BJÄRNUM. Paul Eliasson boende i Hågnarp beslutade sig för att söka lyckan i Amerika, medan hans fru Johanna och de tre barnen fick livnära sig på sitt lilla hemman. Tiderna i Sverige var svåra och Paul trodde att han skulle kunna tjäna ihop så mycket pengar att han skulle kunna köpa sig ett större hemman när han kom tillbaka hem. 1869 reste Paul tillsammans med sin bror Petrus till Amerika. Åren gick och hans fru hörde inget från sin man Paul.

Pauls fru Johanna, som levt ensam med sina tre pojkar trodde att hennes man hade omkommit i Amerika och lät upplösa äktenskapet för att kunna gifta sig med en man från Hillarp, Åke Bengtsson, som var landstingsman och bonde. 
Året var 1876 och då skakades hela Bjärnumsbygden av en sensation, vars like inte inträffat i mannaminne. En afton bultade det på dörren hemma hos Johanna Eliasson i Hågnarp, och på tröskeln stod hennes förlupne make den då 37-årige Paul Eliasson, mager och hålögd, skäggig och trött, utan pengar och utan ära, trasiga kläder och helt utslitna skor. 

Ingen trodde att han var vid liv, även om det fanns rykten som talade om att han varit synlig i Köpenhamn och Malmö, men om dessa var riktiga var det många som tvivlade på. Nu skulle det visa sig att Paul levde och åter var i Hågnarp. Paul Eliasson, hade en lång stund stått vid byabrunnen där byborna hämtade sitt vatten utanför sitt och Johannas hus i Hågnarp och undrat över hur han skulle bli mottagen efter sju års bortovaro. Till slut vågade han sig fram, bultade på dörren och väntade på att den skulle öppnas. Johanna stod vid spisen när det knackade och hon trodde att det var Åke Bengtsson som åter kom på besök, så hon skyndade sig in i kammaren, kammade håret och tog på sig ett rent förkläde.

Dörren öppnades och vid denna åsyn som mötte henne höll hjärtat på att stanna i bröstet på Johanna, inte enbart av förskräckelse utan också av glädje. Kommunalmän och landstingsmän och andra fina herrar i all ära, det var ändå arrendatorns Paul hon gett sin ungdoms kärlek, och när han nu levde kunde hon inte tänka sig en annan man.

Det var en förkrossad äventyrare som återvände. När han förstod hur tappert hustrun kämpat för familjens uppehälle under hans bortovaro brast han i gråt. Medan han jagat lycka och framgång på andra sidan Atlanten hade Johanna slitit dag och natt för att barnen inte skulle behöva frysa och svälta. Paul Eliasson skämdes, men hans hustru tog honom till nåder. Och så hände det märkvärdiga, att lysning på nytt kungjordes mellan de två. Än en gång fick Johanna gå i brudstol. Dock inte med kommunal- och landstingsmannen Åke Bengtsson från Hillarp, som förblev ungkarl resten av livet, utan med sin egen Paul Eliasson från Olastorp.

Något sådant hade aldrig tidigare skett i bygdens historia, och skvallret om den försvunnes vådliga äventyr i Amerika gick från stuga till stuga, från gård till gård. Det ynglade av sig på vägen, det växte som ogräs i en rågåker, man la till och drog ifrån allt efter humör och tillgång till kaffekask.
Varken Paul eller Johanna brydde sig om vad folk pratade om, de hade ju varandra och sina barn och det räckte för dem. Han kom i sista stund med svansen mellan benen, och en och annan hånfull kommentar fick han svälja. Men sin uppfinnarförmåga och sitt goda humör hade han inte förlorat, och nu när familjen var återförenad började Paul Eliasson se framåt och planera för bättre tider på en mer realistisk grund.

Paul och Johanna gifter sig för andra gången.
När Paul 1876 återkom blev han och Johanna tvungna att gifta sig igen. Deras första äktenskap hade upplösts den 3 september 1873 och den 14 juli 1877 blev det ny vigsel dem emellan. Denna gång blev det en enklare förrättning än förra gången. Paul och Johanna tog sig till prästgården i Bjärnum, där vigseln förrättades för andra gången för de båda. Det hade gått 16 år sedan de gifte sig första gången. De tre barnen 10, 11 och 15 år gamla ville följa med och det fick de gärna. Eftersom det var mitt i sommaren och en mycket varm dag klädde sig pojkarna i byxor och skjorta. Paul tog sin gamla bonjour och Johanna hade en mörk kjol och en vit blus. Av sin granne och svåger Bengt Nilsson fick Paul låna en fjädervagn och häst och så bar det iväg till Bjärnum. Prosten, som hade hört alla rykten om Pauls bravader tog emot i prästgården och vigseln var snabbt avklarad varefter det serverades kaffe i trädgården. Prosten var väldigt intresserad av Paul och hans bedrifter under vistelsen i Amerika och de hade när aldrig kommit hem igen. Något liknande hade aldrig tidigare inträffat och det var många som vid olika tillfällen hade roligt åt detta och kom med kommentarer om det som hade hänt. Varken Paul eller Johanna brydde sig dock om det som folk pratade om, de hade ju åter varandra och det var nog för dem.

