VERUM. Den fattige och avskedade soldaten Per Andersson Qvick blev i oktober 1868 - för fjärde gången - instämd till rätten för att stå till svars för olovlig brännvinsförsäljning. Händelsen blev omskriven i tidningen Kristianstadsbladet och episoden kan illustrera hur samhället, just i detta fall kommungubbarna i Verum, med början 1855 och fram till nykterhetsrörelsens framväxt på 1880-talet hade försökt få bukt med spritens fria flödande i bygden.

Bakgrunden till hur man i socknen tog itu med att reglera brännvinsförsäljningen finns i den förordning som Oskar I beslutade om 1855: Kongl. Maj:ts nådiga Förordning, angående wilkoren för försäljning af bränwin och andra brända eller distillerade spirituösa drycker.

Och i § 6 står: Rättighet till minuthandel med eller utskänkning af bränwin må ej tilldelas annan än den, som har god frejd, gjort sig känd för ordentlighet, kan förswarligt skrifwa och räkna samt pröfwas i öfrigt tjenlig wara. 

Verums sockenmän tog inte itu med frågan förrän 1857 och de godkände då två av de tre personer som ansökt om utminuteringstillstånd enligt § 6. Ett av dem ett låg i Skeinge och ett i Bolberöd. Därefter tilläts under många år utminutering från en plats i Brogården, vilket antagligen är upphovet till namnet Tappavett.

Dock beslutades i mars 1881 att all sådan utminutering skulle upphöra efter den 31 oktober ”med afseende på de många obehag som för allmänheten kan åstadkommas genom denna försäljning”. Detta vidhölls trots en vädjan 1882 om att ”åtskilliga olägenheter uppstå inom församlingen derigenom att ej någon försäljning af spirituösa (drycker) finnes”. Även ett förslag 1884 om att bilda ett monopoliserat bolag för utminutering av brännvin avslogs.

Per Qvick och hustrun Ingegerd hade på 1860-talet försökt att skaffa försörjning genom att sälja brännvin från sin backstuga i Mölleröd. Enligt dokumenten var Qvick när han dömdes för olovlig brännvinsförsäljning noterad som fattig och skriven utan stadig hemvist. Genom att han fattades tillgångar saknade han även möjlighet att erlägga böterna: … men i saknad af tillgångar dertill […] blifvit ålagd att undergå 16 dagars fängelse wid watten och bröd.

I februari 1881 hade Per Qvick, då skriven i Tågarp, ansökt om kommunalt understöd, vilket avslogs med noteringen att det ej ”ansågs af Fattigwårdsstyrelsen att wara Lagenligt behöfligt.”. Men efter ny ansökan samma månad fick han med ”föregifwande af sjukdom” ett extra understöd med tre kronor och i mars samma år fick han ytterligare 2 kronor och 50 öre. Nästa månad fick han avslag eftersom styrelsen då ansåg honom ”så arbetsför att han kunde förtjena sig födan” och många följande ansökningar avslogs eftersom styrelsen ”icke kan förstå att Qwick är behäftad med något kroppsfel”.

Först i april 1885 ansåg man ”nödigt” bevilja honom 2 kronor i månaden för fyra månader sedan länsstyrelsen ingripit med ett åläggande att han skulle få fattigunderstöd. Per Qvick avled 64 år gammal då han vistades hos dottern Lovisa och hennes familj på Häggenäs i Fulltofta 1887.

Olaglig utminutering av alkoholhaltiga drycker till folk i Verum kunde dock inte helt förhindras varken av kommungubbarna eller nykterhetsivrarna, vilket dessa tidningsklipp från 1888 antyder.

Kristianstadsbladet 1888-01-02 och 1888-01-16