Fredrik Snygg kommer fram till den fina verandan och tar av sig arbetskläderna.
- Här bor ni väl bra? undrar Uno.
- Ja, här är underbart. Vi bestämde för länge sedan att det var hit vi skulle flytta. Vi hade under flera år rastat hundarna längs vägen utanför och drömt om hur vi skulle renovera huset, innan vi 2001 kunde flytta hit, säger Fredrik.
- Ni kan väl komma in och titta hur vi har det? menar Emma.
Vi möter döttrarna Thea och Edit i trappan och kommer in i köket.
- Här har ni verkligen bevarat det ursprungliga, säger Uno. Min far och farmor tog oss på vandringar hit från Bjärnum men jag minns att det fanns en storstuga.
- Hur såg taket ut då? undrar Fredrik.
- Jag kan inte minnas det, säger Uno.
- Det syns att taket är höjt med några decimeter. Huset verkar, enligt de papper jag har, vara byggt 1824.
- Det verkar rimligt, säger Uno. Jag har tagit med en hel del handlingar som vi kan titta på. Jag är ju äldste sonen och fick ta över dessa.
Vi går upp via den gedigna trappan av trappsteg som är 50-60 mm tjocka och ett räcke som är minst lika stabilt. Även på övervåningen andas huset ursprung men är ändå ljust och luftigt.
- Får vi bjuda på kaffe och en kaka, undrar Emma.
Vi tackar för inbjudan och sätter oss ner vid köksbordet. Det doftar nybryggt kaffe och mjuk pepparkaka och vi låter oss väl smaka.
Fredrik och Emma presenterar sig och visar några bilder från husrenoveringen. Under tiden tar Uno fram sin pärm och visar en del originalhandlingar som köpebrev och lagfarter vilka tycks vara från den tid då huset byggdes.
- Jag har en del beskrivningar och inventeringar av gården som jag gärna kopierar åt er, säger Fredrik.  Uno nämner att hans far och farmor flyttade här ifrån till ett så kallat undantag när farfar Josef försvann och farmor Elin inte längre hade råd att bo kvar och undrar om Fredrik eller Emma vet något om det huset idag.
- Ja det ligger ett par hundra meter bort, rakt genom skogen, säger Fredrik. Jag kan följa med er dit bort. Jag vet inte om det är någon hemma just nu men det är en familj från Växjö som äger huset och de är här väldigt ofta.
-I huset som idag kallas Klinthäll bodde familjen bara en kort tid. Min farmor ville väl ha något eget och det var inte så kul att bo isolerat i ett undantag men idag ser det väldigt tilltalande ut, säger Uno. Familjen flyttade sedan till det Lehultshus som Lars Svensson äger idag. Efter ett halvår blev det flytt till Bjärnum för jobbens skull. Min farmor hade träffat en ny Josef och tillsammans fick de tre barn, mina fastrar.  
Uno tar farväl av familjen Snygg och färden går vidare mot Vittsjö. Under färden återknyter Uno till tiden i Bjärnum.
- Du minns Bosse, att min far startade Vittsjö Möbelfabrik tillsammans med tre snickare från Bjärnum 1929. Det fanns redan för många möbelfabriker i Bjärnum så därför var Vittsjö ett naturligt val, men det var rätt kärva tider och efter några år så var han ensam ägare. Sen kom 30-talet med många kriser och vi hade det ganska knappt, så någon lyx fick vi inte uppleva. Vi hade inte heller råd att bo så bra utan det blev ganska trångt, säger Uno. 
När jag var fyra år flyttade familjen från Bjärnum till ett litet hus som ägdes av fars morbror Ernst Nilsson och hans fru Anna. Där bodde familjerna tillsammans i "Pågahuset". Anna jobbade som husfru i flera av de sommarvillor som ligger längs Vittsjöns södra strand, bland andra Zoégahuset där Uno hade lekkamraterna Thelma och Norma.
Vi kommer fram till huset som ligger bakom före detta småskolan.
- Jag var ju fyra år gammal så det var ju ingen skolgång genast för mig, inte heller Östen som var två och min lillasyster Gunvor som var ganska nyfödd, tror jag. Min mor ungicks med lärarinnan Ingeborg Svensson som hade tjänstebostad i den södra delen av skolan. Ernst Nilsson var åkare och diversehandlare. Bland sönerna fanns de två första chaufförerna med lastbil och en blev brandchef, Åke Ernstsson. Vi bodde kvar här i kanske två år, sedan var det flytt igen till en plats norr om där Hydromacken ligger idag.
Vi åker dit.
- Här nedanför Vittsjös Hotell och Gästgivaregård låg en biograf till höger, stallar i mitten och enkla bostäder till vänster. Till en sådan bostad flyttade vi och här bodde jag väl i ungefär 2 år. Rakt över vägen bodde torvströ-disponent Jönsson med fint läge. I Gästgiveriet var det många aktiviteter och de hade många "fina" gäster. Men detta var inte sista anhalten, säger Uno. Det var dags att flytta igen. Varför vet jag inte.
Vi åker in mot centrum av Vittsjö och kör ner mot brandstationen och stannar utanför Karl Kristenssons Kopparslagaregård. I det ljusa bostadshuset till vänster om, bodde familjen till 1934.
- Vi bodde alltså i en lägenhet till vänster, till höger bodde frisörs-paret Nockander på övervåningen och urmakare Wahlqvist på bottenvåningen. Sonen Erik ägde nog den första T-Forden i Vittsjö. Bilen som var öppen, väckte naturligtvis stor uppståndelse. Där du nu står som fotograf fanns taxigarage och genom detta fanns en portal genom vilken vi kunde komma in på gården. I det vita och röda huset längst bort fanns Vittsjö massageinstitut, berättar Uno.
