En nostalgisk återblick på kommunen som försvann.
I gamla Vittsjö kommun, som den här lilla exposén handlar om, var ledargruppen en handfull män. Det var ytterst få kvinnor involverade i styret av kommunen. Vid sidan av ”ledartrojkan” fanns många förtroendevalda, vilka alla verkade inom olika begränsade områden. Jag tror att det kan vara intressant att visa hur en kommun med cirka 3800 invånare fungerade. Då var nästan var tionde vittsjöbo engagerad i styret av den lilla kommunen. Idag är de kommunalt engagerade inom den gamla kommunens domäner bara en handfull. Det högsta beslutande organet var kommunalfullmäktige. Det bestod av 35, i kommunen boende, valda invånare. Alla beslut av större dignitet måste alltid förankras i fullmäktige.Det ålåg facknämnderna att bereda de olika ärendena och kommunalnämnden eller kommunstyrelsen att föreslå besluten för fullmäktige. Därvid kom den nämnden att spela en tung och genomgripande roll i det kommunala beslutsarbetet. Därför fanns också de ”tyngsta” medlemmarna i de olika partierna i kommunalnämnden. Samordnare och dirigent var den ständigt och allestädes närvarande kommunalkamreren John-Åke Nilsson.
Det var många kommunala ledare, som betydde mycket för den lilla välskötta kommunen. Vi förflyttar oss därför tillbaka till tiden före 1974. Då var Vittsjö en mycket liten kommun, som upphörde genom en lag, vilken tvingade oss att ingå i Hässleholms kommun. Med den lagen upphävde den i riket styrande majoriteten den verkliga närdemokratin i vårt land. Det motiverades med att man framhöll vikten av något man benämnde ”det kommunala sambandet”. Vad det riktigt innebar anser jag aldrig riktigt förklarades av dem som drev frågan. Min teori är att det gällde för rikspolitikerna att ”suga upp” de strömningar som fanns i kommunerna och landstingen för att därmed stärka/behålla makten. Det gjordes ett försök att undvika att vi skulle bli en utkant i staden Hässleholm. Man uppvaktade därför kommunalmän i Bjärnum för att diskutera ett möjligt samgående. Det stupade ganska omgående. Orsaken var troligen just det samband jag beskrivit ovan. Vittsjö hade borgerlig majoritet medan man i Bjärnum styrdes av socialdemokraterna. .
Jag kom till Vittsjö 1962. Tämligen snabbt upptäckte jag den kommunala livsnerven och kom ledningen nära, genom att jag fick en del extraarbete på kommunalkontoret. Inte på grund av min politiska begåvning eller annan finurlighet utan mest bara därför att jag kunde skriva maskin. Min handelsutbildning inkluderade den förmågan och tack för den kunskapen. Vid den här tiden var inte kopiatorerna uppfunna utan man fick göra vidimerade avskrifter av de olika paragrafer i protokollen som allmänheten begärde kopior av.
Det fanns en liten aktiv ledargrupp. Det var bara herrar. De satte alla sin prägel på den kommunala utvecklingen. Det var Gustav Svensson kommunalfullmäktiges ordförande och högerman. Det var Hjalmar Paulsson kommunstyrelsens ordförande och bondeförbundare, det var Gunnar Schalin lantbrukare och folkpartist och det var Olle Larsson byggmästare och socialdemokrat. De representerade kvartetten som drev den kommunala utvecklingen framåt. De hade bakom sig de fyra partier som fanns representerade i kommunalfullmäktige. Alla var besjälade av sitt arbete i kommunen. Det krävdes en pragmatisk inställning om allt skulle lösas utifrån Vittsjös bästa. Jag påstår att de var på mycket god väg att lyckas. Några fler namn jag minns, som stod ledningen närmast, är Rolf Wittesjö, Arne Jönsson, Hilding Persson och Thure Nilsson.
Alla beslut fattades alltid enligt kommunallagen. Det såg John-Åke till. Dock kunde man ibland ha en del synpunkter rörande formaliteterna innan besluten. Det var dock aldrig fråga om oegentligheter. Snarare var det så att man hyllade den pragmatisk inställningen för att uppnå snabba beslut och resultat. Långbänkar förekom nog men var i så fall mest beroende av landstings- och eller riksdagsbeslut, som man ju inte kunde påverka.
För en storstadsbo utan kommunal eller politisk erfarenhet eller kunskap var situationen nästan komisk. ”Hur i helvete” kunde man fatta beslut på det här högst informella sättet. Men det kunde man och bra blev de dessutom och invånarna föreföll nöjda eftersom resultatet oftast utföll väl.
Lite historik är nog behövlig. Vittsjö kommun, avlivad av Riksdagen 1974, bestod av de tre äldre kommunerna Vittsjö, Verum och Visseltofta. De bildade, vid sammanslutningen 1952, Vittsjö kommun. Då anställdes en kommunalkamrer – John-Åke Nilsson – att tillse att allt skedde i enlighet med den nya kommunallagen och att man följde kommunikéerna från statsmakten rörande kommunernas befogenheter och utveckling.
Vittsjö var en utpräglad landsortskommun. Som inflyttad betraktare från storstaden var det en nyhet att alla ärenden föreföll beröra alla. Oavsett om man var med i kommunens ledning eller inte. Det kunde vara beslut om utbyggnad av vatten och avlopp i Västanskogen eller gatubelysning i Vissletofta. Fick man gatubelysning i Visseltofta måste man givetvis ha det i Veum och så vidare. All utveckling skulle tillkomma alla och envar.
Min Hustru Kristina Kållberg anställdes 1970 som socialsekreterare att handlägga sociala frågor. Efter sammanslagningen 1974 jämförde hon hur ärenden behandlades i den nya kommunen mot i den vi lämnat. Socialnämnden och barnavårdsnämnden I Vittsjö hade drygt 20 ombud. Alla dessa var väl förtrogna med kommunens invånare och kunde bedöma ärendena utifrån sina lokala kunskaper och sin personkännedom. Den tillgången saknas givetvis i den stora kommunen. Hjälpbehoven behandlas därmed mer med lagar och regler som riktmärken och mindre den personliga situationen.
Idag saknas till stor del den här humanistiska grunden när det skall tas beslut som gagnar alla invånarna i den större kommunen. Dessutom skulle många konstigheter i en del beslut vara mer besvärande för de folkvalda om invånarnas enskilda överblick varit större.