VERUM. Att få en körbar väg mellan Verum och Osby förbi Hörlinge och Hovgården var en segsliten historia. Det har sagts att på sträckan mellan Hörlinge och Osby fanns in början av 1900-talet mer än ett tjogtal stättor (nu säger man väl grindar). Sådana var trafikförutsättningarna innan den riktiga landsvägsbron uppfördes och vägen öppnades för busstrafik i slutet av 1930-talet.

I samband med att den nya vägen till Osby förbi Maglaröd blev färdigbyggd i slutet av 1930-talet inrättades en busstrafiklinje Osby-Holmö-Nybygden-Maglaröd-Hörlinge-Verum-Mölleröd-Ubbalt-Vittsjö. Tillståndet för 28 passagerare gavs 1936 till Nils Svensson i Osby med tillägget att det … gäller först fr. o. m. den dag vägen i sin helhet upplåtes för omnibustraftik. Denna busslinje kallades naturligtvis Stätta-bussen.

Att ta sig över vattendragen i trakten av herrgårdarna Skeinge och Björkeberga på 1700-talet kunde vara ganska vanskligt. Det fanns nämligen ingen riktigt säker bro över Helge å nedströms Visseltofta förrän i Hasslaröd/Sibbarp vid Osby. Ett dödsfall våren 1750 visar svårigheterna när frälsebönderna i Verums socken skulle avyttra skogsprodukter. Texten i notisen lyder: Nils som druncknade uti Hörlinge å d 31 Maij om morgonen då han skulle wada öfver och möta Herr Inspector Tydell wid Gubbarp för att taga emot några fyrobielckar (furubjälkar), som han skulle åka med till Lund.

Även om det på 1700-talet under sommartiden och vid lågvatten på övriga tider fanns ett ridbart vadställe strax nedström den nu raserade bron hade befolkningen låtit bygga en skranglig kyrkospång som låg ett par hundra meter uppströms från där bilbron sedermera byggdes på 1930-talet.

Gabriel Norströms kartor över Hörlinge och Hovgården byar från 1739-1742.
På vänstra bilden visar pilen platsen för kyrkospången. Den nuvarande bron finns vid tecknet VIII.
Kraftverksdammen låg i ”Wången” vid den böj som Helge å gör längst i norr på vänstra bilden.
På högra bilden visar pilen sommarridvägen mellan Hovgården och Hörlinge norr om Forsbergs ö.

Ungefär tjugo år senare vållade Brittedals planer på att uppföra ett kraftverk några kilometer uppströms från platsen en juridisk strid kring uppdämningen av Helgeåns flöde. I en artikel med rubriken ”Helgeån göres om” (i Skånes Natur 1956) redogör Carl-Fredrik Glimberg för några av komplikationerna. Han skriver: För närvarande pågår en strid om ett skönt stycke göingsk natur ganska långt uppe i Helgeådalen. Det började med att Andelsföreningen Brittedals Kraftverk u.p.a. 1945 ansökte om tillstånd att vid Hästberga c:a 4 km uppströms åns utflöde i Skeingesjön få uppföra en kraftstation och därvid få dämma upp vattnet till höjden 88,00 m samt få upprensa ån nedanför kraftstationen till Skeingesjöns vattenyta, som ligger på 76,50 m.  .... Nu behandlas i vattendomstolen en ny framställning om att få utöka anläggningen i enlighet med den ursprungliga ansökningens mera omfattande alternativ. .... Författaren vänder sig mot konsekvensen att den södra grenen av ån med Hörlinge och Hovgårdens gamla sågmöllor blir torrlagd och menar att möllorna tillsammans med ågrenen och de ålderdomliga stendammarna tillsammans bildar en enhet av oersättligt värde. Han avslutar sin uppsats med orden: Vi har råd att låta bli att mjölka ur våra vatten till sista droppen!