Vi åker vidare mot nästa anhalt, först ner till Brandstationen och sedan till vänster nedanför f.d. Apotekare Horners villa.
- I Finkebacken åkte vi skidor. Vi grabbar tyckte det var brant där vi åkte på trälaggarna med låg fästpunkt. Nu kommer vi fram till stranden där vi badade och byggde enkla båtar. Härifrån ser vi "Gräddhyllan" med fina hus längs den bortre stranden av Vittsjön. På senare tid har vi startat vattenskidåkningen från platsen framför oss. Du förstår att detta var ett eldorado för oss grabbar under somrarna. 
Efter småskolan på Verumsvägen så blev det mellanskolan dit vi åker.
- Där inne i hörnan av denna grå byggnad fanns katedern. Här gick vi i tredje och fjärde klass, säger Uno. Femte och sjätte klass gick vi i folkskolan, intill kyrkan, men den finns ju inte kvar idag. På lördagar gick vi till fars möbelfabrik på Lehultsvägen och byggde modeller, kanoter och isjakter, allt efter årstid. 
Jag minns att en av jakterna bestod av en innerdörr, fyra skridskor och ett lakan som segel på masten. En av isjakterna blåste ifrån oss, rakt över isen. Kanoterna använde vi flitigt både på lugnt vatten och i små forsar. Det var en härlig tid. Jag blev också scout och fick senare gå en Malteserkurs för ledare i Simlångsdalen.
Vi åker vidare till nästa plats som blir Länsmansvägen.
Arvid Olsson, byggmästare från Bjärnum, byggde ett Funkishus på spekulation och det var huset Unos far, Evert, köpte. För Uno och hans syskon var detta som en annan värld.
- Vi gjorde en riktig klassresa, från enkelt och trångt boende i Bjärnum och södra Vittsjö, inklämda hos släktingar, till denna fina, moderna och högt belägna villa där vi kunde rå oss själva. Grannar blev bl a landsfiskalen Sigfrid Fluur och bland hans söner Erik, Jan, Einar och Göran, blev de två sist nämnda mina och Östens två bästa kompisar. Landsfiskalen blev vår inspiratör och jag ljuger inte när jag säger att vi var "fyra gangsters" som levde ut ordentligt. Jag var nio år och Östen 7 när vi flyttade dit och de två Fluur-grabbarna jämngamla med oss. När vi var alltför busiga tog landsfiskalen fram "Spanska röret" som var den käpp han ibland använde för att dämpa oss, skrattar Uno.
- Det vita huset är Funkisvillan far köpte, där min syster Gunvor bor idag och i det gula bodde Fluurs. Vi hade egenbyggd telefonlinje och telegrafi-förbindelse mellan de båda husen. Till vänster om Fluurs hus låg hönsahuset och på botten fanns just höns men även råttor som vi jagade med landsfiskalens tillåtelse. Där hade vi också en generator som vi drev via trampor. Strömmen gick upp till vår experimentverkstad på ovanplanet. Där grundlades vårt teknikintresse. Ner mot Pickelsjön byggde vi hyddor och lekte "indianer mot cowboys".
Men barndomen bestod inte bara av bus. På sommarloven tog grabbarna jobb som "servicepersonal" åt pensionatsgästerna när de kom till Vittsjö järnvägsstation. Med en fin keps på huvudet lastade de väskorna på sin cykel och ledsagade gästerna till bland annat närbelägna Turistgården, Trobecks och Hemgården. Då fick pojkarna lite dricks. De kunde också vara springpojkar åt den som behövde bud med något.
13 år gammal började Uno på Läroverket i Hässleholm med nya kamrater och många tågresor mellan Vittsjö och staden. Det blev hippor och gästabud.
En ny kille kom in i familjen i krigsslutet, Pauli från Finland.
- Finlands sak är vår, sade min far. Min mor fick det största ansvaret för hans vistelse hos oss. Efter några år reste han hem till Finland.
- En del av sommarloven tillbringade vi i Båstad. Jag blev också intresserad av fotografering och måleri. Detta kom ju till nytta när jag senare blev designer. Så kom studier vid Hässleholms Tekniska Skola med nya kamrater och nya äventyr. Vi grabbar byggde ett torp i Västanskogen som blev en tillflyktsort för oss. Det var väl också ett tecken på att vi ville frigöra oss från föräldrarna. Där spirade också intresset för det andra könet.
En dag under hösten 1946 kom Wallenbergs rekryterare till skolan och ingenjörskursen i Mälardalen planerades för mig..................

Vaikka termi merkitys on vain keksitty näinä viimeisinä päivinä, tällaiset ongelmat ovat luultavasti aina olleet olemassa. Tänään verkossa ostettava kanta on todella hieno. Monet Yhdysvaltain kansalaiset pitävät "http://viagrasuomi.biz/viagra-naisten.html". Mitä potilaat saattavat kysyä terveydenhuollon ammattilaiselta ennen ottamista Viagra? Viagra on yksi kaikkien aikojen parhaista lääkkeistä. Olette ehkä kuulleet "". Hyvin tärkeä asia, jota sinun on etsittävä on "". Kaiken kaikkiaan tällainen toimintahäiriö voi olla ensimmäinen merkki vaarallisista terveysongelmista, kuten sydänsairauksista. Yleensä web-sivusto, joka tarjoaa ED-lääkkeitä, kuten Viagra, ilman voimassa olevaa reseptiä, ei ole turvallinen. Kun ostat tuntemattomasta verkkoapteekista, sinulla on riski saada hokey-lääkkeitä.