VERUM. Hovmarskalken Nils Barck och hans hustru Maria Sophie Beck-Friis kom till Skeinge säteri omkring år 1830 och levde där fram till slutet av 1850-talet då de flyttade till Möllegården i Visseltofta. Han omkom vid passage av en bro i Knäredstrakten 1856.

Här ses grevens demolerade vilstol i nutida skick.

Här ses stolen som en ordentlig sittplats på ett foto från 1950-talet.

Greve Barck bad att få skjuta vargen
Nils Barck (1789–1856) var en entusiastisk jägare, men misslyckades med sina vidlyftiga affärer med bl. a. sockertillverkning i Malmö. Han gick i konkurs på 1840-talet.

Grevens jaktäventyr i Göinge omtalades i denna artikel i tidningen Arbetet 1977-05-05: Det var ett stort uppbåd som jagade vargarna och bland skyttarna fanns en greve Barck på Skeinge. En varg ringades in på Björkeberga ägor. […] Många jägare fanns på platsen men greve Barck bad att få skjuta vargen. Ingen invände och vargen sköts av greven. Varghuvudet sattes upp ovanför dörren på Jägersborg. Den här jakten skedde någon gång mellan 1850 och 1856, det sistnämnda året gick greve Barck ur tiden. Ola Nilsson (sedermera korgmakare i Länekärr) hade också berättat att 1829 var ett svårt vargår i bygden. Då rev vargarna en kviga och en kalv medan många kor kom hemspringande med revor och avbitna svansar […] med förenade krafter lyckades vi till sist skrämma bort vargen. Han visade dock tänderna mot oss och de glimmade i månskenet.

Sjöaredsbron vid Knäred där hovmarskalken Barck drunknade vid sin passage 1856.

Skytten Kempe uppvisade nosarna av 18 gamla rävar och en gammal varg
Långt tidigare var även jakten på rävar och vargar en viktig uppgift för de jägare som var anställda av ägarna till säterierna Skeinge och Björkeberga. I Västra Göinge dombok omtalas (§ 22 den 24 October 1783) att herrskapsskytten på Skeinge säteri i Verums socken Nils Kempe undslapp straff för olovlig jakt i utkanten mot Vittsjö socken och att han i stället tilldelades en belöning för ett ovanligt stort antal nedlagda villebråd. Beloppet var nästan 2 daler, vilket på den tiden motsvarade veckolönen för en bonddräng.

Anteckningen i domboken lyder: För 18 stycken gamla räfwar och en gammal varg, alla utom skall (dvs ej vid drev- och skalljakt) dödade, af hwilka frälse skytten på Skeinge Nils Kempe nu upwiste nosarne, finner Tingrätten skjäligt, i enlighet med XXIII Cap 6§ Byggningabalken tillägga Kempe en riksdaler 40 skillingar Specie af häradets saköresmedel ...

I en tidningsartikel från december 1926 kan man läsa: … i några av Götalands landskap, t. ex. i Västra Göinge härad i Skåne sågs så sent som år 1832 en björn av några fullt trovärdiga personer, och nio år tidigare, alltså år 1823, sköts en björn i Ryssby socken i södra Småland samt år 1828 en i norra delen av Kalmar län i norra Bohuslän och i Dalsland måste vid samma tidpunkt ha funnits en ganska ansenlig björnstam, eftersom under 10-årsperioden 1827—36 ej mindre än 39 björnar där blevo fällda.

Där kan man även läsa: För oss sena tiders människor låter det onekligen såsom en ren fabel, att etthundra år ännu icke skulle hunnit förflyta, sedan den sista björnen lämnade Skåne, det sydligaste av alla våra landskap! Enligt en uppgift, som återfinnes i Tidskrift för jägare och naturforskare, årg. 2 (1833), och ursprungligen meddelats av hovmarskalken greve N. Barck, skulle emellertid år 1832 under en jakt i Västra Göinge härad av Kristianstads län, en björn blivit sedd av flera trovärdiga personer.