VITTSJÖ. Bildsköne Bengtsson del 2.

Detta är hämtat ur en månadstidning som hette Geyser. Artikeln är publicerad i november och decembernumret 1962.

Vi fortsätter härmed med 2:dra avsnittet av Bildsköne Bengtssons levnadsöden. Som stortjuv, dynamitard och Snapphane.

I modern tid har ingen brottsling väckt sådant uppseende som han, beroende på att i hans kupper finns en del försonande drag. Sist var han i Vittsjö och hos styvfadern och ville ha ut sitt rättmätiga arv, hela 13.000 kr efter sin far, då han nu uppnått myndig ålder. Det är rent upprörande att konstatera att myndigheterna voro så slapphänta på den tiden att de inte tvingade styvfadern att göra sin skyldighet och utlämna pengarna till Bengtsson.
Processvägen till pengarna var en alltför avlägsen möjlighet för Bengtsson, som med hatfyllda blickar mot styvfadern vände på klacken. Efter mycket tjat lyckades dock Bengtsson få ut 500 kr och med dem på fickan satte han sig på ett tåg för att resa till Norge. Han ångrade sig emellertid och hoppade av tåget i Hallsberg. Och sökte upp sina kumpaner i brottets värld. Därmed började dynamitarden Bengtsson sina skräckinjagande raider och det började att smälla bland landets postkontor och järnvägsstationer.

STÄNDIGT EFTERLYST.
Vill man i fortsättningen läsa om Bengtssons livsberättelse gör man det bäst i tidningen Polisunderrättelser. Utan tvekan representerar han under de följande åren ― med undantag för fängelsevistelserna ― en av denna tidnings oftast förekommande efterlysningar. Ensam utgjorde han ett slags följetong på sammanlagt över 80 olika avsnitt. Snapphanen Bernhard Bengtssons gerillakrig med polismakten hade inletts, och det blev en strid rik på poänger och med många moment av spänning och dramatik, lika hektisk och konditionskrävande för bägge parter.
På hösten 1915 befann han sig i Stockholm och innan han en kväll lämnade ett Café i Hagalund för att koja i en tom järnvägsvagn vid bangården, läste han i en tidning, om hur man kunde komma in i låsta kassaskåp med hjälp av dynamit. Tidigare hade Bengtsson aldrig använt sprängämne i rädsla för att den i marknaden förekommande dynamiten skulle vara alldeles för hård och förödande. Människor ville han nämligen inte skada.
Kunde han inte själv tillverka en något svagare konsistens? I en populärvetenskaplig bok fann han litet om dynamitens beståndsdelar och sättet för dess beredning. Han köpte salpetersyra, svavelsyra och glycerin. Så blandade han ingredienserna i ett mesurglas. Det hela såg bra ut, men utan tändhattar kunde han inte företaga några riktiga experiment. Tills vidare lade han sina dekokter åt sidan. Men vid ett besök i Göteborg tog han itu med problemet på nytt. En kväll på hotell Göta började han laborera med sina syror igen, men blandningen blev lite för häftig i ivern, så att han var ytterst nära att kollapsa av alla giftiga gaser som utvecklades. Lång tid efteråt led han av andningsbesvär därför att han fått i sig för mycket svavelångor.
Nej det var nog bäst att skaffa dynamit på annat sätt. Så tänkte den misslyckade hemmakemisten och stack till Stockholm igen, där sprängämnesbaracker i Tumba och Älvsjö inom kort länsades på sitt förråd av dynamit, stubintråd och tändhattar. Sin debut som dynamitard gjorde han i Nacka, men snart började det smälla på flera platser och med allt större effekt för den bytessamlande tjuven. Bl. a. sprängde han kassaskåpet på Norrvikens järnvägsstation och håvade hem över 6.000 kronor. Det var hans första stora sprängkupp, och den gav mersmak.
I mars 1916 infångades han emellertid i Stockholm och fick stadsfiskal Lars Stendahl ”med käppen” mot sig som åklagare. Sedan Bengtsson hade hörts inför olika häradsrätter förpassades han i fängelse på fem år. Lagen bedömde dynamitinbrott betydligt strängare än vanliga ”stötar”, detta inte minst på grund av den fara för liv och egendom sprängningar alltid utgör i t. ex. tätbebyggda samhällen. Detta fick Bengtsson nu erfara. Smakar det något, så kostar det också något.
Det var en nitisk tjänsteman i ett pantlånekontor på Östermalm som egenhändigt grep den efterspanade. Bengtsson kom dit med två par snörkängor och ville låna matpengar på dem, 6 kronor begärde han.
Får jag be om namnet?
Herman Lindström!
Var bor min herre?
”Lindström” nämnde en gata på Söder!
Men varför har Ni gått ända hit för att belåna skorna, undrade den misstänksamme pantlånaren?
Nu blev tjuven rädd och gick sin väg, men förföljdes och i Humlegården upphanns han av pantlånaren, som skrek på polis!

