nyetablering.

Av de utvecklingsskeden, som Bjärnums möbelindustri genomgått, är tioårsperioden 1940 – 1950 bland de intressantaste. Antalet anställda vid fabrikerna 1940 var 360. Fem år senare hade antalet stigit till omkring 500, men var 1950 åter nere i 360 – således samma antal i början som i slutet av 10-årsperioden. Men 1940 var tillverkningsvärdet 1,9 miljoner kronor och 1950 var det 5,5 miljoner – på samma arbetarantal som 1940.
Per anställd blir det omkring 5,000 kronor under första året av perioden och för det sista omkring 15,000 kronor. Även om skillnaden till en del kan sägas bero på en viss penningförändring under perioden, så är väl orsaken främst rationalisering: effektivare maskiner och de moderna, arbetsbesparande material, som alltmer kommit i bruk.

Källa boken ”Från Slöjd och hantverk till möbelfabriker i Göinge”. Liselotte Svensson 2018-09-24