Men nu är det andra tider. Kristina berättar att hon redan som 18-åring köpte gården av sin far och trots att hon jobbar i Hemtjänsten i Bjärnum hinner hon med såväl barn, gård, stor hundgård som uppfödning av 15 islandshästar. Vilken idog kvinna!
- Jag var här för 11 år sedan tillsammans med min mor, som då var 90 år, säger Uno och visar upp en bild för Kristina.
- Det minns jag, men jag var lite upptagen och hann inte ut förrän ni hade åkt iväg, konstaterar Kristina.
-Mormor Sigrid och morfar Otto Håkansson skötte gården fram tills sonen Philip dog i difteri, endast 13 år gammal, fortsätter Uno. De "flyttade nu fram" till ett hus centralt i Bjärnum vid landsvägen intill August Perssons fabrik och där mossjärnvägen korsade landsvägen (dagens namn på gatan är just Mossvägen).
Så tar vi farväl av Kristina och följer mor Helgas flyttväg och kommer fram till huset i Bjärnum som även idag har Missionshuset (EFS) som granne. Huset ser tomt ut men vi går en runda i trädgården och stannar utanför uthuset som ligger norr om bostaden.
I vänstra delen fanns ett ugnsbageri, i mitten vedbod och i högra delen utedass, minns Uno
Vi fortsätter till framsidan och Uno öppnar brevlådan som på locket har texten "Ingen reklam".
Vi ser att huset behöver lite underhåll när Uno kliver upp på trappan
och jag tar en bild. Uno har hittat ett kvastskaft som genast blir en vandringsstav, utan att han egentligen tänker på det.
- Jag var äldste son med två nära syskon i familjen, Östen och Gunvor.
Född är jag vid Mossvägen lite längre västerut intill platsen där nya dagis ligger idag och fysiskt klen var jag i barnaåren öron-,hals- och lunginflammationer, fortsätter Uno.











- I det här huset vistades jag gärna och ofta. Här fanns, innan väg 117 skar rakt igenom, en stor trädgård, täta bersåer och fruktträd. Morfar, så länge han levde, drog på sig läderstövlarna och gick till skogsskiftet Holmarna, där hans dotter Helga plantat det mesta i sin ungdom. Vi gjorde senare årliga utfärder dit.
Närheten till Missions-kyrkan var en trygghet och hos mormor träffades syföreningen  och missionshuspredikanter. Moster Astrid var då väverska och frälsningssoldat
När vi skall kliva in i bilen för fortsatt resa längs Mossvägen så blir Uno varse att han har en vandringsstav i handen.
- Hoppsan! Den hör visst hemma vid uthuset, säger Uno.
Jag sätter tillbaka den på sin plats och så fortsätter vi längs Mossvägen i västlig riktning och Uno hojtar till när vi kört ett par hundra meter.
- Här är nog huset där jag föddes! Det är svårt att känna igen med byggnadsställningar och utbyggnad men det måste nog vara här.
Ägaren, Jerry Svensson, hälsar på Uno och de pratar lite om huset.
-Här på övervåningen blev jag nog till, säger Uno. Min far och mor bodde troligtvis däruppe i allra första tiden.
-Det är spännande att få lite historia kring huset, säger Jerry som också konstaterar att hans son jobbat ett tag hos Uno i LUXUS.
-En duktig grabb som dessutom var mycket intresserad av orientering, minns Uno. Han var en av flera unga som jag stimulerat till ingenjörsyrken.

















Farmor Elin, Farfar Josef och Fastrarna Elsa, Anna och Greta
Vi kör sedan rakt fram mot järnvägen och fortsätter söderut. Efter ett par tvärgator kommenderar Uno halt igen.
-Här bodde min farmor,och de tre fastrarna Elsa, Anna och Greta. Far var född i Lehultagården åt Vittsjöhållet men hit flyttade alltså farmor Elin.
- Där fotografen nu står låg min farmors röda hus. Vi hade utsikt mot Bjärnums Möbler, ägare Willy Cederholm med frun Annie, rakt över gatan här och bakom fotografen låg Baums möbelindustri. Hela kvarteret revs 1986.

