VITTSJÖ. Är ”lyckade” självmordsförsök de som fullbordas eller de som hinner avstyras?

I Sverige blev - i juridisk mening - självmord lagligt 1864.

Men ända fram till 1908 hade kyrkan lagstadgad befogenhet att straffa självmördare genom att begrava dem i stillhet. Därefter blev det tillåtet att ge människor som dött för egen hand en "hederlig begravning". Nuförtiden kan man ibland läsa om begravningar som sker "i stillhet", d.v.s. i kretsen av de närmast anhöriga. För inte så länge sedan var en begravning ”i stillhet” ett straff, som drabbade avrättade brottslingar och självmördare.

Några veckor före jul 1876 hade två olika personer i Vittsjö – oberoende av varandra – drabbats av sådant svårmod att de inte fann någon annan utväg än att försöka ”avhända sig livet”. En av dem kunde man rädda åter till livet, men den andre var räddningslöst förlorad. Det förstnämnda försöket ”misslyckades” och det andra ”lyckades”. Men ytterligare ett självmordsförsök - utfört i Vittsjö 15 år senare - lyckades, vilket alltså innebär att det fullbordades. Detta självmord drabbade en ung man och var orsakat av en förlust av pengar på kortspel. Detta tragiska självmord inträffade i augusti 1891.

Den av de två som avled 1876 var den 56-årige ogifte kopparslagaregesällen Isac Otto Pettersson. Han var född i Växjö 1820 och hade arbetat hos kopparslagaren Gustaf Winberg sedan 1872. Det sägs i en notis att han kom på det sorgliga orådet att förkorta sitt liv genom att förtära saltsyra vilket ledde till att han dog den 5 december 1876. Enligt uppgifter i en tidning var mannen en gammal supare som avled efter flera timmars ohyggliga plågor. Han antas ha varit under inflytande av delirium då han verkställde sitt olyckliga beslut.

Kopparslagaren Gustaf Julius Winberg (1827-1909). Isac Otto Petterssons arbetsgivare

Gustaf Winberg var son till sämskmakaren Andreas Winberg (1784 – 1871) och hans hustru Lovisa Wittström (1790-1875)

Den av de två som inte lyckades avhända sig livet var den 52-årige ryktaren Peter Eliasson hos patron Waldau. Ryktaren hade försökt beröva sig livet genom att förtära fosfor, men hans liv kunde räddas genom att man satte in söt mjölk som motgift. Peter och hustrun Sara blev 1879 skrivna ”På socknen”, vilket bör betyda att de då var fattiga och utan fast hemvist. Peter Eliasson gick under namnet ”Sare-Petter” efter hustrun och han omtalas vara en duglig grovarbetare, ofta anlitad av bönder som s.k. flåhackare vid nyodlingar.

Peter Eliasson var född i Hamneda 1824 och kom till Vittsjö socken från Verum 1846. Han var sedan 1857 gift med 65-åriga Sara Olsdotter, vilken var dotter av en ogift piga i Ubbalt. Hustruns utomäktenskapliga dotter Anna, som var född 1854, hade i december 1874 fått en utomäktenskaplig son och vid julen 1876 - då hennes styvfader gjorde sitt misslyckade självmordsförsök - var hon åter gravid. På den följande våren födde hon sin andra son med okänd fader.

Anna Peterdotter vigdes 1882 med f.d. artilleristen Sven Plato Andersson, med vilken hon sedan fick många barn. Hon inflyttade med make och sina två o.ä. barn till Björkefalla 1885. Peter Eliasson och hustrun Sara hade 1882 flyttat till torpet ”Sare-Petters” i Björkefalla, där Peter avled 71 år gammal 1895. Sara dog vid 87 års ålder 1898.

Ett annat dramatiskt självmord inträffade i Vittsjö natten till den 22 augusti 1891. Det var den 22-årige slaktardrängen Karl Axel Vahlqvist från Hågnarp. Han hade spelat kort och förlorat 61 kronor. En tidning skriver: Denna otur grep honom så djupt, att han om natten i förtviflan flere gånger steg upp och gick ut och in. Slutligen begaf han sig till ett uthus, der han hängde sig. Karl Axel var utomäktenskaplig son till Nilla Gunnesdotter, vilken var född 1837 på Assaretorp i Verums socken.