VITTSJÖ. Strax före midnatt den 15 januari 1915 kom strömmen till Vittsjö för 100 år sedan och de tämligen ljussvaga allra första glödlamporna började lysa ett par timmar över huvudgatan.

Sedan dess har utvecklingen kanske gått fortare än beräknat. I dag är alla helt beroende av den ström som kommer till våra bostäder. Vid strömlöshet några sekunder slås många apparater ut. Vid längre avbrott slås hela områden ut och ingen modern utrustning fungerar.

Det är inte mer än 100 år sedan fotogenlampor, talgljus och kådstickor eller stickebloss samt skenet från den öppna spisen bidrog att skingra mörkret i de ofta primitiva bostäderna. För att göra upp eld var det en lättnad då de första tändstickorna kom ut i var mans hand.

Men de första tändstickorna med fosfor, omkring 1830 var tämligen brandfarliga så de kunde tändas mot vilken skrovlig yta som helst.

Säkerhetsstickan som endast antändes mot askens plån började komma i marknaden så smått redan på 1840-talet och blev snart var mans egendom. Jönköping var ledande på denna marknad och tidvis världsledande. Den bekanta Solstickan introducerade 1936 och pryder ännu tändsticksaskarna.

Det blev många och långa överläggningar inför stundande framdragning av elektrisk ström till Vittsjö. Under januari månad 1914 bildades en kommitté för att utforska om det fanns intresse för elektriskt ljus och ström i Vittsjö. Styrelsen för denna kommitté bestod av Martin Holmgren, Håkan Jönsson, Joh. Zaunders, N Th Nilsson och D J Danielsson. Tanken från styrelsen för denna nya kommitté var att varje husägare eller företagare skulle teckna sig för minst tio andelar eller tio ljuspunkter.

Under ganska kort tid tecknades nära 450 andelar och detta skulle täcka kostnaden för att få elektriskt ljus inklusive transformatorstation till Vittsjö. En statsanställd tecknade sig för en andel och då ansåg styrelsen att han också kunde vara utan denna andel! Samma år, 1914 bildades Vittsjö Elektricitetsverk.

Den mest pådrivande kraften var hovslagaren och smeden N Th Nilsson. Varje andel betingade ett pris på 20 kronor men därtill kom en revers på 30 kronor varför varje andel kostade 50 kronor. Strömmen kom från Markaryd med högspänning och därför fick en transformatorstation byggas vid Järnvägsstationen. Totala summan för att få användbar elektricitet till Vittsjö var kostnadsberäknad till 25 000 kronor. Varje förbrukad kilowattimme år 1915 kostade då 35 öre.

”LJUS I IHÅLIGA TRÅDAR”
Så var då allt klart och strömmen som ”flöt i de ihåliga trådarna” skulle bringa ljus över samhället den 15 januari 1915. Potentater och andra berörda samlades på hotellet den 16 januari under animerad stämning för att fira den lyckliga tilldragelsen och se de små glaskulorna med glödande trådar bli ljusbringare.
Den kvällen då de allra första gatlyktorna skulle tända var det kraftigt snöfall. Vid givet klockslag kopplades strömmen på i Markaryd men säkringarna smälte efter hand. Då fanns både telefon och telefonstation i Vittsjö varför kontakt kunde hållas med leverantören i Markaryd.

SNODDA TRÅDAR!
Den enda lösningen för att klara av problemet var att sela ett par hästar och spänna dessa för en släde för färd på vägen där elektriska ledningen fanns intill vägen. I snöyran ställdes färden mot Markaryd och blickarna följde trådarna så gott det gick. Mellan Emmaljunga och Markaryd upptäcktes att de två trådarna hade snott sig samman i blåsten och snöfallet. ”Linjearbetarna” lyckades på något sätt dela de två trådarna och ljuset började flöda i den mörklagda byn.

Strax före midnatt började de som lamporna att kasta sitt svaga ljus över vägen. Många var förundrade över att ljuset inte slocknade i den kraftiga blåsten! Vid denna premiär var gatlyktorna tända till klockan 3 påföljande morgon. Efter denna premiär släcktes vägbelysningen i fortsättningen klockan 24.

Den vägsträcka som fick den första belysningen var mellan kyrkan fram till Bäckabro samt från Trobecks till Vittsjö hotell. Det var säkerligen en stor upplevelse att se ”Storgatan” eller dåvarande Järnvägsgatan under belysning, tämligen sparsam men ändå med ljus som ”flöt i de ihåliga trådarna”.

Ett år efter elektrifieringens inkoppling i Vittsjö föreslogs flera utbyggnader av ledningarna, bland annat till Djursäter.

FÖRSTE PROPPBRÄNNAREN!
En grabb något under början av tonåren tyckte de två hålen i en kontakt verkade intressanta och en av sin moders hårnålar placerades de två ”benen” i var sitt hål och bostaden blev helt mörklagd. Utan faderns vetskap fick grabben tag på en anställd som fixade till det och bytte en propp. Ett tysthetslöfte etablerade mellan de två!

Grabben blev tänd på det elektriska och sysslade under hela sitt liv med elektricitet och vad det medförde i framtiden.

Ur liggaren från Vittsjö elektricitetsverk köptes 11 240 kilowatt ström år 1915 och fem år senare var förbrukningen uppe i 45 270 kilowatt och 1931 passerades 100 000 kilowatt i ledningarna. År 1926 inköptes ström för 4 407 kronor och försäljningspriser var 14 352 kronor, en vinst på cirka 10 000 kronor. Det var lysande och ekonomiskt bra tider för andelsägarna och nettobehållningen under flera år uppgick till upp emot 20 000 kronor och något år upp till 40 000 kronor sedan gatubelysningen var betald.

Vittsjö Elverk såldes 1970 till Sydkraft men redan 1930 hade Elektricitetsverket bildat en fond, Försköningsfonden som ännu existerar. Grundbeloppet var 1 000 kronor med genom försäljning av fastighet ökade beloppet. Flera utsmyckningar i samhället har skett genom medverkan av Försköningsfonden.

Under den första delen av förra århundrade skedde stora förändringar i samhällsbilen. Utöver elektricitet kom velocipeden i bruk liksom automobilen. Snart började också buller höras från skyn då märkliga farkoster med utbredda vingar for fram. Denna utveckling var tämligen minimal om jämförelse görs med den utveckling som är gällande och fortsätter att öka i dag. Var skall det sluta?