För pojkarna var det ju en speciell händelse att få vara med på sina föräldrars bröllop vilket inte var vanligt och de berättade gärna för sina kamrater hur det hade gått till. I det andra äktenskapet mellan Paul och Johanna föddes ytterligare två barn:
Nilla den 2 februari 1878 och Ivar den 6 juni 1882 Ivar, det yngsta barnet i familjen var redan som liten en företagsam pojke, vilket gjorde att han råkade ut för många händelser som skulle forma hans liv. Han kom med till söndagsskolan och tillsammans med en kamrat från Möllarp, Hjalmar Nordqvist bildade de två en sång och musik duo, som uppträdde vid olika tillfällen. Båda emigrerade till Amerika, där de under några år arbetade som parkettläggare. På Frälsningsarmen träffade de varsin flicka som också kom från Sverige. De gifte sig och fick barn, innan de åter vände hem till Hågnarp. 

Ivar Paulsson och Hjalmar Nordqvist 

Paul och Johanna Eliasson med tre av barnen Nils, Nilla och Ivar

Paul startar en snickerirörelse.
Strax efter sin hemkomst startade Paul den snickerirörelse som med tiden skaffade honom en viss ryktbarhet, i början var det säkerligen endast i liten omfattning och med enbart egen och de äldsta barnen, Edvard som var 14 år, Nils som var 10 år och Otto som var 9 år, som arbetskraft, samt med marknaderna i orter runt omkring som avnämare. Att före järnvägens tillkomst tillverka möbler för försäljning till de långt avlägsna städerna var nämligen, på grund av de långa transporterna, en omöjlighet. Det var säkerligen därför först sedan järnvägen Hässleholm - Markaryd år 1890 kommit till som han började utvidga sin rörelse och använda även lejt folk, huvudsakligen lärlingar, i sin verkstad.

Den maskinella utrustningen bestod av en handdriven bandsåg och en trampsvarv, i övrigt var det handverktyg som gällde. Med hjälp av ett svänghjul på sågen fick man en jämn drift och detta fungerade ganska bra, men det var drygt att stå där och veva.
Vad som gjort hans namn mest känt är emellertid att han var den förste, åtminstone här i trakten, som började lansera tanken på att genom användningen av naturens egna kraftkällor underlätta och forcera det hårda manuella arbetet även inom snickeriyrket. Vad han då närmast tänkte på var säkerligen det hårda och tidsödande arbetet att söndersåga det för möblerna behövliga trävirket till för sitt ändamål passande former och dimensioner. Hur mycket lättare och fortare skulle inte detta gå om man hade ett litet cirkelsåg, drivet av någon kraftkälla som inte blev trött, i stället för att göra det med handsåg. Anmärkningsvärt är att han därför inte i första hand sökte använda vattenkraften som drivmedel vilken ju, tycker man skulle varit en mycket säkrare och pålitligare kraftkälla än den svaga och nyckfulla vinden, men orsaken härtill torde väl ha varit att de flesta någorlunda välbelägna vattenfallen redan var exploaterade för böndernas sågmöllor och skvaltkvarnar, dels att han helst ville ha sin verkstad i omedelbar anslutning till hemmet och byn.
Han stannade alltså för vindkraften och byggde en vinddriven såg.
Pojkarna som varje dag fick stå och dra den handdrivna sågen var mycket nöjda över att det skulle bli någon annan form av drift så de slapp det enformiga och tunga arbetet. 

Paul Eliassons vädersåg som den kan ha sett ut före ”julastormen” 1902 då det mesta av vingarna flög av.

Arvid Pettersson, bygdeskald från Björnholmen, en by i utkanten av Hågnarp, skriver:
Jag minns ännu väl hans verkstad med den lilla, men för mina barnaögon stora och imponerande värmöllan på taket. Alla spår av både den och verkstaden är nu utplånade men den låg i byns centrum mitt emot gamla butiken, just där gamla vägen från Bjärnum samt vägarna från Vittsjö, Mala och Kvidala sammanstöta. Verkstaden och ladugårdslängan var sammanbyggda, vilket vid åtminstone ett tillfälle visade sig vara en lycklig kombination. Yngste sonen Ivar tog sig nämligen en gång orådet för att försöka klättra upp i värmöllan men ramlade ner men föll så lyckligt att han hamnade i gödselhögen och kom ifrån äventyret endast med en bruten arm.

Hur hög väderkvarnen var, hur många vingar den hade eller hur den var konstruerad kan jag icke yttra mig om, men någon ”holländare”, var den ju säkert icke. På grund av den nyckfulla karaktären i dess drivkraft torde den inte fullt ha blivit till den hjälp i arbetet som man hoppats, men den var ett trevligt inslag i landskapsbilden och gav åt byn ett livaktigt utseende, som ännu mer förhöjdes av den ungdomliga gesällflickan på verkstaden. Säkerligen har Hågnarps gamla by aldrig upplevt en sådan blomstringstid som då.

Paul Eliassons möbelfabrik var enligt statistisk årsbok den femte största fabriken utanför Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping. Det var alltså i Hågnarp som den första möbelfabriken av någon omfattning på landsbygden i Sverige hade startats.
Alfred P. Baum född 1874 kom som 17-åring i snickar- och svarvarlära hos Paul Eliasson. Baum hade redan hunnit med att vara dräng i 5 år, han började som ”vakteppåg” vid 11-års ålder. När Baum var 22 år slutade han sin anställning hos Paul Eliasson och startade en egen verksamhet i Bjärnum. Han lät bygga en fabrik i Bjärnum, som med tiden utökades och hade som mest 60 anställda. Baum ledde företaget, som ombildats till aktiebolag, fram till 1958, vid 84 års ålder då sönerna Arnold och Georg tog över rörelsen. Företaget lades ner 1963.

Paul levde i nästan 20 år efter hemkomsten från Amerika och dog 1897, 58 år gammal. Sönerna hade då tagit vid och drev verksamheten vidare något år. Dessa senare var för övrigt inte många, ty två av hans äldsta söner Edvard och Otto reste år 1879 respektive år 1883 till Amerika och yngsta sonen Ivar var, vid faderns död endast en pojke på 14 år. Av den lejda arbetskraften var som sagt nog de flesta lärlingar, vilka förutom mat och husrum som bestods dem av mor Johanna, säkert hade en mycket blygsam veckopenning. Dottern Nilla, enda flickan i familjen fick hjälpa sin mor med hushållsarbetet och se till att alla arbetarna fick mat. Detta med den billiga fast något sekunda arbetskraften var möjligen till fördel för det ekonomiska resultat i rörelsen men verkade troligen å andra sidan i negativ riktning genom att försämra produktionernas kvalitet. Om denna är också omdömena skiftande.

Sådana malörer som att något bords eller soffben lossnade eller rent av ramlade av under den knaggliga transporten till järnvägsstationen lär inte ha varit något helt ovanligt, men sådant hände nog för flera än honom. Några artificiella torkanläggningar för virket fanns ju inte på den tiden och att hålla virke på lager så länge att det på naturlig väg blev tillräckligt torrt, var säkert ingen lätt sak. Några möbelarkitekter fanns inte heller utan varje tillverkare fick själv svara för formgivning och utsmyckning av sina alster, varför också alla stilarter blandades om varandra i en babylonisk förbistring.

Pauls avsättningsorter var främst Kristianstad samt kanske i någon mån även Helsingborg, och för försäljningen brukade för det mesta mor Johanna eller Pauels Johanna som hon kallades svara för. Hon ansågs nämligen skickligare därtill än Paul själv.

Någon större rikedom lyckades inte Paul Eliasson förvärva sig på sin industri men hans initiativkraft och företagsamhet var i varje fall ett gott föredöme i en tid då dessa egenskaper vore vida mer sällsynta än nu.
Enligt hörsägen finns det fortfarande möbler kvar i bygden som tillverkats i den lilla snickeriverkstaden i Hågnarp.

