VERUM. Studentkarnevalen 2018, som i år firas under veckoslutet 18-20 maj, har sitt ursprung ur en gammal lundensisk festsed som gick ut på att hälsa vårens ankomst. Man brukar anse att den första karnevalen var ”det småländska bondbröllopet” då Smålands nations studenter år 1849 utstyrda tågade från krogen Finkelborg till brunnssalongen i Lilla Råby. Men enligt mina undersökningar spelade en verumsfödd präststudent en viktig roll i ett ännu tidigare karnevalsliknande spektakel 1844. Sedan 1946 äger Lundakarneval rum vart fjärde år och den student som - i likhet med mig - upplevt tre karnevaler brukar kallas ”överliggare”. 

Två verumiter i den akademiska världen.

Nils Ljunggren, som föddes i Brogårdens dragontorp 1812, och Börje Magnus Möller, som föddes i en ladufogdefamilj i Skeinge 1820 var de två första i Verums socken födda personer som kom att vara verksamma inom den akademiska världen.

Soldatsonen Ljunggrens märkliga karriär fram till positionen som Stockholms ”Nations-Waktmästare” vid Uppsala universitet kommer jag att behandla i en senare berättelse. Efter Nils Ljunggrens död den 1 december 1857 infördes denna notis i tidningen Upsala. Han hade med makan Charlotta Catharina Tillander fått dottern Bertha Maria (1851-1902) och sonen Sven (1852-1929).

Ladufogdesonen Börje Magnus Möller föddes i Skeinge.

Här kommer några av den odygdige teologistudenten och sedermera pastorsadjunkten Möllers bravader att skildras. En mera utförlig berättelse om Möller och hans kamraters busliv på krogarna mellan Lund och Malmö finns att läsa i min artikel ”Brännvinssupande prästämnen på Fatters och andra krogar mellan Lund och Malmö” i Byahornet 2015 nr 1.

Börje Magnus Möllers föräldrar Per Nilsson Möller och Charlotte Johanna Mårtensdotter Malmberg kom året efter sonens födelse till Osby och blev kort därefter bosatta i Hästveda när fadern blev kronohejderidare (skogvaktare). År 1828 flyttade familjen till Riseberga där fadern då tillträdde tjänsten som kronolänsman i distriktet.

Informator, student och prästvigd efter karnevalstumult på krogen 1844.

Börje Magnus Möller blev inskriven vid Lunds universitet 1839 och redan året därefter flyttade han till Jämshögs socken för att under ett år vara informator (huslärare) hos brukspatronen Juhlin-Dannfelt på Holje gård. Makarna Per Juhlin och Julie Charlotta von Dannfelt hade då sex barn födda åren 1823-1833. Därefter fortsatte han studierna i Lund, som avslutades med teoretisk teologisk examen höstterminen 1843 och praktisk teologisk examen vårterminen 1844. Möller prästvigdes den 16 juni 1844. Dagen innan ceremonin hade en av hans kamrater vid deras vilda firande på Fatters krog i Uppåkra fått brännsår i ansiktet av ”brinnande konjak”, vilket omtals i Janne Damms bok ”Studentminnen” såhär:

Med dessa (d.v.s. blessyrer i ansiktet) blef han följande dag prästvigd. Nästan ändå värre var det med en af kamraterna, hvilken under själfva den högtidliga invigningsakten i domkyrkan var så sjuk, att han måste sittande mottaga biskopens valsignelse. Bispen och de andra funktionärerna anade icke att hela sjukdomen var ett grundligt – bakrus.

Enligt författaren av ”Studentminnen” var den då 23-årige Börje Magnus Möller en av mest uppsluppna deltagarna vid det karnevalsliknande upptåget.

Han skriver:

En gång hade några prästkandidater beslutat att dagarna närmast före invigningen taga ett gladt afsked med det världsliga lifvet för att sedan så mycket ifrigare ägna sig åt det andliga kallet. Emellertid råkade de glada att se för djupt i glaset och kommo då på den för deras blifvande yrke tämligen galna idéen att hålla ett slags karnevalsintåg i den goda staden Lund. De lånade en med tvenne hästar förspänd arbetsvagn, i hvilken tre eller fyra af de mer än halfrusiga prästämnena togo plats, halft maskerade; i spetsen red på en gammal hvit hästkrake den fullaste af dem, sedermera aflidne adjunkten Börje Magnus Möller, skrålande af alla krafter:

»Är jag född, så vill jag lefva och må väl på bästa vis, liksom Adam med sin Eva uti paradis!»

Han hängde än på ena än på andra sidan af hästryggen, men besynnerligt nog föll han icke af. De andra instämde med oklara strupar i skrålet, af hvilket ingen tog förargelse, ty de unga männen voro afhållna af både kamrater och lärare, och hyckleriet ansågs icke som någon förtjänst. Man visste att ett nytt lif nu för dem skulle taga sin början och därför fann man det alls icke underligt att de åt glädjen ägnade de sista timmarna af studentlifvet.

Alkoholens verkningar.

Den nu ”flygfärdige” prästmannen skulle även fortsättningsvis låta tala om sig i mindre smickrande ordalag. Han fick ingen framgång i prästyrket utan tvingades fara runt omkring i stiftet på korta vikariat (missiv), två till tre per år. I en biografi sägs att Börje Magnus Möller: ” … var av naturen icke torftigt utrustad, men han var alkoholist”. Vid mitten av 1850-talet blev han pastorsadjunkt i Osby och ingick hösten 1858 äktenskap med Beata Sophia Olcén som var dotter till brukspatronen Olcén och nybliven änka efter den rike handelsmannen Sven Svensson i Osby.

Hans många missiv hade ofta avbrutits av sjukledigheter och brunnsvistelser – sannolikt konsekvenser av hans alkoholbruk. Han omtalas utan sitt namns nämnande i några rader i ”Herdaminnen om obefordrade präster”. Där framgår hans sorgliga belägenhet i början av 1850-talet: Vid ”Hälsan” utanför Helsingborg kunde man 1853 se en liten mörk man smyga omkring. Han såg förfallen ut och saknade kontakt med övriga brunnsgäster. Antagligen hade han kommit dit för att söka avvänja sig från brännvinsdrickandet. Under denna tid skrev han ett rimmat pasquill om brunnsgästerna, vilket han sålde i Kristianstad för 8 skilling per exemplar.
Fortfarande - i en notis publicerad det år då han ingick äktenskap med den rika änkan i Osby - framställs hans brunnsverser som ”skrala och skumpande”.

Parstorsadjunktens levnadslopp hade hamnat på ett sluttande plan. Han anklagades för fylleri och förmåddes att själv ansöka hos häradsrätten om att bli omyndigförklarad. Då underrättelsen om att omyndigförklaringen ägt rum meddelades i en annons av domhavande häradshövdingen Strömberg i Post och Inrikes tidningar den 15 oktober 1868 befann sig Börje Magnus Möller redan på atlantbåten ”City of Baltimore”. Vid samma tid efterlystes den förrymde prästmannen av sin förman kyrkoherden i Osby. Dessutom förekom antydningar om orsaker bakom försvinnandet.

Enligt en anteckning i passagerarlistan för fartyget ”City of Baltimore” begick B. M. Moller självmord (Suicide) under färden över Atlanten.