Resa till dödens boning

Jag åkte buss från Krakow för att besöka platsen som idag är muséum. Under resan, som tog drygt en timme, visades filmupptagningar från den 27 januari 1945 då lägret befriades av soldater från sovjetiska Röda armén. Vad vi såg berörde oss starkt. Trots att vi var cirka 40 personer i bussen hörde jag inte ett ord uttalas av någon.

Oswiecim utrymdes för att skapa plats för politiska fångar
Terrorn i Polen började redan efter anfallet i september 1939. Hitler uttalade: " alla tillhöriga polsk intelligentia skall raderas ut. Det kan verka

hårt men sådan är livets lag". Man började med massarresteringar och fyllde snabbt fängelserna. Våren 1940 behövdes större läger för förvaring av de arresterade. Den polska staden Oswiecim ansågs lämplig och döptes av tyskarna om till Auschwitz. Stadens bästa hus och lägenheter tömdes på polacker. Istället flyttade nazisternas funktionärer in. De 20 f.d. polska armékasernerna blev fängelse och byggnaderna omgärdades med höga staket och elstängsel. 728 polska politiska fångar blev de första internerade i lägret. Detta f.d. kasernområde kallades senare Auschwitz I. Vid ingången kan man fortfarande läsa "Arbeit macht frei" (arbete ger frihet).

Efter varje arbetsdag tågade fångarna under denna devis. Vid mitt besök såg det mera ut som en idyll med grönska och fritt strövande semester-firare.
Att rymma var väldigt svårt. Det var inget kostängsel utan dödande högspänning i ledningarna.

Krigsfångar från Sovjetunionen anlände

Efter nazisternas överfall på Sovjetunionen, fördes också cirka 12.000 sovjetiska krigsfångar till lägret. Många judar och zigenare hamnade också här. Alla arbetsföra fångar fick hårda straffarbeten i den tyska krigsindustri som byggdes upp runt Auschwitz. De flesta avrättades eller dog av svält och andra umbäranden när de inte längre var arbetsföra. I lägret fanns en särskild dödsmur av betong uppblandad med träfibrer för att absorbera kulorna från vapnen.

Konferensen i Wannsee avgjorde judarnas öde
Under ledning av Reinhard Heydrich, chef för Tysklands säkerhetspolis och säkerhetstjänst, samlades den 20 januari 1942 högt uppsatta funktionärer och tjänstemän från Riket i Berlin-Wannsee. Avsikten med konferensen var att samordna arbetet för de inrättningar och institutioner, som skulle utplåna 11 miljoner europeiska judar. Under konferensen blev man överens om övergripande riktlinjer på hur man skulle skilja bort judarna och föra dem till utrotning i ett flertal läger, företrädesvis i östra delarna av Europa. Man bifogade en lista, land för land, med bl.a. 8.000 judar vilka bodde i Sverige.

Ökad takt i avrättningarna krävde gaskammare
Besökarna fick den obehagliga möjligheten att själva gå ner i en av gaskamrarna. Rummet hade under polska armétiden före andra världskriget använts som ammunitionsbunker. Vi kom in i det stora rummet dit nazisterna förde in upp emot 700 personer samtidigt, i tron att de skulle duscha.

Visst ser det ut som en fridfull kulle? Icke alls! Under träden fanns gaskammare och kremeringsugnar
I denna gas-kammare kunde man tränga in 700 nakna människor. Genom luckan uppe till vänster hällde man ner cirka 6 kg Zyklon B i form av kristaller. Efter en kort stund utvecklades dödande gas som hindrade syreupptagningen. Efter 30 minuter var alla döda.
De fortfarande kroppsvarma liken flyttades ett tiotal meter, guldtänderna drogs ut, håret klippets av och sedan lyftes kropparna upp på rännan för att skjutas in i den heta ugnen. Vissa av människorna klev av tåget för bara en timma sedan! Takten var hög!

Takten var inte hög nog. Auschwitz II byggdes
I oktober 1941 började nazisterna bygga Auchwitz II Birkenau, i byn Brzezinka, bara tre kilometer från Auchwitz I. Det var hit Cina Holmberg (från Bjärnum) fördes från Ungern som tonåring. Lägret byggdes på ett jättestort fält som var ungefär 1 km långt och 3 brett. Här uppfördes 300 byggnader som vardera kunde inrymma 700 personer. De flesta byggdes i trä enligt ritningar för häststallar, väl ventilerade vilket kunde leda till att fångarna vaknade med snö eller is i håret under kalla vinterdagar.

Genom denna port rullade tågen direkt in i lägret där passagerarna direkt piskades av tåget, lämnade alla sina tillhörigheter och delades i två täter; en med kvinnor och barn och en annan med enbart män. Sedan fördes de arbetsföra till lägret och de icke arbetsföra till gaskamrarna.
Härinne stannade tåget. Passagerarna tvingades snabbt ut med hjälp av piskor, delades upp i två led och senare för arbete eller direkt avrättning.
Ritningarna lär vara gjorda för häststallar. I en sådan barack kunde upp emot 700 personer bo.
Foto taget av ryssarnas befrielse-styrka 1945. I mitten fanns toalettsitsarna.
Från den polska politiska fången Zofia Kossak-Szczuckas memoarer: Löss och skabb och bristen på vatten var inte det värsta. Det fanns ytterligare en mardröm..det är omöjligt att hålla tyst om den vardagliga plågan, frånstötande och avskyvärd, orsakad av latrinerna. De fanns i små särskilda block. I mitten fanns en slags bänk av betong med två rader öppningar.. Utanför gavlarna i båda ändar av baracken fanns den stinkande avloppskanalen, icke övertäckt och fylld till golvnivån. Då och då tömdes den av "skit-kommandot".... Att förorena marken utanför latrinen betydde fruktansvärd bestraffning... Lerjorden runt blocket blev till seg gyttja...värst däran var de som led av diarré och de var många.
Några dagar innan Röda armén befriade lägret så tände nazisterna eld på byggnaderna för att undanröja bevis. Därför syns nästan bara skorstenarna. Barackerna är återuppförda åt museet.

Reflexioner
Inte heller i bussen tillbaka sades särskilt mycket. Människans förmåga att begå grymheter tycks oändlig. En annan reflexion är vår förmåga att uthärda grymheter och elände. Vittnen som överlevt lägren menar också att det fysiska och psykiska lidandet gett oläkbara sår i själen hos många. Det var inte nog med två läger i Auschwitz. Det fanns också Auschwitz III och ytterligare ett 40-tal s.k. "underläger".
Sanningen är egentligen outhärdlig, men vi får aldrig glömma och inte låta någon tro att detta aldrig hänt. Därför är museet väldigt viktigt att bevara. Snart finns inga kvar av dem som överlevde. Jag tycker det är vi efterlevande som har ansvaret att föra informationen vidare så att grymheterna förhoppningsvis inte upprepas.