VERUM. Ordet ”ransonering” och begreppet ”ransoneringskuponger” är numera ganska okänt för de flesta, åtminstone för den unga generationen. Detsamma gäller förmodligen kristidsbetydelsen av ordet ”jobb” och begreppet ”jobberi”.

Ransoneringen sköttes på riksnivå under första världskriget av "Folkhushållningskommissionen" förkortat F.H.K. och ute i landet inrättades kommunala livsmedelsnämnder.

Det finns inte många kvar som minns de år då vi hade den största varubristen. Det var under första världskriget då landets statsminister fick vedernamnet ”Hungersköld”.  Hjalmar Hammarskjöld kom till makten just i dessa dagar för hundra år sedan då Karl Staaf i februari 1914 avgick efter Bondetåget och Borggårdskrisen. Hammarskjöldska ministären föll i samband med hungerkravallerna våren 1917.

Då hade varubristen sedan hösten 1916 utvecklats till en landsomfattande livsmedelskris. Folk fick finna sig i att leva på bröd och rotfrukter. Det värsta var kanske att man införde ransonering på socker. Med tanke på den betydelse kaffet har i umgängeslivet blev reaktionerna kraftiga och det utvecklades en marknad för sockerdosor, som liknade snusdosor, och som medfördes till kalas och kafferep.

Sockerkort utgivet av ”Verums Lifsmedelsnämnd” 1919

I början av 1913 hade den frispråkige politikern Fabian Månsson utkommit med den agitatoriska skriften ”Socker-ockret”. På den tiden fanns en hel del personer som bedrev ockeraffärer och sysslade med jobb och s. k. jobberi. Med detta menades att göra oskäliga kristidsvinster genom att förmedla ransonerade varor utanför reglerna. Under de sista briståren 1917-1919 lät man på sockerdosornas lock prägla några politiskt betonade sentenser såsom: GENOM JOBB OCH OCKER – LED MAN BRIST PÅ SOCKER (1917) och DET MAN HAR DET HAR MAN – FÅR MAN MER SÅ TAR MAN (1918-1919).

Med ocker menas: brott som består i att utnyttja någons trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroendeställning till att bereda sig förmån.

Med ocker menas: brott som består i att utnyttja någons trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroendeställning till att bereda sig förmån.
Även under andra världskriget, då jag själv bara var spädbarn hemma i Verum, hade man ransonering åren från 1940 och ända fram till 1951. Min far, som var lanthandlare, hade mycket bestyr med att på kvällarna sitta och montera alla inlämnade kuponger som sedan skulle skickas till kristidsnämnden. Den först ransonerade varan blev i mars 1940 kaffet. Detta njutningsmedel blev fritt 1945, men ransonerades åter i omgångar. Först hösten 1951 fick kaffe säljas fritt vilket blev slutet på andra världskrigets kupongsystem.
Vi som är födda på 1940-talet är inte helt utan egna erfarenheter av ransoneringar. Under Suezkrisen när sjövägarna från Mellanöstern var begränsade infördes i Sverige körförbud för personbilar. Förbudet tillkom i november 1956 och varade några månader in i 1957. Bensinen var ransonerad och bilkörning var förbjuden mellan lördag kväll och måndag morgon. Jag minns att butikskunderna hade så bråttom hem på lördagseftermiddagen att min far fick lite extra ledigt, jämfört med det vanliga att det dök upp kunder vid alla möjliga tider.
Det senaste försöket med allmän ransonering i Sverige blev ett rejält misslyckande. Det skedde i samband med att oljekartellen OPEC begränsade exporten av olja till vissa länder 1973. Sverige var det enda landet i Europa som tog till ransonering, men den avskaffades redan efter ett par månader, trots att tryckerierna hade gått varma för att tillverka kuponger. Kjell-Olof Feldt, som hade kunskaper i ekonomi, kom snart på att det hela mycket enklare lösas med prishöjning, med vilket menades ökad skatt.
I en utredning från 2009 om ransonering och prisreglering som metod heter det: … ransonering har använts mycket sparsamt … för krishantering i moderna ekonomier under senare år. I Sverige vidtogs ransoneringsåtgärder senast under den första oljekrisen i början av 1970-talet.