VERUM. Mats Pettersson återkommer här med en artikel som knyter an till tidigare publicerat om elektricitetens införande i Verum. (red.)

Bilismen revolutionerar livsvillkoren
De två moderna påfund som betytt mest för att ändra livsvillkoren i Verums socken kom drygt 20 år in på 1900-talet. Införandet av elektriciteten blev av särskilt intresse eftersom Verums socken låg i skärningslinjen mellan de två dåvarande storbolagen Sydvenska Kraft AB i väster och Hemsjöbolaget i öster. Detta lämnade utrymme för de två ”unika” aktörerna Brittedals, som var en brukarförening och Bröderna Jönssons Möbelfabrik, som var ett privatföretag, att elektrifiera Verums socken.
Den andra moderniseringen kom med motorfordon och utbyggnaden av vägnät och vägunderhåll. Att sköta vägarna var i äldre tid ett ansvar för dem som ägde mantalssatt jord och vägarnas underhåll var ortsbefolkningens ensak. Eventuella genomresandes obehag av dåligt skötta vägar var enligt samma resonemang deras ensak. Först på 1920-talet försvann naturaunderhållet på vägarna genom införande av ”vägkassor”. Dessutom hade de flesta vägar på landsbygden, även häradsvägar, ett otal grindar. I en berättelse om livet i Norraskog framgår att det under sommartiden fanns ett tiotal grindar över vägen dit upp. På vägen mellan bron över Helgeån vid Hörlinge och Hovgården till Osby - där sedermera den s k Stätta-bussen gick - påstås ha funnits ett trettiotal grindar eller stättor.
År 1921 dök en av de första bilarna upp i Verum. Det var Emanuel Collin, född i Grantorpet, som hälsade sin farfar i Horsaskog. Bilägaren var skollärare i Hjärnarp och hade det ”låga” bilnumret L 455. I landet som helhet ökade antalet bilar explosionsartat under den följande tioårsperioden. Antalet var ca 21.000 år 1920 och ca 145.000 år 1930.

Jöns Tufvessons 90-årsdag i Horsaskog i Verums socken 1921. Emanuel Collins bil i mitten,de andra bilarna ägdes av Lars Blixt i Bjärnum och Edvard Kristensson i Osby. Bild från Brogårdhsamlingen

Omnibuslinjer i Verum från 1923

Bilismen kom att få betydelse för gemene man i Verums socken först vid mitten av 1920-talet. Innan personbilarna blev åtkomliga för varje hushåll fick man främst lita till ”omnibustrafik”. Den tidigaste busstrafikrörelsen startades av Nils G Jönsson och Harald Kleist som från 1923 drev Verums Bilstation. De två första åren körde man en lastbil med tygkapell och längsgående bänkar. Enligt turlistan från 1925 gick bussförbindelsen Verum - Hässleholm på tisdagarna och Visseltofta - Hässleholm på fredagar. Länsstyrelsen gav tillstånd till linjen den 25 maj 1924. Nästa buss var en T-Ford av 1924-års modell med en kaross byggd hos Bröderna Jönsson i Mölleröd. ”Verums Bilstation” erbjöd sig även att arrangera extra turer med omnibus och personbil samt transporter med lastbil. Trafiktillståndet för busslinjen övertogs av Harald Kleist ensam 1926.

Nils G Jönsson utanför poststationsföreståndaren Karl E. Nilssons villa med bussen som trafikerade linjen Visseltofta-Hässleholm på 1920- talet. Karossen var tillverkad hos Bröderna Jönsson i Mölleröd.

I slutet av 1920-talet startades busslinjen Visseltofta-Bjärnum-Hågnarp. Den nya raka vägen mellan Mölleröd och Brogården, som nu går förbi skolan och fotbollsplanen, byggdes 1927 efter mycket krångel. Det var motstånd från högre ort trots att kommunstämman redan 1923 beslutat med 125 mot 14 att flytta sträckningen till söder om ån. Pådrivande var Per Paulsson i Mölleröd och mejeristen och poststationsföreståndaren Karl E. Nilsson. Fram till dess hade vägen västerut ”slingrat sig” fram förbi kyrkan och vidare längs den nuvarande vandringsleden på Skåneleden norr om Vieån.
Sedan Nils G Jönsson övergav ”Verums Bilstation” ägnade han sig några år på 1930-talet åt lanthandel i Stavshult och flyttade sedan till ”Santatuens” hemman i Norraskog. Busstrafiken drevs från 1930 och under en lång följd av år av Harald Kleist ensam. Under de senaste åren fram till 1965 var han anställd av Linjebuss AB som trafikförman för ”Visseltoftadistriket”.

Droskägare, ”trafikare” och åkare
Det fanns andra som också drev drosktrafik i socknen. En var Nils Persson, kallad ”Per Ågas Nisse” i Magnarp från 1929. Med början 1939 drevs drosktrafik av Gösta Nilsson, kallad ”Bil-Gösta. Lastbilsåkeri, som utförde ”Flyttningar och all slags godstrafik”, drevs vid samma tid av bröderna Anton och Nils M Pettersson (från 1931). Även snickaren Olof Thuvesson i Mölleröd fick tillstånd till yrkesmässig automobiltrafik (från 1930).

Droskägaren Nils Persson, kallad ”Per-Ågas Nisse”, tankar bensin från Birger Petterssons Standard Oil-pump i Brogården. Bilen är en sjusitsig Volvodroska av årsmodell 1931.

I samband med att den nya vägen till Osby över Maglaröd blev byggd på 1930-talet inrättades linjen Osby-Holmö-Nybygden-Maglaröd-Hörlinge-Verum-Mölleröd-Ubbalt-Vittsjö. Tillståndet för 28 passagerare gavs 1936 till Nils Svensson i Osby med tillägget att det … gäller först fr o m den dag vägen i sin helhet upplåtes för omnibustraftik. Denna omnibuslinje kallades Stätta-bussen.

Järnvägs- och tvärledsplaner gick spårlöst förbi
Det var transportbehovet på grund av den omfattande skogsavverkningen omkring sekelskiftet som tidigast gav upphov till förslag om ett förbättrat vägnät. Redan ett tiotal år in på seklet föreslog timmerhandlanden Gustaf Eliasson, som ägde Norregården i Maglaröd, en ny väg från Osby över Maglaröd och Hästberga till Björstorp eller Emmaljunga. Det var ett tidigt initiativ till den nu byggda ”Tvärleden”.
De tidiga järnvägsdragningarna norrut på 1800-talet hade gått Verums socken förbi, men 1905 var ett par järnvägsplaner som berörde socknen uppe till behandling i kommunalstämman. I mars avslogs ett förslag från interimsstyrelsen för järnvägsbolaget Hästveda - Traheryd. De ville att Verums kommun skulle ge medel för utstakning och uppgörande av kostnadsförslag för linjen. Men i december samma år tillsattes en kommitté som skulle uppvakta styrelsen för Hässleholm - Markaryds järnväg angående anläggande av en smalspårig järnväg från Bjärnums järnvägsstation till Verum. Ledamöterna var kommunalordföranden Anton Hörlén i Hörlinge, lantbrukarna Per Persson i Brogården, Per Paulsson i Mölleröd, Theodor Persson i Ekeröd och handlanden Svante O. Nilsson i Verum. Dessa framstötar avsatte dock inga spår!!