VERUM. Denna artikel ingår i serien av valda glimtar baserade på underlaget till den bok om emigrationen från Verums socken åren 1850-1925 som bygdelaget ämnar utge i början av 2018.

När julens och mellandagarnas ledigheter nu har kommit ska det i våra trakter – liksom på andra håll i vårt avlånga land – bytas julgåvor och frossas i ett överflöd av mat och dryck. Det kan då vara på sin plats att även erinra om hur armod, svält och död genom årens lopp har hemsökt våra karga bygder.

Rödsotskatastrofen på 1780-talet är utan jämförelse den svåraste perioden i Verums sockens historia. Döden hemsökte vart och vartannat hem och några släkter utplånades helt och hållet av rödsoten – en sjukdom som nu kallas dysenteri. I släptåget följde armod och fattigdom. Katastrofen blev ännu värre genom att sjukdomsperioden sammanföll med missväxtåren 1882-1885. Patriotiska sällskapet ordade med att rågbröd blev utdelat till de svältande och sädeskorn skänktes till de sex mest nödlidande bönderna i socknarna Vittsjö, Visseltofta, Farstorp, Hästveda, Verums, och Fagerhults socknar.En historiker har berättat att svår hungersnöd drabbade Sverige vid mitten av 1780-talet. År 1784 fick ”tabellverket” - en föregångare till Statistiska Centralbyrån - mängder av beklämmande rapporter om tillståndet runt omkring i riket: Snön låg kvar till långt in i juni. Man kunde inte få fram några fordon på vägarna. Isarna var uppluckrade och sköra. I de avlägsnare bördiga trakterna var allt hö och all säd slut, inte ett strå fanns, inte ett korn och inte en kålrot; alla kreatur var slaktade och varje höna uppäten. Människorna var utmärglade och sjuka. Folk dog i massor. Hoppet svek. På sina ställen hade man som sista utväg rivit ner halmtaken och bakat bröd på dem. Under bar himmel låg de utsvultna människorna, frös, svalt och väntade på döden.

Knappt hundra år senare - åren 1867, 1868 och 1869 - inträffade nya missväxtår. Dessa tre år kallades det blöta året, det torra året och det svåra året utan utsäde. Men vid denna tid hade möjligheterna att lämna landet, antingen tillfälligt genom arbetsvandring eller permanent i form av utvandring och bosättning, öppnat sig genom kommunikationernas utveckling. Det var dessa nödår i slutet av 1860-talet som satte ordentlig fart på emigrationen från socknarna i Göinge.

Här följer meddelandet i Inrikes Tidningar den 21 juni 1784 om åtgärder för att hjälpa de nödlidande i Verums och angränsande socknar. Meddelandet från landshövdingen Sparre och statistiken över dödstalen i Göingesocknarna låter jag här tala för sig själva.

Stapeldiagram över sammanlagda dödstal för socknarna Verum, Farstorp, Norra Åkarp, Hästveda och Vittsjö (överst) och dödstalen för Verums socken åren 1781-1787 (nederst).