VERUM. Många har fortfarande minnen av de gamla ”skyttefesterna” som förr anordnades i våra bygder av de frivilliga skytteföreningarna. Den svenska skytterörelsen var under många år en statsunderstödd och med det senare bildade hemvärnet jämförbar företeelse. Skytterörelsen har sitt äldsta upphov i frivilliga skytte- och jägarsällskap samt målskjutningsföreningar som började framträda redan på 1820- och 1830-talen. Senare, vid mitten av det i Europa alltmer politiskt oroliga 1800-talet, lämnades statsunderstöd till de frivilliga skarpskytteföreningarna i Sverige.

Skarpskytterörelsens största medlemsomfattning uppnåddes i slutet av 1860-talet med ca 65.000 medlemmar i mer än 300 föreningar. Dessa föreningar ombildades sedermera till skytteföreningar. Anslutningen till skytterörelsen fick särskilt stor omfattning i samband med de två världskrigen under 1900-talet och 1940 fanns över 320.000 medlemmar i ca 2.200 föreningar. En av de allra första föreningarna i Sverige på detta område var Christianstads skyttesällskap som bildades redan 1831. En samlad organisation för Kristianstads län – nu benämnd Kristianstads skytteförbund - grundades 1903. Hässleholms skyttegille grundades 1878 och var en efterföljare till Västra Göinge skarpskytteförening som fanns 1861-1878.

Skjutbanan vid nya Arenaområdet och Videllska lyckan i Kristianstad anlades 1832
Kristianstads Skyttesällskap hade 1832 arrenderat en sex tunnland stor äng på Söder med möjlighet till en 300 alnar (drygt 175 m) lång skottlinje ”utåt sjön”. Den dåvarande avsevärt större Hammarsjöns vik mot Nosaby hade vid den tiden en vattenspegel som slutade nära entrén till det nyanlagda arenaområdet.

Denna första skjutbana kunde för tio år sedan ses i fantasin belägen mellan de två trädlinjerna strax öster om Arenans entréfasad. Vid banans ”början” som vette mot staden låg två byggnader, en större skjutpaviljong och en mindre byggnad med matsal och bostad för vaktmästaren. En särskild överenskommelse hade träffats med smedmästaren J. Molin om vaktmästaruppgifterna enligt ett fortfarande i sällskapets arkiv bevarat kontrakt:

Mot erhållande av fritt boningsrum för detta ändamål på Beckhofvet uppförde och Sällskapet tillhörande hus förbinder jag mig i egenskap af wachtmästare
1o att hafwa wård såwäl om husen som Inventarierna
2o att ej resa från staden utan att derom underrätta den person inom Directionen som har närmaste inseendet öfwer skjutbanan
3o att enligt särskilt contract biträda wid målskjutningar 4o att mot betalning prestera mat, kaffe eller Thé, då jag derom på förhand underrättas
Detta contract gäller från den 1 instundande october på ett års tid med tre månaders ömsesidig uppsägning Christianstad d. 26 juni 1832
J. Mollin
Smidesmästare

Paviljongen innehöll två så kallade konversationsrum där ”Den skönaste prydnaden” enligt en dåtida tidningsnotis var byster av Hans Majestät konungen och hans kungliga höghet kronprinsen. Mellan de två byggnaderna var inrättat ett taköverbyggt ”skottstånd” och ett utrymme för direktionen. Skjutbanan och byggnaderna hölls efter invigningen öppen som det hette: … till dagligt begagnande för smärre samkväm och ledamöter. Detta innebar att skjutbanan blev ett kärt tillhåll och en uppskattad klubblokal för ”sällskapsliv”.

Widellska lyckan på Beckhovet var manet på området mellan Lastbryggan i väster och skjutbanan i öster.

Det fanns spelbord och schack i lokalerna och genom den uppskattade restaurationen säger Dunér att … intet behövde saknas av vare sig vått eller torrt. Den bevarade uthyrningsliggaren från 1833–1902 bär syn för sägen och under åren fram till 1850 kom till övervägande delen intäkterna från uthyrning av spelbord med kort antagligen mest vira. Därefter användes i stället uttrycket ”Rummens begagnande” vilket nog även fortsättningsvis i stor utsträckning gällt det på den tiden mycket populära viraspelet. När man i början av 1890-talet började anteckna vilka som begagnade lokalerna var det främst föreningslivet som stod för nyttjandet mot hyresavgift. Följande exempel kan nämnas från 1890-talet: Godtemplarne, Lokalen använd af artillerister vid bal, Rösträttsdemonstrationen, Socialdemokratiska föreningen, Användes lokalen af Herr Mårten Persson, Begagnande af skjutbanan af majdemonstrationen, Frälsningarmén, Musikseptetten, Blåbandsföreningen, Godtemplars Inställdes enär skyttesällskapets firade sin högtidsdag (24/7 1898), Svenska Brottarklubben, Sångföreningen Linea.

Olof Troilsson (1809–1891) vann papegojskjutningen då skjutbanan invigdes 1833
En annan fenomenal skytt med rötter i Göinge härad var en 24-årig yngling från Gammalstorp i Farstorp. Det var Ola Trulsson, född 1809 i Osby socken. Ola Trulsson återkom på 1860-talet efter några år utomlands till sina hemtrakter och verkade sedan - under namnet Olof Troilsson - som byggmästare och ”mecanicus” i Verums och Visseltofta socknar i Västra Göinge. Han dog 1891 som ”undantagshjon” i Hörja. Hustrun Anna levde till 1929 och var vid sin död bosatt hos dottern Sanna Malmgren (1860–1956) i Illinois, USA.

Ola Tulssons skytteprestationer var anmärkningsvärda och gav dessutom utdelning i en för en göingsk odalman ansenlig prissumma. Han deltog vid invigningen och efter det musikaliska divertissementet begav sig sällskapet till den nyuppförda skjutbanan på Söder. Snart började målskjutningarna. Den första tävlingen med 38 deltagare vanns av sergeant Töpfer.
Skytteällskapets ordförande generalmajoren Stjerncrona kom på tredje plats och vice ordföranden artilleriöversten von Arbin kom allra sist med tre bommar.
Nästa tävling bestod av den urgamla tävlingsformen ”fågelskjutning” på 75 alnars avstånd. Sista biten av ”fågeln”, tillverkad av segt björkträ, sköts ned av Olof Trulsson, då bosatt i Farstorp. Genom denna bragd tilldelades han titeln ”fågelkung” och fick som prispengar en tredjedel av hela insatssumman.

Bilden ovan – ur Olaus Magnus verk "Historien om de nordiska folken" (1555) - visar målskjutning på en färggrann papegojfigur. Med sitt ursprung i Sydfrankrike kom seden via Mellaneuropa till Norden under slutet av medeltiden.

Vinstbeloppet var sett ur en göingebondes perspektiv en ansenlig penningsumma. Samtliga närvarande drygt 100 ledamöter var skyldiga att delta mot en insatssumma av 32 skillingar banco. (En tredjedel av insatssumman uppgick till summan 33 riksdaler banco. Ett dagsverke på landet för en vuxen man betalades vid denna tid med mellan 1 och 1½ riksdaler banco och ett mindre hemman i Trulssons hemtrakter kostade vid denna tid drygt 400 riksdaler banco.)

Skyttesällskapets gjutjärnstavla från 1830-talet används fortfarande som bakgrund vid prisutdelningar