VERUM. Noteringen om denna bild i folklivsarkivet i Lund har följande lydelse: Piphylla ägd av Nils Persson i Verum. Piphyllan är 75 cm hög. Hyllan har formen av en kvadrant med trekantiga lådor. Radie 22 cm. Höjd 14 cm. Material björk. Hyllan har tillhört greve Bark på Skeinge herrgård. Anteckningen och bilden har införts i arkivet 1938 av Alf Kahnberg, som sedermera blev lektor vid lärarhögskolan i Malmö.

Hyllans tidigare ägare var hovmarskalken och greven Nils A. Barck, vilken efter att ha blivit ruinerad genom vidlyftiga affärer och misslyckade experiment med sockerframställning flyttade till våra trakter i Göinge 1839. Han var ingift i den adliga godsägarätten Beck-Friis, som hade haft ägarintressen i Skeinge och Björkeberga sedan början av 1812. År 1841 köptes Skeinge säteri på auktion av den stormrike bonden och handlanden Nils Persson i Marklunda, anfader till nuvarande ägare till Söndregård i Maglaröd.

Nils Barck gick i konkurs 1842, men köpte 1853 tillsammans med sonen Joachim Barck Möllegården i Visseltofta och 1856 flyttade greven och hustrun Maria Sophia Beck-Friis dit från Skeinge. Greve Nils Barck dog i en drunkningsolycka vid Sjöared i december samma år.

Thore Brogårdh skriver om denna olycka:
… kom hovmarskalken greve Nils Barck till gästgiveriet. Han var stadd på resa från sin gård i Visseltofta, Skåne, och ämnade sig till Halmstad. Gästgivaren, som hade skjutshåll, fick nu på grevens begäran åta sig körningen från Sjöared. När ekipaget kom fram till bron över Bjurbäcken strax väster om Sjöared, stod vattnet så pass högt, att varken vägslingan eller bron kunde urskiljas. Vid denna åsyn vägrade gästgivaren att köra över bron. Då högg greve Barck tag i tömmarna och skrek: Är du rädd gästgivare? Om någon skulle vara rädd så vore det väl ändå jag! När jag för över 40 år sedan hade simmat över en älv vid slaget i Bornhöft, siade nämligen en zigenerska: Denna gång gick det dig väl, men en annan gång går det dej sämre. Knappt hade greve Barck sagt detta förrän hästarna skyndade fram mot bron. Här tog de miste på vägen och det bar rakt ner i den strida ån. Tragedin var ett faktum.

Våren 1839 kunde man i de skånska tidningarna läsa denna annons om att herr hovmarskalken och greven Nils Anton Barck inför sin flyttning till Skeinge säteri i Verums socken på en offentlig auktion i Bollerup den 23 april 1839 skulle sälja möbler av allehanda slag. Påföljande dag skulle allehanda jordbruksprodukter säljas.

Greven hade uppenbarligen avstått från att låta den avbildade piphyllan utropas till försäljning eftersom den hundra år senare fanns i ett bondehem i Verums kyrkby.

Greve Nils Anton Bark och hustrun Marie Sophie Beck-Friis hade dottern Louise (1817-1900) och sönerna Nils (1820-1887) och Joachim (1823-1875). Barnens skilda öden kan utläsas av denna notis som publicerades i Sydsvenska Dagbladet efter dotterns död i juli 1900.

Den sist i notisen omtalade brorsonen greve Nils Ivan Joakim Barck var en känd keramiker. Om hans arbeten skriver Bukowskis auktionshus: ”En extremt ovanlig stengodspionjär i början på 1900-talet var först ut på den keramiska avdelningen. Nils Barck var svensk men bodde i Frankrike nästan hela sitt liv. Hans jugendvaser i stengods ser man nästan aldrig på auktion.”

På hemsidan ”Signaturer.se” står: Nils som var son till överstelöjtnant och greven Nils Joachim Magnus Barck och Ebba Maria Aminoff, sysslade främst med måleri och deltog vid utställningar i många franska salonger under 1800-talets senare del. 1899 kommer han i kontakt med högbränt lergods, även kallad ”d’art Grés”, och blir så betagen av tekniken att han bestämmer sig för att slutar måla och istället bli keramiker.