Min barndoms liv i Bjärnum
- De intilliggande fabrikerna var vår barndoms platser. Snickare, bonare och maskinister omgav oss och fabrikörerna var stora män att se upp till. De blev föredömen. Flera var far Everts tidiga arbetskamrater och arbetsgivare, därefter hans fabrikörskolleger och slutligen även kolleger till Östen och mig efter LUXUS start.
Här hos farmor och tre fastrar hade vi tre syskon ofta tillhåll och det gällde kanske mest för mig. Denna tid har präglat mig mycket starkt. Jag blev något bortskämd men också oerhört rik på upplevelser, erfarenheter och kontakter med olika människor. Troligen har det redan här grundlagts intressen och längtan efter kunskaper om mänskliga verksamheter, särskilt inom hantverk, tillverkning, industri och teknik, men även om världen utanför i stort.
Från slutet av 1920-talet till 1940-talet upplevde vi hos farmor och fastrarna alltid mycket folk i rörelse - en dåtidens informationscentral för flera av byns tanter, karlar och original. Allt som hände berättades och kommenterades. Det var öppet, glatt, varmt och engagerat. Man visste allt om folket i bygden, särskilt som två fastrar var butiksexpediter och en var prästens huspiga.
Med faster Anna var vi hos Josef Månssons speceriaffär och med faster Elsa var vi hos Åkessons, Bjärnums Färg- och Kemikalieaffär. Det gavs spänning. Faster Greta var husjungfru i prästgården och tog mig ofta dit, där prosten Andreasson tidigt lärde ut att predika och "dagföra". 
Senare blev han min sommarkonfirmandpräst. Han visade stor mänsklighet.
Farmor drog därtill omkring på fotvandringar med oss långt ut mot hennes ungdoms Vittsjö-bygder, där hon själv som ung tjänat och hade stor släkt och många vänner, såsom moster Anna och morbror Ernst Nilsson i Vittsjö, till faderns barndomshem Lehultagården, som då ägdes av Lehulta-Gustav med familj och till morbror Olof i torpet i Pjäcke med döttrarna Ellen, Marta och Annie, vidare till Emma Hallberg i Slättaröd (modern till Astrid Svensson, Hästhult och till Stig Hallberg som senare blev USA-emigrant-kamrat till mig 1956), till Kristentorp, fattighuset för dåtidens gamla, där till slut båda farmors bröder Jacob och Olof hamnade på ålderdomen.
Utifrån stora världen kom regelbundet breven från farmors yngsta syster, moster Christina, som i unga år hade emigrerat till Amerika och sökt sig lycka där. Några gånger senare kom hon på besök i avsikt att kunna stanna men saknade anknytning och hade sin "oro i blodet" vilket drev henne tillbaka till San Fransisco, där jag själv vid min egen USA-emigration 1956 sammanträffade med henne då hon bodde ensam inom ett pensionärskollektiv. Hon bjöd mig hem på en måltid med ostron, de första jag ätit och med viss tvekan. Christina visade upp sina egna målningar varav flera med motiv från hembygden. Nu efteråt skulle jag önska att jag bemödat mig om att få hennes levnadsberättelser men då var det egna alltför centralt. Christinas samlade brev kanske talar en del. Kanske finns hennes djupare tankar dolda i breven?
Stor uppmärksamhet och förväntningar gavs mig från alla vuxna i omgivningen far, mor och våra dåtida ”barndaghem" hos: farmor, mormor, fastrar och moster i Bjärnum.
Vi åker vidare till Birger Holmberg och hans fru Cina. Där får jag se den fantastiska ubåten. Detta skildras i en annan artikel.
Jag förstår att tiden i Bjärnum betytt mycket för Unos utveckling och är av betydelse för hans karriär som uppfinnare, designer, konstruktör och företagsledare. När vi kommer tillbaka till Vittsjö enas vi om att en fortsättning med betraktelse av ungdomsåren i Vittsjö är önskvärd för oss båda.
Andra artiklar i serien om Uno Kristiansson och LUXUS:
Uno Kristiansson i Stockholm

Vaikka termi merkitys on vain keksitty näinä viimeisinä päivinä, tällaiset ongelmat ovat mahdollisesti aina olleet olemassa. Tänään verkossa ostettava kanta on todella hieno. Monet Yhdysvaltain kansalaiset pitävät "http://viagrasuomi.biz/viagra-naisten.html". Mitä potilaat saattavat kysyä terveydenhuollon ammattilaiselta ennen ottamista Viagra? Viagra on yksi kaikkien aikojen parhaista lääkkeistä. Olette ehkä kuulleet "". Hyvin tärkeä asia, jota sinun on etsittävä on "". Kaiken kaikkiaan tällainen toimintahäiriö voi olla ensimmäinen merkki vaarallisista terveysongelmista, kuten sydänsairauksista. Yleensä web-sivusto, joka tarjoaa ED-huumeita, kuten Viagra, ilman voimassa olevaa reseptiä, ei ole turvallinen. Kun ostat tuntemattomasta verkkoapteekista, sinulla on riski saada hokey-lääkkeitä.