VERUM. Nykterhetslogen nr 1186 Vårblomman i Verum som fanns åren 1907 till 1919 var inte det första försöket att uppfostra befolkningen i Verums socken till nykterhet och ett sedesamt leverne. Redan på 1880-talet gjordes ett försök i den riktningen. Den nykterhetsloge som då gjorde tappra försök att disciplinera de vilda verumsborna hette ”Höstplantan”.

Under sommaren 1887 anordnade nykterhetslogen Höstplantan en ”Stor fest” i Verum med föredrag av skolläraren Roosvall från Hässleholm. Logen hade redan i april 1885 anordnat en goodtemplarfest som resulterade i att man fick 16 nya medlemmar, bland dem åtskilliga ”inom församlingen ansedde män”.

Kristianstadsbladet 1885	Kristianstadsbladet 1887

Folknykterheten har dock inte alltid varit satt i centrum i Verum, vilket måhända kan illustreras av en artikel från januari 1888 där det framgår att logen då hade två medlemmar. De hade beslutat att upplösa logen, men vid ett möte i Mejarp före jul - då en bokad föredragshållare uteblev - uppkom en livlig diskussion bland den församlade publiken som ledde till att logen fick sex nya medlemmar - bland dem en skollärare från byn (Johan August Berglund, sedermera känd som dr. John Berglund i Portland, USA – se sid 239-244 i boken ”Ett annat Verum”) och även några utsocknes som letat sig dit främst från det mer sedesamma Vittsjö.

I Kristianstadsbladets redogörelse framgår emellertid den gängse uppfattningen att Verums socken var en ”pesthåla” där det levdes ”röfvarlif” på lönnkrogar. En signatur C. A. som hade begärt genmäle blev av tidningen kallad för ”naiv”.

I Vittsjö har befolkningen uppvisat ett betydligt mer disciplinerat, nyktert och religiöst sinnelag. Dessutom hade nykterhetslogen i Vittsjö fått sitt namn med historisk och nationell anknytning. Den hette ”Gustaf Adolfs räddning”. När den bildats i februari 1887 hade Kristianstadsbladet denna notis:

Av en notis i Kristianstadsbladet som hösten 1888 omtalar det rabalder som ett par vildbasar ställt till med på marknaden i Osby, kan man dra slutsatsen att folknykterheten inte hade fått genomslag bland folket vid Skeinge säteri.