Som redan nämnts nådde inte Paul någon hög ålder. Han dog efter någon tids krasslighet den 26 maj 1897, endast 58 år gammal. Paul hade under en tid känt att hans krafter börjat avta, han hade ju under sin tid i Amerika inte varit så aktsam utan utsatt sig för många faror men på något sätt hade han alltid klarat sig. Nu hade hans kropp fått nog och det hjälpte inte med några medikamenter utan han avled stilla i sitt hem omgiven av sin hustru Johanna och de hemmavarande barnen Nils, Nilla och Ivar. Efter Pauls bortgång fortsattes snickerirörelsen någon tid av Johanna och de hemmavarande sönerna Ivar och i någon mån Nils, men i allt mer förminskad skala. Ivar hade lärt sig att svarva och fick ta vid efter fadern, så gott han kunde, han var ju endast 14 år gammal. Johanna hade en brorson, Anton Nilsson från Grysshult Boalt, som tidigare hade arbetat i verkstaden, men som hade börjat att på egen hand driva en snickeriverksamhet. Han flyttade åter till Hågnarp och ledde arbetet i verkstaden. Anton var son till Per Nilsson från Skulkarp Pauls gamle kamrat från skoltiden och Johannas bror. Även en snickare Olof Persson från Visseltofta arbetade i verkstaden och var kvar liksom flera andra. Bjärnum hade nu börjat bli medelpunkten för möbelfabrikationen. Där låg ju järnvägsstationen, vilket var ett stort plus. Pauls före detta gesäller började konkurrera med det företag där de lärt sin konst att tillverka möbler. Hur många av Bjärnums gamla fabrikörer som hyvlat sitt första lärospån i Paul Eliassons snickeriverkstad vet jag nu inte, men om åtminstone en av dem och därtill en av de förnämsta, nämligen A.P. Baum, vet jag att så var fallet. Även Olof Persson var som pojke gesäll först hos Paul och sedan hos dennes son Nils Paulsson, när denne var hemmansägare och snickare i ”Grävaltet” i Skulkarps skog. Troligen var det flera som arbetade i fabriken. Olof Persson startade tillsammans med Olof Hedenholm en fabrik i Bjärnum, som Olof, när han var 80-år gammal sedan överlät till sina söner Fridolf och Bernhard Persson.

Johanna Eliasson fortsatte rörelsen några år framåt tills yngste sonen Ivar tog över snickerirörelsen, men han tröttnade rätt snart på att driva verksamheten vidare och reste till Amerika. Efter detta hade verksamheten upphört och den under en tid livliga rörelsen hade slutat att producera möbler.Vid den stora beryktade ”julastormen” år 1902 gick Paul Eliassons gamla ”värmölla” för sista gången, och det med sådan fart att de flesta vingarna flög av den. Den blev sedan aldrig reparerad, och inte långt därefter styrde även yngste sonen Ivar kosan mot Amerika och därmed var Paul Eliassons snickeriverkstads saga all. Gamla mor Johanna levde emellertid i många år, skötte sitt lilla jordbruk och pratade med dem som kom där förbi till dess även hon samlades till sina fäder från ett långt och mödosamt dagsverke.

Stormen 1902 orsakade kanske inte samma förödelse på skogen som stormen Gudrun år 2005. Skogarna såg helt annorlunda ut på den tiden med mer varierade trädslag, inga med gran på igenplanterade åkrar och skogen klarade sig därmed bättre. Dock berättas det att skogsmarken på många ställen såg ut som en nyhuggen rågåker, stora områden hade skövlats helt och hållet.
Tak på många hus hade blåst av och även hus hade raserats. Husen hade kanske inte samma stabilitet som nutida hus och när halmtaken hade blåst av så tog vinden även i väggarna så att de rasade.

I fortsättningen blev det till att använda handkraft igen i den lilla snickerifabriken. Ett tag funderade Johanna på att åter låta bygga upp ”värmöllan” men av detta blev det inget. Ivar som nu var 20 år hade liksom sin far fått ”Amerika febern” och hade ingen lust att driva rörelsen vidare. Han såg större möjligheter att förverkliga sina drömmar om en bättre framtid genom att resa till Amerika.
Johanna Eliasson, som nu var ensam, alla barnen hade lämnat hemmet, de tre sönerna Edvard, Otto och Ivar hade åkt till Amerika, sonen Nils hade skaffat sig ett eget hemman i Skulkarp, där han även hade en snickeriverkstad och dottern Nilla hade gift sig och flyttat hem till sin man Edvard Torkelsson i Hågnarp. 

Johanna står vid brunnen utanför sitt hus till vänster på bilden och vevar upp vatten.

Johanna bodde kvar i det hus som Paul och Johanna hade uppfört i Hågnarp. Johannas krafter började avta och hon avlider den 11 september 1912, 72 år gammal.

Ingvar Olsson 2021