VERUM. Ett hundrafemtioårsminne av när svält och hungersnöd plågade våra bygder i slutet av 1860-talet.

Två pigor från Verums socken - Pernilla Persdotter och Helena Bengtsdotter - trädde i april 1870 fram till försvar för majoren von Gersdorff vid Hässleholms gård. Han och Gustaf von Schultz i Osby hade fått ta emot hårda angrepp för sitt arbete som arbetskraftsagenter. Pigorna hade sommaren och hösten 1869 nappat på en av de annonser som majoren von Gersdorff hade låtit införa i ortstidningarna.

Helena var dotter till Bengt Olsson, vilken kallade Kru-Bengten eftersom fadern Ola Haraldsson bedrivit en mer eller mindre laglig krog på Sågbacken i Verums kyrkby. Helenas föräldrar noterades som utfattiga redan i början av 1860-talet. När Helena avled blott 34 år gammal efterlämnade hon sin 11-åriga dotter Josefina Bernhardina Carlsdotter, som var född i mars 1877. Dotterns födelse inträffade en månad efter moderns hemkomst från en arbetsvistelse i Stockholm åren 1874 - 1877. Den föräldralösa fickan omhändertogs efter Helenas död av en moster som var gift med Jöns Kronvall i Brogården.Under de två ”svagåren” 1868 och 1869 utvandrade sammanlagt uppemot 40 personer från Verums socken till Schlesvig/Holstein och Mecklenburg/Schwerin i Tyskland. Vid denna tid hade socknen ett totalt befolkningstal på ca 1.500 personer. De widunderligaste sägner gå om huru de utwandrade blifwa behandlade

Det är i år 150 år sedan diskussionens vågor svallade i tidningarna om att två utlänningar - en dansk major som bodde vid i Sjörröd vid Hässleholm och en tysk fotograf som bodde i Osby - ansågs locka folk till arbete i Tyskland med skumma metoder. Många rykten spreds om att de som rekryterades blev sålda som slavar och pryglades av de tyska godsägarna.

Hösten 1868 tog Nya Dagligt Allehanda till storsläggan och riktade giftig kritik. Den 26 november 1868 skrev tidningen: Under senaste har en och annan tysk graserat här i provinsen och bland dem en, som kallar sig major von Gersdorff och uppehåller sig i Hessleholmstrakten. Dessa tyska värfva en mängd arbetare, dem de skicka till de af tyskarna eröfrade provinserna Schleswig och Holstein. De lofva de stackars arbetarne gröna skoga eller åtminstone goda vilkor och stor lön. De stackars arbetslösa menniskorna låta sig dåra sig af de stora och lysande löftena och flytta öfver i hundratal. ”Die dummen Schweden” låta lura sig. När de komma fram till ort och ställe, dit dessa arma slafvar blifvit destinerade, finnes ingen, som godkänner den af agenten med dem ingångna öfverenskommelsen.

Samma år skrev Kristianstadsbladet under rubriken Svenskt tjenstefolk: Utvandringen till Tyskland fortgår alltjemt och detta icke allenast såsom förut till Slesvig och Holstein utan äfven till andra orter inom Tyskland. Sålunda skrives från Mecklenburg-Schwerin: På åtskilliga egendomar har redan det wäntade svenska tjenstefolket börjat ankomma. Flickorna erhålla i årlig lön 68 riksdaler, drängar 84 till 88 samt pojkarne 48 riksdaler. Dessutom bestrider husbonden kostnaden för öfwerfarten. Tjenstehjonen förbinda sig till minst femårig tjenst. Man berömmer deras lugna flitiga wäsende samt deras foglighet och trohet. Af tyska språket förstå de så mycket att man af dem kan göra sig förstådd.

I ”Den glömda utvandringen” skriver Lars Hansson: Svenskarna var mellan 1870 och 1890 den största enskilda utländska gruppen i Mecklenburg-Schwerin och utgjorde 1871 mer än 2.200 personer. Svenskarna ankom i slutna transporter till Lübeck eller Rostock och transporterades därifrån ut till olika gods där de placerades i jordbruksarbete. Schleswig-Holstein. Till Schleswig-Holstein kom svenska arbetsmigranter från 1868 i större antal till lantbruket, men manliga arbetare kom också till okvalificerade arbetsuppgifter i andra branscher som varvsindustri, befästningsanläggningsarbete och järnvägsbyggen. Svenska kvinnor arbetade som lantarbeterskor och i mejerier. 1871 fanns enligt folkräkningen 3 667 svenskar i Schleswig-Holstein. Lübeck var centrum för den organiserade värvningen av svensk arbetskraft till norra Tyskland.

Om von Gersdorff skriver Kristianstadsbladet i december 1868: Så bor vid Hessleholm en major v. Gersdorff, hwilken på ett par månades tid öfwerfört mer än 600 personer till Mecklenburg och andra orter i Norra Tyskland. Då denna agentur i hög grad har opinionen emot sig, och de widunderligaste sägner gå om huru de utwandrade blifwa behandlade och sålda som slafwar, hafwa wi sökt skaffa oss reda på förhållandena och wi försäkra att derwid ingenting såg farligt eller misstänkt ut.

Tacksägelse till von Gersdorff för ”ett wänligt och redbart bemötande emot oss under resan”

Den insända skriften från de tolv ”gästarbetarna” som då var i Mecklenburg hade undertecknats av de två pigorna från Verum och en piga från Tegnaby i Småland tillsammans med nio män hemmahörande i Hässleholm, Ystad, Sövde, Nymö, Häglinge och Mellby i Skåne, Alvesta i Småland och Rödeby i Blekinge.

Texten inleddes med: Om plats för nedanstående rader i Eder tidning anhålla wi ödmjukligen. Fortsättningen lyder i valda utdrag: Undertecknade som för cirka ett år sedan togo anställningar i Tyskland, finna sig uppmanade först och främst hembära wår gemensamma tacksägelse till hr major Gersdorff i Hessleholm för ett wänligt och redbart bemötande emot oss under resan hit, och för det andra så wilja wi omtala förhållandena här, och tyskarnes behandlingssätt emot oss swenskar; här är fullkomligt lika bra som i Swerge, men det gifwes naturligtwis förskäl (skillnad) på platser här såwäl som annorstädes, men i allmänhet äro de mycket wänligare emot oss än deras eget folk såwida wi uppför oss anständigt; här fins många ställen der swenskarne blifwa klädda från topp till tå, så fort de äro hitkomna, om de intet sjelfwa ha några kläder; prygelstraffet är borttagit här som i Swerge, så de törs icke slå på folket och hwad arbetet beträffar så fordra de icke mer än hwad som ordentligt är. och med ett ord sagt är det ungefär detsamma som i Swerge utom det att här är bättre om arbetsförtjenster och de få bättre betalt; men så är det dyrare hwad man skall köpa; men man ser åtminstone inga tiggare som i Swerge, är det möjligt få de arbete och föda utan stora bekymmer, åtminstone här i Mecklenburg hwar och en som har lust att ge sig ut från hemmet, så kan de utan fruktan resa hit utan att behöfwa frukta att de ”bli sålda och slagtade” som de säga i Swerge; men att helt och hållet öfwergifwa fäderneslandet för att här söka sin framtida bergning anse wi icke wara någon nytta.