VERUM.

Här nedtill återges 1899 års reglemente för fattigvården i Verum som sommarläsning. Att sockenmännen i Verums kommun vid 1800-talets slut i ett beslutsprotokoll hade lovat att visa ”Christlig kärlek” mot sina fattiga invånare var - som vi skall konstatera här - en sanning med modifikationer.

Brutala utvisningsaktioner 1887 och 1897
En barnrik familj, som tillhörde resandefolket och bodde i Rackarestugan intill vägen mot Norreskog, skickades år 1887 till Amerika på socknens bekostnad. Storbonden Edvard Jönsson i Maglaröd reste tillsammans med den Bobergska familjen och deras sju barn till Malmö för att försäkra sig om att de kom iväg. I sockenprotokollet sägs att de på resan till Amerika skall: ... vid afresan från Malmö af medföljande ombudet erhålla kontant 40 kronor samt dessutom behöflig reskostnad till Malmö.

Ungefär 10 år senare inträffade en ny utdrivning från socknen. Denna gång var aktionen inte en officiell och protokollförd sockenangelägenhet. Denna och den tidigare utdrivningsaktionen var av allt att döma motiverad av att man i socknen inte ville åsamkas kostnader för fattigunderstöd åt familjerna.

I ett litet hus vid gränsen mellan byarna Tågarp och Brogården bodde vid 1890-talets slut Johan Bernhard Pålsson. Han försörjde sig på korgmakeriarbeten och hans hus hade blivit ett tillhåll för "löst folk" från olika håll. Folket i de intilliggande byarna ansåg att mannen sysslade med tjuvnad och annan småbrottslighet och enligt tidningsuppgifter befarade man i socknen att få mannen och hans familj på fattigvården varför han upprepade gånger ombetts att flytta.

Några personer hade omsider beslutat sig för att ta lagen i egna händer. De skred till verket lördagsnatten den 27 oktober 1897.

För att inte bli igenkända hade männen svärtat ansiktena med sot.  De stormade in i huset och övermannade Pålsson som utsattes för en skoningslös misshandel. Därefter bands han fast i ett träd utanför huset och kunde därifrån åse hela den fortsatta brutala operationen. Man bar ut alla inventarier, som slogs sönder samman. Slutligen revs hela huset. Efter den fullbordade "razzian" lössläpptes Pålsson och kördes iväg.

Tidningsartikel den 15 december 1897 om det nattliga dramat i Verum

Tidningsskriverierna om överfallet hade under hösten 1897 blivit generande för folket i Verum. I början av november hade Hässleholms Tidning mottagit en läsarreaktion. En invånare Verum hade blivit förargad över tidningens formulering: ”Verums icke öfver höfvan goda rykte”. Tidningen nämner brevet från Verum under rubriken ”Angående lynchningshistorien från Werum”.

När razzian behandlades vid häradsrätten i december 1897 konstaterades att de överfallande männen varit svärtade i ansiktet varför ingen med säkerhet kunde igenkännas. Rätten konstaterade att övervåldet skett, men att ingen bevisning fanns om vilka som varit med. Hessleholms Tidning meddelade den 22 mars 1898 att de instämda personerna frikändes då det ej bevisats, att de deltagit i ”lynchningen” mot Pålsson .           

Protokoll och Spissialförslag öfver Fattigvården inom Werums socken för År 1899
Beslut:
§1: Alla inom denna församling boende fattighjon som anses behöfva full försörjning och icke åt sig sjelf kan förskaffa hemvist och nödig uppassning skola på församlingens gemensamma bekostnad utackorderas, men om de sjelfva ombesörja bostad och nödig uppassning då skola de erhålla understöd i penningar.
§2: Den eller de hvilka åtaga sig fattighjon att försörja åligger att hålla det rent och försvarligt klädt. Om fattighjonet är barn som är i skolåldern skall det erhålla minst fyra månaders skolundervisning af året, beräknadt med (24) Tjugofyra dagar till hvarje månad samt åtta stycken repititions eller roteförhör, skall barnet beredas till sin första Nattvardsgång skall det undervisas i skolan då Pastor eller Kyrkoherden det fordrar, alt vid 25 öres böter för hvarje dag skolan af barnet utan giltiga skäl försummas. De skola äfven uppmanas att bevista Gudstjensten i församlingens kyrka helgdagarna.
§3: Den eller de som åtaga sig fattighjon till full försörjning äga rätt att draga all den nytta af fattighjonets arbetsförmåga som med billighet och Christlig kärlek är öfverensstämmande. Och deremot åligger det husbonden att samvetsgrant fattighjonet föda och vårda, samt äfven under tiden, och vid aflemnandet hafva det snygt och försvarligt klädt, med minst fyra lintyg, två par strumpor och en hvardags och en Söndags drägt samt ett par läderskor.
§4: Den som åtager sig fattighjon till full försörjning ansvarer för att det icke får stryka omkring i denna eller andra församlingar för att bettla .....
§5: Skulle fattighjon under ackordstiden blifva i behof af Lasaräts eller annan Läkarevård skall husbonden vara skylldig fattighjonet för nämnda vård öfverlemna ....
§6: De i detta förslag bestämda böter skola genom Fattigvårdsstyrelsens försorg uttagas och redovisas med öfriga fattiguppbörden.
§ 7: Fattigvårdsstyrelsens ledamöter som hvar i sin rote är tillsyningsman åligger att tillse det att fattigvården författningsenligt efterlefves såväl å husbondens som fattighjonets sida.
§ 8: Följande Personer hafva understöd i Penningar:
(Listan omfattade vid beslutstillfället 31 personer.)
Werum den 18 augusti 1898.
Olof Olsson
Ordf.
Ledamöter: Albrekt Andersson, Jöns Jönsson, Per Jönsson, August Hultsten, Per Larsson, Per Olsson.

Fattigvårdsstyrelsens gubbar - socknens mest välsituerade bönder
Trots att det i protokollet talas om ”Christlig kärlek och billighet”, menade antagligen dessa självägande bönder att fattigvården skulle vara så billig som möjligt, med ordets modernare betydelse. (Ordet ”billighet” betydde i det äldre sammanhanget: ”med skonsamhet, mildhet, välvilja” och i den modernare betydelsen: ”en ringa summa penningar”.)

De bönder, eller sockenmän, som undertecknat protokollet var ägare till de mest bärkraftiga gårdarna i socknen. Bland dem hade ordföranden Olof Olsson i Hovgården ett fyrktal på 75, Per Jönsson i Hörlinge 72 och Per Larsson på Nygård i Verum 50. Det genomsnittliga fyrktalet för alla 227 personer som betalade skatt var 20 för 1898. Socknens högsta fyrktal 888 hade naturligtvis greve Holck på Skeinge. I socknen fanns då utöver greven på Skeinge endast tre personer med större förmögenhet (fyrktal) än Olof Olsson i Hovgården. Det var Pål Nilsson i Maglaröd med 111, Lars Andersson i Mölleröd med 108 och Edvard Jönsson i Maglaröd med 81. (Fyrktal var det mått som användes för att ange röststyrkan i kommunerna. Fyrktalet beräknades efter beskattningen och motsvarar dagens skattekrona. Det var ett mått på personens skattekraft eller inkomstförmåga.)