HAVRALJUNGA. Byn Havraljunga norr om Vittsjö blev på 1300-talet känd inom den kristna världen inte enbart i Sverige utan även i Europa. Då i slutet av 1300-talet blev en sjuårig pojke från Havraljunga botad genom ett mirakel i Vadstena. Detta mirakel var ett av de tre i Skåne kända Birgittamiraklerna.

Utmed väg 32, några kilometer söder om Boxholm, på en cirka 20 meter hög klippa  finns denna cirka fem meter höga staty av järn föreställande Heliga Birgitta.

Den Heliga Birgitta var sannolikt känd även i Havraljunga, hur nu detta kan ha skett med forntidens minst sagt bristfälliga kommunikationer. Hur som helst hade en kvinna i Havraljunga hört talats om Birgitta i Vadstena som kunde utföra under och mirakel.

Birgitta Birgersdotter var född i Uppland 1303. Den Heliga Birgitta avled i Rom den 23 juli 1373 under en pilgrimsvandring. Hennes relikskrin finns i Vadstena klosterkyrka där också relikskrinet efter hennes dotter Katarina finns bevarat. I en handskrift från 1391, skrivet på latin lämnas redogörelse för ”undret i Havraljunga”. Den latinska skriften översatt till Svenska:
”Kristina, en änka från orten och socknen Havraljunga (de opido et paochia Harwolingha) i Lunds stift av Danmarks rike, hade en sjuårig son vid namn Oluf, från födseln lam och stum, vilken hon tillsammans med en annan kvinna vid namn Helena bar på sina axlar under tio långa dagsresor till Vadstena. De kom dit pingstafton och redan samma dag var pojken i stånd att utan ansträngning tala och gå. Vittnen är Johannes Brodersson från staden Söderköping i Linköpings stift, Johannes Welli, Henneke Grevesmöhlen, borgare i Skänninge, vilka ha hört saken så berättas av gossens moder och med egna ögon sett honom gå omkring frisk och färdig”.
Händelsen med miraklet är även nertecknat i en biografi från år 1400 men redan 1376 berättar dokumentation om 60 mirakel i samband med heliga Birgittas och hennes dotter sankta Katarinas förmåga till helande och mirakel.
Beträffande miraklet i Havraljunga skriver kyrkoherde Curt Wallin följande 1987: ”Det ligger i sakens natur, att ett mirakel är och förbliver ett mirakel, ofattbart för det mänskliga förnuftet. Därför skall det varken utsättas för snusförnuftiga förklaringar eller hänföras till den krassa vidskepelsens skräpkammare”. Wallin skriver vidare att moderna mirakelberättelser varken dokumenteras av biskopar eller massmedia. Det är den stora skillnaden mellan mirakeldokumentationen på 1300- talet och den bristande dokumentationen i vårt land i slutet av 1900-talet.