VERUM. Underlydande bönder förfördes av kungen "till buller och galenskap"

Under nödåren på 1770-talet genomförde Gustav III statsvälvningen som riktade sig mot partiväldet och som gjorde kungen till "herre över riksdag och råd". Revolutionen iscensattes i Kristianstad den 12 augusti 1772 av ditsände ”intrigören” J. C. Toll och fullbordades av kungen själv den 19 augusti i huvudstaden.

Detalj av C.G. Pilos målning ”Gustaf III:s kröning	Johan Christopher Toll

Dagen därpå antog ständerna en ny statsförfattning och ett par dagar senare höll Gustav III sitt berömda kungatal. Historikern Ingvar Andersson har betecknat talet som det mest lysande, klassiskt i svensk politisk retorik. Men Enoch Ingers skriver i sin bondehistorik att talet fick en effekt: som dess författare icke räknat med och som blev för honom ganska ovälkommen. Förtryckta frälsebönder började på olika håll sammangadda sig mot sina herrar och vända sig till kungen för att utverka lindrigare villkor och en mera mänsklig behandling.Redan hösten 1772 fanns tecken på att det förekommit en viss "oro" bland frälsebönder i Skåne och Halland och i november 1772 lät kungen utfärda en tvetydig varning "till dess trogne undersåtare, angående ett noga iakttagande av deras inbördes skyldigheter efter lag och särskilte privilegier" men att frälsebönderna kanske "icke utan anledning klagat däröver, att de måste vidkännas odrägeliga besvär och tunga".

Kungens åtgärd orsakades av en landshövdingerapport som meddelade att adelns bönder i Skåne och Halland hade ”fattat en mera vidsträckt tanka än de borde om den lyckeliga regementsförändringen". Denna "Kongl. Maijts nådige kundgiörelse och warning av d 20 nov 1772" kom dock i Verums socken att användas som förevändning för att inlämna klagoskrifter till kungen om alltför hård medfart och begäran om lindring i hoveriet (=arbetsplikten på adelns gårdar).

Under sommaren 1772 utgavs en del upproriska skrifter som uppmanade folket att utkräva sin rätt. Justitiekanslern meddelade att en skrift med titeln "Mörksens rike och väldigheter - tecknade till åminnelse av varande hunger och dyrtid år 1772" syftade till ”att bereda missnöjen bland menigheten, och liksom uppmana folket att utkräva någon förment rätt, varigenom de enfaldiga helst uti nu förhandenvarande beklagliga tillstånd och svåra hungersnöd i landet, lätteligen kunde till buller och galenskap förföras..."

Klagobrev från Verum lämnades till kungen hösten 1772
Historikern Staffan Smedberg har i sin avhandling om frälsebönder i Skåne och Halland sagt att nio besvärsskrivelser inlämnades av bönder i Kristianstads län, varav två i samband med kungens eriksgata. I den ena av dessa skrivelser vänder sig "allesammans In Sockne frälse Bönder lydande under Sätesgårdarna Scheinge och Biörkeberga belägen uti Skåne och Christianstads län Werums sokn" mot att baron Wrangel von Brehmer "årligen och dageligen betungar oss med mera arbete, än som wi kunna dermed utstå, så at större delen av godset äro nu stadde uti största fattigdom och elände".

Besvärsskrivelsen inkom den 5 september 1773 och föranledde en resolution daterad Maltesholm samma dag: "Kongl Majt Kan emot Sollicitationsplacaterne Sig härmed omedelbart icke befatta.

Beslutet från Maltesholm den 5 september blev uppläst för frälsebönderna på Skeinge sätesgård den 14 september och redan på kvällen samma dag samlades alla bönderna i Werums kyrkby "uti Hans Mårtenssons stufwa" i Hackagården för att göra upp förslag till en ny skrivelse till kungen. Den nya klagoskriften blev renskriven och klar redan på lördagen den 18 september och enligt en anteckning i det kungliga diariet mottogs den samma dag av kungen som då var i Kristianstad.

Det är intressant att notera att frälsebönderna - för att ytterliga markera sin protest - genomförde en dagsverksvägran - det som nu kallas strejk. Under den följande veckan d v s från och med lördagen den 18 och till och med fredagen den 24 september 1773 uteblev de mangrant från beordrat herrgårdsarbete i Björkeberga damm.

Det rättsliga efterspelet för Verumsbönderna 1774
Baron Wrangel von Brehmer skred snabbt till rättsliga åtgärder och i november 1773 beslutade Göta hovrätt att urtima ting skulle ske på Skeinge sätesgård med början den 3 januari 1774. Rättegången mot de 69 svarandena blev omfattande och fick avslutas på det vanliga tingsstället. Rätten skriver: "detta mål, som rörer en meninghet til någre och 60 personer, fådt swårare utseende, än Domstolen sig förut kunnat föreställa".

Vid rättegången hade bonden i Magnarp Jöns Bengtsson, som av rätten benämnes "rätte hufwudman för detta owäsende", förklarat att de tagit sig anledning till sin klagan i "Hans Kungl maijts nådige Kundgiörelse och warning af d 20 nov 1772". Vid förhandlingarna upplästes frälseböndernas städjebrev och i protokollen sägs att de var av enahanda innehåll och: tillägga åboerne lifstids besittning, emot det de skulle hålla hemmanet och ägendomen uti så godt stånd, at det vid påfordran laga Syn wara kunde, årligen i rättan tid betala sin skatt, efter tillsägelse och å tid förelagdan förrätta det arbete och kiörslor, som anbefalt blifwer, wara Herrskapet som husbonde och dess Betjänte uti alla billiga ock skiäliga mål hulde, lydige och trogne, eller i annor händelse blifwa deras Städjemål förlustige. För dessa göingska frälsebönder gällde alltså "äkta hoveri" med livstidsstädja och obestämd dagsverksskyldighet.

De ursprungliga domarna som avkunnades blev hårda. Sex bönder dömdes att mista högra handen, halshuggas och steglas och två bönder dömdes till spöstraff. Dödsstraffen blev efter ändringar i olika instanser slutgiltigt av kungen förvandlade till spöstraff. De dömda frälseböndernas hustrur och barn hade lyckats beveka kungen genom att personligen överlämna en böneskrift, men för min anfader Jöns Bengtsson i Magnarp blev det spöstraff.

I socknen fanns vid denna tid bara nio självägande skattebönder (i byarna Brogården och Ekeröd) och två prästarrendatorer (i kyrkbyn) utöver de 69 frälsebönderna som samtliga hade arbetsplikt åt godset.