VERUM. Kyrkoherden J. K. Thordarsson (1866–1938) hade på grund av sjuklighet och alkoholberoende alltsedan 1916 varit suspenderad eller tjänstledig i omgångar. Hösten 1929 hade en 24-årig obefordrad prästman förordnats som pastorsadjunkt i Visseltofta och Verums pastorat. Det var Helge Simonsson, vilken var född på Öland och efter teologiska studier i Lund blev prästvigd där 1928. Efter en kort tid i engelska sjömanskyrkor och som fängelsepastor i Härnösand kom han till pastoratet i oktober 1929.

Helge Johannes Simonsson (1905–1991) 

Tiden där blev kort och intensiv. Han tvingades ta tjänstledighet efter att ha blandat sig in i ett fattigvårdsärende i Verums kommun. I januari 1930 skrev Arbetet: Pastor Helge Simonsson, som under några månader varit anställd som adjunkt inom såväl denna som annex-församlingen och som nyss omnämnts i denna tidnings spalter i samband med den skandalösa stämman i Verum, har begärt och beviljats en tids tjänstledighet. Pastor S är en personlighet, som åtminstone bland pastoratets reflekterande medborgare, blivit erkänd och uppskattad. Ej minst skola sjuka och fattiga minnas honom som »den gode herden».

Tidningen Arbetet hamnade i en våldsam strid med såväl Verums kommunalgubbar som tidningen Norra Skåne, vilken tog ställning för det etablissemang som Arbetet kallade ”Sockenpamparna”. Här återges ett par formuleringar från Arbetet vårvintern 1930:

Vi hade häromdagen anledning att i Arbetet påtala och bringa till allmänhetens kännedom vissa förhållanden rörande fattigvården i Verum jämte några smånätta interiörer från en kommunalstämma därstädes den 12 d:s. Att denna redogörelse för vad som faktiskt förevarit skulle smaka som salt i surt öga på några av de tongivande och i egna ögon givetvis i alla avseenden ofelbara kommunalgubbarna i Verum, det var ju ej mer än man kunde vänta. (1930-01-23)

Det är sannerligen icke vårt fel, att våra redogörelser för vad som förekommit, råkat bli mindre smickrande för det hedervärda triumviratet, fattigvårds- och stämmoordf. samt poststationsföreståndaren. Särskilt den sistnämnde synes ha råkat fullständigt ur gängorna. (1930-02-03)

Kommungubbarna i Verum hade sedan Norra Skåne inte ville fortsätta striden i den otrevliga saken vänt sig till ”högertidningen” Kristianstads Läns tidning, som då leddes av redaktören Björck. Tidningen Arbetet återger några delar av Länstidningens artikel som de kallar för ”pekoralet”.

Vad som under frågans behandling väckte mest och berättigad uppmärksamhet var pastorns i församlingens virriga och otaktiska uppträdande. Såsom icke medlem av kommunen och ej inom denna röstberättigad ägde han ju icke rätt att yttra sig utan av stämman given särskild tillåtelse. Ännu mindre kunde han naturligtvis då framkomma med något eget förslag i ärendet. Då stämmans ordf., folkskollärare H. Nilsson, sin plikt likmätigt upplyste pastorn om detta förhållande blev svaret. »Jag är präst, jag talar när jag vill.» Och sedan följde en lång utläggning med deklamation av Sehlstedts »Loppan» och Frödings »Vintervisa». Talet med dess orerande om »Humaniteten och rättfärdigheten» gjorde ett synnerligen obehagligt och pinsamt intryck på stämmodeltagarna. En del yngre hetsporrar tyckte emellertid att det var »bra gjort av pastorn», och det är väl denna »klick», som givit färg åt »Arbetets» referat.

Kyrkoherden i Kyrkhult Helge Simonsson med sina tre söner, som alla blev präster fr v Ingemar Simonsson (1931–2005), Lars Simonsson, född 1939 och Per Simonsson (1937–1987). Äldste sonen blev känd som en radikal och stridbar person. Han kom att kallas Båstadsprästen eller Röde Ingemar. Helge Simonsson vistades i vårt pastorat från oktober 1929 till april 1930.

Efter sitt hastiga uppbrott från pastoratet i Göinge flyttade Helge Simonsson till Skurup och kom därefter 1931 till Näsums socken i Villands härad. Han ingick äktenskap med öländskan Brita Karlsson 1930 och de hade utöver sönerna även döttrarna Elisabeth, Margareta, Evelyn och Kristina. Helge Simonsson kom till Kyrkhults socken som komminister 1931 och utnämndes till kyrkoherde där 1935.