VITTSJÖ. Bildsköne Bengtsson Del 1.

Detta är hämtat ur en månadstidning som hette Geyser. Artikeln är publicerad i november och decembernumret 1962.

Hanns fullständiga namn är Harald Bernhard Bengtsson och han är född sommaren 1893, på nuvarande Bertil Perssons gård i Gundrastorps by i Wittsjö socken.

Bernhards far hette Johan Bengtsson och var snickare först i Gundrastorp och sedan i Wittsjö samhälle. Han dog emellertid när Bernhard endast var 2 år gammal.
Denne Johan Bengtsson bodde till en början på faderns lantbruk i Gundrastorp, ett gammalt släkthemman. Johans fader hette Bengt Olsson och var lantbrukare. Han hade barnen, Ola, Johan, Svante, Paul, Johanna, Gunilla och Anna.
Sedan Johan Bengtsson avlidit flyttade änkan Emma Bengtsson med sina två pojkar till ett hus i närheten av Wärsjö skola. Den äldsta Bernhard var emellertid lite bångstyrig varför modern inte fick någon bukt med honom. Utan han inackorderades hos en släkting Olof Nilsson som var ägare till en av Wittsjö bys största gårdar.

DEN BILDSKÖNES UPPVÄXT
Ovanstående Nilsson var frireligiös, tillhörde Missionsförbundet, och tog emot den lille pojken, som ett ”nödvändigt ont”! Han fick slita mycket hårt och alltid till ackompanjemang av tjat och ständiga förmaningar. Ingen lek med jämnåriga pojkar, bara snubbor och elakheter. Och det dröjde inte så länge förrän Bernhard lärde sig hata sin fosterfader Nilsson, som samtidigt var hans förmyndare.
Bernhards faster Anna, gift med Bengt Jönsson i Länekärr i Farstorps socken behövde en pojk till hjälp, och genom moderns förmedling lyckades det Bernhard att komma till fasters familj. Hans pojkstreck fortsatte emellertid. Så dränkte han en katt i en vattenkälla. Och till sin kamrat och medhjälpare sade han, att om kamraten yttrade ett enda ord om detta, skulle han slå ihjäl honom, så kamraten vågade ingenting säga hemma.
Bernhard sökte sig till skogarna, valde ut en tältplats och drömde om att han var en modern Nils Dacke. Detta fria liv, som han stal sig till så fort han kom åt, skänkte honom stor glädje. Under denna tid lade han grunden till det kringflackande i skog och mark, som senare i så hög grad skulle prägla hans många år som fredlös brottsling.
Endast tretton år gammal fick Bernhard jobb som passopp på järnvägsstationen i Strömsnäsbruk. Ett år senare hade han skrivit in sig vid Skeppsgossekåren i Karlskrona. Han ville komma bort från tvångstrycket där hemma och hoppades väl, att få ut en hel del av sjömanslivets fröjder på de stora haven. Det blev raka motsatsen. Dessa tio månader i Karlskrona 1907 var rena tortyren. Längre stod han inte ut. Han utsattes för en otrolig pennalism, d.v.s. ett sadistiskt förtryck från de äldre kamraternas sida.
En gång då han, efter att ha blivit misshandlad i ett slagsmål, kom tio minuter för sent till en uppställning, fick han 8 ”gröna” på vatten och bröd. Han bönade hos styvfadern, att denne skulle hjälpa honom att få avsked. Då han vägrade, tog Bernhard saken i egna händer. Han begick så många disciplinbrott att han, som det heter, blev ”utstraffad”. Någon tid senare gick han till sjöss, som kock på en segelskuta, men tålde inte havets obändiga lynne, utan led svårt av sjösjuka. När båten en dag lade till i en hamn i Gävlebukten rymde Bernhard från alltsamman.

STÖLDERNA BÖRJADE
Nu försökte han att skaffa arbete i landet, men tyvärr hade han inga betyg. Tjänstgöringsboken från Skeppsgossekåren kunde han ju inte visa. Ynglingen svalt där han luffade fram efter landvägarna och snart hade han gjort sitt första inbrott. I början rörde det sig om det nödvändigaste för uppehället, mat och dryck, men snart blev han fräckare och prövade på med en viss framgång såsom hotellråtta. Det gick några månader innan han blev fast, det var i Gävle 1909, och nu hamnade han på Bona uppfostringsanstalt.
Nog var det uppfostrande alltid, har Bengtsson på äldre dagar förklarat. Det var där jag lärde mig att hata samhället och att bli en ännu skickligare förbrytare. Sextonåringen stoppades in här bland äldre, mer försigkomna brottslingar. De intagna blandades om, så att de kriminella hackorna fick lära av trumfässen etc. Något av sanning ligger det sålunda i Bengtssons omdöme om Bona som förbrytarskola.
Flera gånger rymde han, företog nya inbrott och infångades igen. Vid första utflykten hann han med en stöldturné i Skåne, innan han greps i Malmö och skickades tillbaka till Bona. I maj 1910 var han på rymmarstråt igen, men togs strax före jul samma år i Köpenhamn och sattes på färjan till Sverige. Han hade fem stulna och laddade revolvrar på sig, men han begagnade ingen av dem.
Nu blev det tidsbestämt straff på ett och ett halvt år. ”Första resan”, stod det i domboken. Det skulle bli många fler. När han senare kom ut, sökte han upp sina nyförvärvade vänner i den undre världen och hjälpte dem vid mer omfattande kupper. Friheten blev denna gång mycket kort, endast 2 månader. Nu tog straffängelset i Linköping emot honom på nära 2 år.
När han blev utsläppt här ifrån hade första världskriget flammat upp ute i världen. Han reste hem till Wittsjö. Och han var myndig och hade ett farsarv på hela 13.000 kronor att utkvittera. Det var en hel förmögenhet på den tiden. Och Bengtsson hade storslagna planer, han skulle resa till Amerika. Styvfadern, tillika hans förmyndare, vägrade emellertid att betala ut pengarna. ”Du slarvar bara bort dem”, förklarade han, och hade naturligtvis sina skäl att tro det värsta med hänsyn till arvingens misslyckade start i livet.

Fortsättning följer.