KRISTENSTORP 2

Efter 1920 fick även fattighjonen en värdig färd till kyrkogården med denna likvagn. Bilden från kyrkans museum med Vittsjö församlings likvagn inköpt 1902.
En annan person, A var föreståndare på fattiggården Kristenstorp under kortare tid under 1920-talet.
-Jag kunde inte tänka mig att det fanns skäktor och löss på ett hem där fattighjonen skulle tillbringa sin sista tid, berättade kvinnan år 1984.
Skäktor fanns lite varstans i fattiggården Kristenstorp. Från de stora springorna i väggarna kunde det rensas ut stora mängder av skäktor som sopades upp och flera skoffor fulla med odjuren kastades in i öppna eldstaden. Tidigare föreståndaren hade vägrat släppa in fattigvårdsstyrelsen som inte hade någon vetskap om de sanitära förhållandena. Den nya föreståndaren A, ordnade med en rejäl sanering och det blev slutligen fritt från ohyran. Detta hände under 1920-talet. För mindre än 90 år sedan!

Vid dödsfall på fattiggården fick den avlidne sitt sista vilorum i en primitiv kista som en snickare från trakten tillverkade för tre kronor. Kistan med den avlidne kördes på en vanlig lastvagn till kyrkogården för en enkel begravning. Fattigvårdsstyrelsens ordförande blev av A informerade om det sätt som tillämpades och ändring infördes.

LIKA SJÄLARINGNING

Boende på Kristenstorp skulle i fortsättningen liksom andra församlingsbor få en svart kista samt sista färden med likvagnen och vid själaringningen skulle det ringa lika länge som för någon annan församlingsbo. Så hade det inte varit tidigare då fattighjonen endast fick några få klämtningar från kyrkklockan. Genom förändringen fick även anhöriga numera närvara vid jordfästningen.
A berättar att hon själv vid flera tillfällen fick vaka över svårt sjuka natt efter natt under flera år då ingen anställd fanns att tillgå utom vid enstaka tillfällen.
Första anhalten för de som kom till Kristenstorp var den stora zinkbaljan i källaren. De som kom till Kristenstorp hade ofta med sig både skäktor och löss. Det blev grundlig tvagning sedan vattnet hade värmts upp i grytor på spisen. Det hände att skäktor kröp upp för armarna på baderskan.
A berättade också att hon minns från sin barn- och ungdom hur barn och gamla ”såldes” på auktion till den som krävde lägst betalning. Andra av samhället utstötta kom på morgonen till ålderdomshemmen för att få dagens enda måltid.
Det var inget människovärdigt liv som fattighjonen och orkeslösa tvingades leva för 100 år sedan! Tänk på att vi har det så bra, ändå gnäller många i alla fall!
Detta är den andra och sista artikeln om fattiggården Kristenstorp.

Top