FEM ÅR BAKOM GALLER.
Som förut sagt blev det nu fem långa år bakom galler. Men Bengtsson upptäckte att, även ett stillasittande arbete kan roa och intressera. Han utbildade sig till skräddare. Lärde sig lappa och laga fångkläder och blev med åren riktigt skicklig.
Man skrev 1920, när fången kom ut igen, fast besluten att försöka sig som en hederlig yrkesman. Detta gick ju inte, och det är okänt vad det var som drev honom tillbaka in i förbrytarspåret igen. Snart började det emellertid att knalla igen på landets olika järnvägs- och postkontor. Nu hade Bengtsson skaffat sig motorcykel och tält. Han var nu inte längre beroende av de ordinarie kommunikationerna eller hotellen. Han hade lärt sig, att det var betydligt enklare att hålla sig undan om han själv fick välja bostad och fortskaffningsmedel.
Hur många kupper han genomförde och hur mycket pengar han kom över, vet bara han själv. Nästan alltid då han blev fast och hördes av polis och domstol, var det mycket svårt att få ur honom hela syndaregistret. Man måste med bevismedel plocka fram de fragment av sanningen som var nödvändig för utredningen. Det som under denna tid bekymrade Bengtsson mest, var alla de inbrott runt om i Sverige som tillskrevs honom, när han var oskyldig. Så snart det sprängdes någonstans med dynamit utpekades Bengtsson alltid som boven.
Bengtsson var beundrad inte bara i den undre världen som såg den verkliga dynamitexperten. Även laglydiga medborgare, inte minst kvinnor, gjorde en hel del i smyg för att hjälpa honom undan polisen. På hösten 1926 slumpade det sig så, att polisen i den lilla idylliska staden Askersund ”av misstag” råkade anhålla Bengtsson.

BENGTSSON BLIR ”KRISTNAD”.
Man hade haft ett inbrott i staden, och i spaningarna efter den skyldige föstes även stordynamitarden in till stadsfiskalen för att höras om den tämligen obetydliga kuppen. Han viste ingenting om denna, men måste ändå ljuga om sin identitet. Därför presenterade han sig under falskt namn, och så snart stadsfiskalen övertygats om att han var fel person fick han gå. Han hade emellertid inte riktigt klara papper och alibi. Man ville ha honom under uppsikt. Det var trångt i stadens häkte, och Bengtsson uppmanades att ta in på hotell över natten, och att dagen efter anmäla sig hos polisen. Då skulle man gemensamt försöka reda upp det hela. Sin motorcykel och kassa på omkring 200 kronor fick han lämna hos polisen.
Dagen efter kom Polisunderrättelser ut till landsorternas poliser, och detta interna tidningsorgan för efterspaningar av brottslingar och tjuvgods damp ner även hos stadsfiskalen i Askersund.
Han var mycket nära att kollapsa, då han på första sidan mötte Bengtssons porträtt, och kunde läsa om vilket verkligt jättekap han kunde ha gjort, om han hade haft förstånd till att behålla den anhållne över natten. Han visste en del om dynamitarden från tidigare eftersökningar men hade inte känt igen honom till utseendet.
En snabb razzia på stadens hotell visade att fågeln var utflugen. Alarm gick genast ut till polisen i Örebro och Stockholm m.fl. platser, och jakten intensifierades i skogarna i Närke. Inför en journalist i Askersund förklarade den olycklige polischefen samma kväll:
― Inte kunde jag tro, att den mannen var den ökände dynamitarden. In kom ju en bildskön yngling med förtroendeingivande utseende!
Hanns ord spreds genom rikspressen och från denna stund fick Harald Bernhard Bengtsson alltid heta BILDSKÖNE BENGTSSON. Han var ”kristnad” och hade fått ett nytt namn, som han sedan fått behålla.

