EMMALJUNGA. Vid half 12-tiden i går eftermiddag utbröt eld vid torfmaskin n:r 8 å Svenskatorvindustriaktibolagets mosse, belägen cirka 500 meter väster om Emmaljunga järnvägsstation.

Skissen visar det aktuella brandområdet vid Emmaljunga 1918.

Denna notis stod att läsa i Norra Skåne fredagen den 1 juni 1918. Som framgår av ovan referat från den 1 juni 1918 var det den 31 maj som en förödande brand utbröt i Emmaljunga. Det finns enbart antagande hur branden har uppkommit. Den officiella teorin är att en brinnande cigarrett varit upphovet med det finns också andra antagande.

Branden tilltog i styrka och på fredagskvällen den 31 maj hade fyra gårdar lagts i aska. Förutom Johannes Nilssons och Johannes Hanssons gårdar blev det också Johannes Johanssons gård lagd i aska liksom Junius Johanssons gård lagd i aska liksom fröken Svenssons, fröken E Håkanssons och Elias Anderssons villafastigheter. Därtill skadades stora skogsområden där betydande värden blev lågornas rov. Det var flera hundra personer som deltog i det stora och omfattande släckningsarbetet då branden höll i sig mer än en vecka innan den var helt under kontroll.
Den aktuella branddagen var det marknad i Vittsjö, 7 km söder om Emmaljunga och troligen samlade denna marknad en hel del besökare. Kyrkklockorna ringde för att kalla samman folk vilka fick beskedet att det var eldsvåda i Emmaljunga. Marknadsbesökarna tog sig till Emmaljunga med extratåget från Vittsjö klockan 14.
Under ett par veckors tid hade mindre eldsvådor upptäckts kring den stora mossen i Emmaljunga. Karl (Ingvar) Andreassons gårdshus räddades trots att det ”brann i knuten”! Flera frivilliga hjälpte till att blötlägga säckar och mattor för att täcka det brandfarliga och lättantändliga spåntaket. Detta lyckades också. De stora lövträden på gården bidrog till att elden inte riktigt kom fram till byggnaderna.
Redan klockan 14 kom ett extratåg från Markaryd (7 km norr om Emmaljunga) med människor som skulle delta i släckningsarbetet och en halvtimme senare kom extratåget från Vittsjö. Vid 17-tiden kom ett extratåg med 200 man från Skånska Trängkåren (T4) i Hässleholm som ytterligare förstärkning. Senare kom också manskap från Wendes Artilleriregemente (A3) i Kristianstad för att delta i släckningsarbetet. En del av den militära styrkan avlöstes senare av militär personal från Norra Skånska Infanteriregementet (I6). Tågtransport var det snabbaste sättet att ta sig fram men dagen efter kom ytterligare man med hästtransport innehållande släckningsmaterial och mat till soldaterna som hade ett strävsamt arbete att hejda den framrusande elden. Söder om Vittsjö var röken så genomträngande att hästarna vägrade gå den tilltänkta färdvägen.
Järnvägen var en naturlig gräns att hejda eldens framfart och till en början lyckades det också att hålla elden kvar väster om järnvägen. På flera platser blossade elden upp öster om järnvägen och där fanns klara teorier om hur elden kommit dit!
UPPRORSMAKARE HOTADE
Bland arbetarna på torvindustrin fanns vissa element som drog misstankarna till sig. Av de 120 organiserade syndikalisterna, flera av dessa var av mycket tvivelaktig karaktär. Under en längre tid hade de tyranniserat både arbetskamrater och befolkning. De hade ständigt och ofta plågat lantbrukarna och husägarna i trakten med tiggeri om mat och ingen vågade vägra vad de begärde.
Dagarna före branden hade spänningarna tilltagit sedan syndikalisterna framtvingat strejk, en strejk som de sansade arbetarna betecknades som fullkomligt okynnesstrejk. Upprorsmakarna hade vidare hotat att natten mellan söndag och måndag (3-4 juni) tända eld på Ola Håkanssons gård och ett av militärens första åliggande var att sätta ut vakter kring gården. Det berättas att vid tidigare tillfälle hade en eldhärd upptäckts på vinden men upptäckten skedde så tidigt att eldhärden kunde kastas ut genom ett fönster.
Under tiden som branden spred sig var företagsamma syndikalisterna snabba. Flera av dessa syndikalister var så kallade Galizier från bland annat Polen vilka hade fått anställning på mossen. I större flockar drev de från gård till gård och påstod att de hade order från brandledningen att husen skulle utrymmas. De var ganska villiga att hjälpa till att bära ut olika saker men samtidigt tillgreps värdefulla föremål som gömdes undan för att senare hämtas. Deras uppträdande vållade panik och försvårade släckningsarbetet.
FYRA MISSTÄNKTA ANHÖLLS
Landsfogde Areskoug var släckningsledare och beslutade anhålla fyra av de värsta nidingarna. Det var en tidigare ofta straffad person från Lund, samt tre andra torvarbetare från Hishult, Sjöbo och Emmaljunga. De anhållna nekade till beskyllningarna att de skulle ha utfört något brottsligt och då inga klara bevis fanns måste de släppas. En anhållen fann för gott att genast lämna Emmaljunga efter frisläppandet.
Släckningsledaren hade enbart lovord till manskapet från Emmaljunga, Vittsjö, Bjärnum och Markaryd samt militären som deltog i släckningsarbetet. De lösa arbetarna från torvbolaget måste emellertid undantas från lovorden
I Emmaljunga spred sig ryktet att den stora branden skulle vart anlagd av torvarbetare. Huruvida ryktet var sant är oklart men det var inte alls förvånande att ett sådant rykte uppkom. De syndalistiska torvarbetarna vägrade delta i släckningsarbetet och de försökte ganska handgripligt förmå det rejäla släckningsmanskapet att avstå från att släcka. De försökte vidare sprida förvirring och panik och deras uppträdande var naturligtvis god grogrund för ryktesspridningen att de anlagt branden.
VAPEN REKVIRERADES
På grund av dessa torvarbetares negativa ställning och provocerande sätt rekvirerades vapen samt skarp ammunition från Trängkårens förråd i Hässleholm.
De berättas i nutid att en lantbrukare gömde undan sitt förråd av fläsk i en jordkällare och beväpnade vakter sattes ut för att hindra Galizierna. Det berättas i nutid att varningsskott avlossades och att en Galizier blivit lätt sårad.
Eftersläckningen pågick i ett par veckor och hjälp kom genom ett par regnskurar som dämpade elden. Under tiden som släckningen pågick var det många irritationsmoment och därför fanns det under två veckor fyra ridande poliser stationerade i Emmaljunga för att upprätthålla ordningen. För ordningens upprätthållande fanns också en mindre militär styrka i Emmaljunga under längre tid. Sannolikt bar denna vaktstyrka skarpladdade vapen då det var en hätsk stämning mot Galizierna i Emmaljunga.
Förlusterna för de drabbade blev stora. Ingen fullvärdesförsäkring fanns på denna tid och ofta hade bönderna lågt försäkrat för att hålla premierna nere. Några blev helt utblottade men givmildheten var stor i Emmaljunga. Insamlingar av kontanter till de hårdast drabbade skedde och sågverket i Emmaljunga sågade gratis upp timmer till de drabbade.