VERUM. Karl XV:s livmedikus Edward Edholm har i sin bok ”Från Carl XV:s dagar” skildrat sina upplevelser som kungens följeslagare. Han utsågs till livmedikus 1866. I den egenskapen medföljde han kungaparet på resor i utlandet. Edholm var med på sista resan till Aachen 1872 när kungen avled i Malmö på återresan. Edward Edholm var även regementsläkare vid Livregementets dragonkår och han var därför med under den första svenska regelrätta fälttjänstövningen som genomfördes i Hässleholmstrakten under augusti-september 1871.

Karl XV vid mitten av 1860- talet

Stridsförutsättningarna för den övningen hade följande lydelse: Enligt ingångne underrättelser är fienden i anryckande såväl längs jernvägen (som han kan begagna till trupptransporter) som äfven öfver Verum och Bjernum (Åkarp) och antagligen öfver Hörja och Torup. ... Det är troligt att fienden kommer att framgå med sin hufvudstyrka vester om Finjasjön, ... Det är af vigt att så snart som möjligt tvinga honom till drabbning innan han hunnit erhålla ytterligare förstärkningar.

Kungen var angelägen om att tillbringa första övningsnatten under fältmässiga former. Han lär ha varit ganska medtagen redan från början och erbjöds den 30 augusti nattkvarter i Norra Rörums prästgård. På generalernas och läkarens propåer blev hans svar: Nu ha ni fullständigt gjort er plikt och ha ingenting att förebrå er, nu gör jag min, som består i att lägga mig i mitt tält, bland de trupper, jag kommenderar.

Men då trupperna senare gjorde en s.k. ”Marche forcée” genom Farstorp via Hagnarp till Skeinge blev kungen illa medfaren av strapatserna. När de kom in i Verums socken blev det inte tal om att kungen skulle vila tillsammans med fotfolket. Han fick en riktig säng på Skeinge säteri efter lite inledande ”mudder” med godsfolket.

Edholm berättar utförligt om förflyttningen i den täta skog som finns i vår göingska hembygd. På eftermiddagen den 3 september blev det avmarsch från Vankiva vidare mot norr. Det var en snabbmarsch utan medföljande tross. De tog sig fram längs häradsvägen förbi Gammalstorp till Farstorp. Därefter fick man nöja sig med en byväg, som visserligen skall ha varit nyanlagd "med klapperstenar och sandmo". Vägen gick över Troedstorp, Långaröd, Eskeberga och Hagnarp till Skeinge. Man gjorde halt för rast i Farstorp klockan ½7 och vid niotiden togs en kort vila i Eskeberga. Marschen sträckte sig långt in på natten, men trupperna gynnades av ett härligt månsken.  Edholm skriver att marschen var egendomlig i sitt slag, där den gick genom villande skog i denna aflägsna trakt. Det medföljande artilleriet hade särskilda svårigheter och man fick på många ställen dra fram pjäserna med tåg (dvs rep).

Kungens fältkår gick i nattkvarter på Skeinge gård, som då ägdes av greve Holck tillhörande den danska släkten Hardenberg-Reventlov. På efternatten inträffade en "förpostaffär" vid bron över Helgeå. Det var kungens män som med hjälp av en s k kärrebössa (artilleripjäs) lyckades ta till fånga några fientliga husarer.    

Episoden beskrivs av soldaten Ek: ... trupperna anlände till en gård i närheten af Osby vid namn Skeinge, där själfva hufvudstyrkan i brigaden A, gjorde halt. Så rapporterades det i lägret att kungens husarer tillhörande brigaden B. hade slagit läger mellan Osby och Skeinge. När Karl XV fick rapport därom blef genast alarm och uppryckning, dels i kedja och dels i kolonn, för att omringa husarernas läger, hvilket också lyckades. Hela husarregementet som befanns i lägret måste gifva sig, och följa med till Skeinge som fångar, där de fick kvarstanna medan slaget stod.

Skeinge säteri. "Corps de logiet" omkring 1900. (Vykort)

Pigorna på Skeinge gård blev misstänksamma mot de första av högkvarterets medlemmar som anlände och vägrade dem inträde. Eftersom nycklarna var förkomna kunde inte heller den tillkallade danske inspektoren släppa in "krigsfolket". Edholm skriver att porten fick uppbrytas "à la guerre comme à la guerre". Nattlogin för kungen och hans närmaste ordnades på herrgården och kungens läkare skriver: Kungen var af strapatserna hårdt medtagen, fick en god säng och klagade ej.

Striden fortsatte dagen därpå, den 4 september, men bara under några morgontimmar. Uppbrottet från Skeinge skedde redan kl 5. Under marschen över Gullarp till Osby påträffades i trakten av Hasslaröd fientliga kavalleripatruller som ”tillbakadrefvos".

Efter manöverns slut konstaterades att kungens hälsa tagit skada av strapatserna. Edholm skriver: ... i synnerhet de sista dagarna, efter nattmarschen vid Skeinge, var hans befinnande mycket nedsatt. Kungens utmattning från äventyrligheterna under passagen av Verum ledde till att firandet av manöverns slut uteblev kungen. Edholm skildrade dagen då manövern var över: Trupperna avtackades af h. maj:t i Fjälkinge och han själf begaf sig till Bäckaskog där stor middag intogs af uti öfningarna deltagande officerare, hvarvid dock konungen af illamående och trötthet var förhindrad att närvara.

Drygt ett år senare, den 18 september 1872, dog kungen på Residenset i Malmö. Dödsorsaken har diskuterats mycket inom läkarekåren. Den officiella diagnosen var tarmtuberkulos. Professorn Nils O. Sjöstrand har dock sagt att Karl XV inte dog av tarmtuberkulos ”som de pryda och medicinskt obildade historikerna ganska mangrant föredragit att påstå”. Karl XV dog med viss sannolikhet i tarmsyfilis, ett sent stadium av samma könssjukdom som även drabbade fadern Oscar I.

Karl  XV:s stoft på dödsbädden 1872