DET BLIR FEM ÅR IGEN.
Händelsen i Askersund utspelades som nämnt år 1926, och bara några månader senare infångades dynamitarden och dömdes av Luggede häradsrätt i Hälsingborg till straffarbete i 5 år. Därmed försvann han för omvärlden ända till sommaren 1932, då det blev en ny inbrottsodyssé, som åter tvingade alla landets poliser till högsta beredskap.
Var nu detta med ”bildsköne” en riktig beskrivning av Bengtsson? Nej, det kan man nog inte säga, om man med begreppet föreställer sig en grekisk Apollo. Bengtsson var vid denna tid 35 år, kraftigt byggd och ljushårig. Hans vänliga blå ögon och finmejslade mun gav honom som stadsfiskalen sade, ”ett förtroendegivande utseende”. Han var fåmäld i sitt tal och använde ett språk fritt från svordomar och överord, något som inte alls hörde hemma i den undre världen.
Lugn och välbalanserad på ytan, men innerst inne orolig och föga harmonisk var han lite av en dubbelmänniska. Det var kanske Snapphaneblodet som drev honom ut på luffarstråt, fast han själv påstått att det var samhällets skuld att han kom på sned när man en gång placerade honom in i en förbrytarskola.
Det nimbus av gentlemannatjuv, som många vill omge Bildsköne Bengtsson med under hans högkonjunkturs dagar var naturligtvis både falsk och skev. Han var en förbrytare, som medvetet ställde sig utanför samhället.

DEN BILDSKÖNES GODA SIDOR.
Till hans förtjänster skall dock räknas ett fredligt humör och en inneboende vilja att hjälpa olyckskamrater. Han gjorde sig veterligen aldrig skyldig till några våldshandlingar mot människor, och så snart en kupp givit honom rikligt med byte delade han gärna med sig till behövande.
De obestridligt goda sidorna i hans karaktär dominerar i dag bilden av denne riksbekante f.d. dynamitard, vilken sedan 20 år tillbaka fört en praktiskt taget alltigenom hederlig vandel. Bengtsson tillhör, de tyvärr alltför få brottslingar som visat, att det verkligen går att bygga upp en ny existens på ett misslyckat förflutet.
Att engångsförbrytare klarar den persen är inte så märkligt, men när en gammal, förhärdad stortjuv, som tillbringat hela sin ungdom och medelålder i fängelser och på interneringsanstalter, lyckas med detta, är det ett hållfasthetsprov att bli en respekterad medborgare.
Bengtssons minne lever kvar hos många polismän landet runt från alla de nappatagen på landsvägarna och i skogarna, främst nere i Skåne. Kriminalmuseet i Malmö har flera rariteter bevarade från dynamitardens aktiva år, och när en internationell kriminalexpo under 1953 – 54 turnerade runt Sverige, senare följd av en svensk utställning i Polisförbundets regi, utgjorde Bildsköne Bengtsson luxuösa grotta en av de mest intressanta sevärdheterna. Experter som varit med i jakten på förre stordynamitarden hade rekonstruerat den legendariska jordkulan i en exakt kopia, som överallt väckte stor uppmärksamhet bland alla besökare.
Under en cykeltur hösten 1950 fick han ett lättare ”återfall” då han kom ut på drift och gjorde sig skyldig till några inbrott. Annars har han hållit sig lugn. Den nu snart 70 år gamle Bernhard Bengtsson har givit många vilsedrivna existenser en god hjälp, då det gällt att bevisa det för många av dem så ofattbara, att en brottsling åter kan växa in i samhället och bli en respekterad medborgare.
Man törs kanske våga det påståendet, att Bernhard Bengtsson aldrig blivit någon brottsling om han erhållit en human uppfostran, och om han fått sitt farsarv medan han var ung, så att han getts tillfälle till en normal yrkesutbildning. Därom må man diskutera.