VERUM. I slutet av 1800-talet bodde en piskmakare som hette Sven Olsson och hans kvinna Hanna Nilsdotter på ett torp långt nere i Brogårdens skogsmarker. Skogsskiftet (1:31) gränsar till Potteboda/Djupadal och kallas fortfarande för ”Piskens”. I torpstugan fanns även Hannas stora barnaskara bestående av tio barn, fyra pojkar och sex flickor, som hade olika ”fäder”. Barnen var födda åren 1877 till 1901 och av allt att döma var Sven Olsson far åtminstone till de tre yngsta barnen. De två äldsta, vilka bar efternamnen Månsdotter och Svensdotter, var födda i Höörs socken och de övriga åtta föddes i Verums socken.

Sven Olsson, som var född i Asarum vid Karlshamn 1836, hade gått till sjöss på 1860-talet och blev på nyåret 1863 marinsoldat i Karlskrona med namnet Bolinder. Han gifte sig 1865 i Karlskrona med en 45-årig piga som var född i Åstorpstrakten. Hustrun avled 1886 utan att de fått några gemensamma barn. Men i en notering sägs att hon förut fått två oäkta söner. Ett av barnen, August Bengtsson som var född 1849 i Björnekulla (nuv. Åstorp), bodde då hos modern i Karlskrona.

Vid lysningen som förkunnades i Karlskrona stadsförsamling finns en notering som pekar på att man inte vet vad brudgummen haft för sig då han var till sjöss mellan januari och december 1862: I anseende till bristande intyg om ledighet till äktenskap för brudgummen hade han, i enlighet med Kyrkolagens föreskrift, låtit sitt förehafvande i Post. och Inrikes Tidning. d. 3, 12. och 19. Juni 65 / N-r. 127, 133 och 139/ kungöra utan att något jäf emot hans tilltänkta äktenskap inom den i kungörelsen bestämda tiden blifvit hos Past. Emb. anmäldt. [ ... ] Vigde af Amiralitetspastor Bergelin.

Marinsoldaten Nr 85 Bolanders uppförande lämnade nog en del övrigt att önska ty redan ett par månader efter rekryteringen till sjunde kompaniet noteras han som rymd. Han återkom dock i maj 1864 drygt ett år senare.

Efter avskedet 1867 återvände Sven till sina barndomstrakter i Asarum där han först noterades som bonde och sedan som torpare. Makarna flyttade till Björnekulla socken där hustrun avled i december 1886. Efter hennes död noteras Sven Olsson vara bortrest till Amerika. Efter återkomsten bodde han i Malmö åren 1888 till 1891, då han flyttade till Verums socken. Hans kvinna Hanna Nilsdotter hade redan sommaren 1882 kommit till Verums socken. Hon var då gravid med sitt tredje barn sonen Nils Johan, som föddes den 6 augusti det året. Hanna var född i Lyby 1857 och hade haft pigtjänst på ett par gårdar i trakten av Höör.

Paret envisades med att inte ingå äktenskap, vilket resulterade i att den nytillträdde kyrkoherden i anmärkningskolumnen skrev att Sven och Hanna levde i ”konkubinat”. Förklaringen av detta begrepp brukar lyda: sammanlevnad mellan två personer av olika kön utan egentligt äktenskap, alltså en rent sexuell förbindelse på oviss tid.

Aug. Th. Tretow

Den präst som gjorde noteringen hette August Theodor Peterson Tretow. Han hade i början av 1880-talet gjort sig känd i hela riket som en sedlighetens väktare i sitt pastorat. En mot honom kritisk insändare från 1882 blev återgiven i tidningar runt om i landet under rubriken: En sedlighetens väktare. Tidningen skrev: Till herdens barnsligheter får anföras följande: Han tillåter ej att någon ogift mansperson antager ett fruntimmer till att sköta de husliga göromålen, med mindre han gifter sig med henne. Han har på sätt skrämt åtskilliga 70-80-åringar till att knyta hymens band, och om någon är näsvis nog att protestera mot denna inblandning i enskilda personers förhållande blir han vägrad nattvarden. En af bygdens ungmör blef för ej så länge sedan af den värdige mannen, i närvaro af hela församlingen, förbjuden att framträda till altaret, derför att han hört omtalas att hon hade en fästman som hon en och annan gång sammanträffade med. Nattvardsutdelningen i vår församling försiggår alltid efter slutad högmessa, hvilket äfven lär ske i annexförsamlingen Verum, med undantag af då en viss familj räknas till gästernas antal, då förrättningen föregår högmessan.

I sin berättelse om livet i Brogården skriver Ester Olsson följande om denna familj som bodde långt nere i skogen i hennes barndom: Piskmagarens hade en massa barn och deras mor fick sköta om det hemma. Gubben gjorde piskar som han drog omkring och sålde.

Piskmakarens yrke var inte så väl ansett på den tiden. En folklivsforskare skriver: Piskor och spön såldes av gårdfarihandlare och knallar på marknader. Intill piskamagens torp bodde en annan person som också for omkring på försäljningsresor. Han kallades Fula-Bengten, men var inte ful utan tillverkade fågar (fular) av trä. Kanske berättar jag om honom en annan gång.

Här följer uppgifter om den stora barnaskaran som växte upp på Piskmakarens torp i Brogården: