VITTSJÖ. Den gamla goda tiden var kanske inte alltid så god. Lantbrukare och torpare hade den största möjligheten att försörja sig om det inte blev missväxt eller annat som drabbade skörden. Torparnas små odlingsbitar gav kanske tillräckligt för det dagliga brödet men oftast var det skralt med maten. Det fanns backstugesittare och inhysehjon som inte hade någon inkomst utan fick helt och hållet lita på medmänniskornas hjälpsamhet. Det var nog mer än en som helt enkelt svalt ihjäl. Inom socknen fanns ett fåtal så kallade löntagare. Det var präst, klockare, barnmorska (jordemoder) och skollärare som hade sin utkomst från kyrkans kassa. Barnmorskans årslön var 34 Riksdaler år 1876. Kyrkväktarens lön var betydligt lägre, endast tio Riksdaler i årslön. Som extralön hade han rätt att debitera sorgehuset en krona för gravgrävning.

Det berättas att Bengt Nilsson, mer känd som ”Läne Bengt” lär ha yttrat: Om ingen dör snart, så svälter jag ihjäl! Med tiden fick han dock en löneökning med åtta riksdaler. Kyrkväktaren skulle även sopa golvet samt avlägsna soporna. Bänkarna skulle dammtorkas och golvet skuras ett par gånger om året. Dessutom skulle han sköta gräsytor och klippa träd samt skyffla gångarna.
Kyrkan fick orgel 1848 och då behövdes det en orgeltrampare för att få luft till ljudet. Denne orgeltrampare hade en årslön på tio riksdaler. I slutet på 1800-talet höjdes lönen till 25 kronor om året.
Bengt Nilsson var en god berättare och hade bra sångröst, dock med den avvikelsen att han ofta hade svårt att finna det rätta tonläget.
Bengt Nilsson var född 1829 och avled 1919.