Dessa yrkesmän var mestadels trevliga personer med stor portion humor. Ofta var dom mer eller mindre originella. Bland dessa original minns jag från min barndom en gammal byskräddare från Emmaljunga med namn Sven Larsson men kallades "Esters Sven". Denne var känd i vida kretsar i norra Skåne och södra Småland, i synnerhet inom Vittsjö och Markaryd socknar där han varit på ett stort antal ställen och sytt kläder åt befolkningen.
Dyr var han inte med sin klädsömnad. Det kan nämnas att då han sydde kläder hemma i egen bostad och på egen kost var priset för framställningen av en vanlig kostym inte mer än 1 krona och 50 öre. Skulle kostymen vara extra fin kostade det 2 kronor. Vid "bortasömnad" i hemmen brukade han ta en daglön på omkring 33 öre när han erhöll maten.

Någon kostföraktare var han inte och när det många gånger inträffade att han var i de dåtidens fattiga torparhem och sydde där maten i många fall var ganska tarvlig och husmodern beklagade sig över att hon inte hade något "gott" i matväg brukade han säga: "Bekymrad dig inte över maten ty maten jag erhåller här är verklig gillesmat mot den jag själv har råd att bestå mig med "naur ja för me säl där hemma".(När jag föder mig själv där hemma).

Esters Sven var i de flesta fall vid dispyter om ett och annat ganska foglig och eftergiven utom när han kändes sig ganska säker om att ha rätt i saken han förfäktade. Då lär han inte rubba sig. Vid ett tillfälle kom det på tal om att solen snurrade runt tre gånger när hon gick upp på Påskdagsmorgon, varvid en torpargumma yttrade att det trodde hon inte på. Då svarade Sven helt lugnt och oberört:"Da lönar se inte öd du tjabbar emod på de, för da ha ja säl sett mä mine egna ögon över hundra gånger".

Liksom de allra flesta av dåtida gamla yrkesmän och "hårdvallsgubbar" var Esters Sven inte den som spottade i glaset utan var ganska begiven på rusdrycker och till och med då och då arrangerade så kallade"sammanläggningsgillena", på orten plägade han ge sin "tribut" för att få vara med på festen. Vid sådana tillfällen hände det ibland att han blev ganska påstruken. Han var emellertid snäll och beskedlig under rusets inflytande som på nykter kaluf. Bråk och gräl kunder han rakt inte tolerera. Då uppmanade han vänligt att man skulle förhålla sig tysta och snälla och förstod han att det kom att gå aggressivt tillväga bland bråkmakarna avlägsnades han sig tyst och obemärkt.

En gång råkade han ut för ett obehagligt intermezzo då han gående på banan blev påkörd av tåget. Han promenerade helt lugnt och obekymrat mellan järnvägsspåren då plötsligt ett bakifrån annalkande tåg utstötte varningssignaler. Emellertid trodde han inte tåget skulle hinna fram så fort som det gjorde varför han tänkte vänta att stiga av banan förrän han hunnit fram till en några meter från stället där han befann sig belägen vägövergång så han slapp stiga ner för slänten av banvallen. Lokföraren hann inte stanna tåget i tid utan Sven fick sig en törn i aktern av lokets ena buffert så han flög huvudstupa ned för slänten av banvallen och blev liggande till synes livlös. Så snart tåget hunnit stanna sprang lokföraren omedelbart ner för slänten till den liggande till synes livlösa mannen och frågade: Hur gick det, lever ni?. Mannen slog då upp ögonen och då han fick se tåget stående på banan frågade han helt ironiskt. "Fick tåget nön skada?"

Sitt livs märkligaste upplevelse ansåg han vara när han processade med en rik bonde i Markaryd socken som han var skyldig ett mindre kapital som han lånat av honom när han skulle köpa en symaskin. Å denna summa skulle Sven göra avbetalningar genom att sy kläder till honom och familjen när han därtill blev anmodad. I flera år hade han gjort dylika avbetalningar och ansåg sig har betalt vad han var skylding och lite till. Bonden i fråga som inte enbart var rik utan ytterst snål och gnidig hade motsatta åsikter och en vacker dag uppmanade han Sven att komma till sitt hem för att genom skrädderiarbeten ytterligare fullgöra det resterande belopp han hade att fordra av honom. Sven nekade till en början men till sist lovade han att komma till hans hem men bonden fick då själv komma till hans hem för att hämta symaskinen för den var för tung att bära. Sagt och gjort.

En dag kom så bonden med skjuts för att avhämta symaskinen. Sven var emellertid inte hemma vid tillfället men detta oaktat tog bonden maskinen och körde iväg med den till sitt hem. När Sven kom hem blev han upplyst om att bonden i fråga utan vidare varit där och tagit maskinen trots protester från dem som bodde på platsen där  Sven hade hyrt bostad. På samma gång som Sven blev ytterst förargad över bondens tilltag tänkta han: här blir ett osökt tillfälle till hämnd för vad han låtit sig komma till last. Dagen därpå gick han till länsmannen i Vittsjö och gjorde anmälan om saken. I egenskap av allmän åklagare utfärdade denne stämning på bonden för egenmäktigt förfarande och målet skulle komma före vid Västra Göinge häradsrätt på därtill utsatt dag. Jämväl därtill trenne vittnen instämdes att vittna i målet. Vid målets handläggning voro samtliga parter jämte vittnena närvarande och åklagaren yrkade ansvar på svaranden för egenmäktigt förfarande. Den snåle bonden blev ådömd böter samt att till målsägaren utge ett rätt så avsevärt skadestånd. Vidare ålades han att betala åtta kronor i sylön för varje kostym Sven sytt till honom och hans övriga familjemedlemmar samt vittneslöner och rättegångskostnader m.m. Ester Sven blev synnerligen nöjd med affären och yttrade bl.a. "Dä gick bäder än ja trodde för ja fek inte bara min skuld te bonnen betalder utan ja fek en rätt så bra summa över".

Under några av sina senaste levnadsår bodde Sven jämte två andra utövare av andra slags yrken tillsammans i en liten koja i Lehult där de i frid och gamman utövade sina respektive yrken och Sven plägade yttra: "Fastän vi ä bara tre gamla gubba så sleppa vi vara säl för öllti kommer där folk som vill göra beställningar på autt älla annat å voss".

De allra sista åren av sin levnad bodde Ester Sven på socknens ålderdomshem i Kristenstorp. Även där bedrev han sitt hantverk så länge han orkade. Att vara glad, munter och optimistisk  även under vanskliga förhållanden vore egenskaper som följde honom genom livet. Nöjd och belåten lämnade han även jordevandringen den 17 december år 1924, 85 år gammal. Som ungkarl levde han och som ungkarl dog han.

E.P.