VITTSJÖ/ LEHULT. Torvbrytning efter gammal tradition har nu mer eller minde gått i torvgraven, åtminstone om det gäller brytning i mindre skala för mer eller mindre hemmabruk.

I dag bryts torv i stor omfattning med maskinell hjälp där översta lagret av en torvmosse tullas på några centimeter varje år. Botten är därmed snart nådd då befintliga mossarna växer med endast en millimeter per år. Under förutsättning att det finns växtlighet på marken där löv och sly förmultnar.

Ända fram till 2000-talet idkade nu bortgångne Lars Svensson i Lehult (†2009) brytning av torv på gammalt sätt med torvjärn och spade. På den mosse där Lars Svensson bröt torv har denna verksamhet pågått tämligen kort tid. Enligt vad Lars Svensson berättade 1986 var det hans fader som i början av 1920-talet började ta upp torv som strö under kreaturen. Upptagning av bränntorv var aldrig aktuell på denna mosse utmed Hårsjövägen där en torvlada fanns på plats utmed vägen tills endast ett par år sedan.

Det översta lagret på mossarna utgjordes av materia som blev till strö till kreaturen. För att komma åt bränntorv måste det grävas ner under lagret med strötorv. Variationen var stor beträffande djupet ner till bränntorv, beroende på hur mycket som förmultnas varje år.
I mitt föräldrahem fanns två torvgravar endast 30 meter från varandra. I den ena torvgraven fanns endast strötorv medan i den andra fanns bränntorn endast ett par decimeter under markytan. Detta innebär att schaktet med bränntorv var betydligt ändra än schaktet med bränntorv, kanske fem tusen år äldre? På alla platser där det finns mossar har det en gång i tiden varit sjöbotten.
Åter till Lars Svenssons brytnig. Varje höst eller sensommar fanns Lars Svensson vid sin torvgrav som en gång varit sjöbotten där han med ett snöre markerade en ”snörrak” linje för årets schakt. Ett par decimeter överst fanns tuvdunet som var omultnad massa och detta skars bort innan lagret med strötorv blottlades.

Torvjärnet (spade) kom fram och en lodrät skåra skars in i bänken. Dessa skårors avstånd kunde vara omkring 15 centimeter. Sedan torven lossgjorts från insidan var det enbart att sticka in torvjärnet för att få fram en torva som var cirka tio centimeter hög.

Denna utskurna tilta lades upp på tuvdunet för att sedan bäras bort med hjälp av en grep för torkning. För att få plats med de uppskurna tiltorna fick Lars bara i väg som längst sju- åtta meter. Tänk i dagens tanke att allt detta skedde helt utan maskinell hjälp.

Orsaken till brytningen av torv skedde på hösten var att torven skulle torka samt delvis vittras sönder under frostdygnen.

Var det bra och luftigt underlag behövdes inte torvtiltorna ”kupas” till en pyramid med cirka 30 tiltor i varje pyramid. Mestadels kupades dock alla tiltorna för effektivare torkning.
Numera är det tämligen svårt att få tillstånd för torvtäkt då den biologiska mångfalden rubbas. I dessa trakter är det bland annat Emmaljunga och Perstorp som nu bryter mull som jordförbättring. Under Andra världskrigets ransoneringstider var det ganska vanligt med torvbrytning i större skala. Bland annat fanns torvtäkter i Hårsjö, Höjalen, Vittsjö och Furutorp där varje anläggning hade tio-tolv säsongsanställda i arbete.
Då vårsolen hade utfört sin värme till torkning hämtade Lars traktor och vagn för transport till torvladan som var ett torvförråd. Torven används som strö och körs ut på åkrarna tillsammans med gödseln. Cirkeln är sluten!